Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - åra ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ställning uppkommen växelform till
fnord. apt, efter (jfr åter). - År och
dag, egentl, jur., fsv. är ok dagher t. ex.
Uppl.-l., motsv. i da., ty. (mhty.) o.
eng.; i sv. även natt och år, fsv. nät
ok är (el. nät el. dagher ok iamlangi);
uttr. beroende därpå, att den dag icke
medräknades, då den händelse inträffat
som utgjorde utgångspunkten för
beräkningen. I de gamla tyska lagarna kom
jdr und tach att beteckna en frist icke
av ett år -f- en dag, utan av ett år, sex
veckor o. tre dagar, dvs., utom året,
den förr vanliga fjortondagarsfristen
tredubblad -j~ de vanliga tilläggen av en
dag (alltså tre dagar); härifrån i danska
lagar o. även i den svenska
Bjärkö-rätten. - Ar ut och år in, motsv. i
da., ty. o. eng. - Århundrade,
Iso-gaeus o. 1700: ’i the förra årshundrad’,
Triewald 1728: åhrahnndrade, Fernow
1779 m. fl.: århundra = da. aarhnndred,
efter ty. jahrhundert (1660-t.). -
Årtionde, Atterbom 1807 (ej hos Weste
1807), jfr det sällsynta da. aarti, efter
ty. jahrzehnt (Schiller osv.). -
Årtusende, 1794: årtusen (i övers.) -
Weste 1807; Atterbom 1807: årtusenden,
efter ty. jahrtausend (1750-t.). - Jfr
äras, är ing.
[År- i vissa ortn. se under å 2.]
åra, fsv. ära = da. aare, utvidgning
av ä. sv. år (se nedan), fsv. är, isl., ägs.
dr (eng. öar), av germ. *airö-9 varav
finska lånordet airo; jfr f. ö. lett. airis,
aire, litau. valras, valra (med u som i
vénas, en), enl. somliga lånade från
germ. spr., dock ovisst. Enl. Liden
Stud. s. 65 egentl, ’stång’ o. med
y-av-ledn. bildat av ie. o i- i grek. oiäx, åra,
handtag på åra, serb. (osv.) oje (av
fslav. *o/o, genit. *ojese, av ie. *oies-),
sanskr. Isa, tistelstång. Osäkert, men
väl att föredraga framför den stundom
uppträdande, i formellt avseende
betänkliga härledningen från ie. ere, rö,
i grek. eretmös, åra, lat. remus, sv.
roder osv. - Åra till år som t. ex. ådra
till åder. Formen år (ännu hos Dalin
1853 upptagen som den första formen),
plur. årar, användes, om ock sällan,
alltjämt vid slutet av 1800-t. o.
förekommer ännu i många dial.; år ar dess-
utom i finnl. jämte sing.-formen are
= ä. nsv. (den senare nybildning till
plur. årar). Se härom närmare
Lindblad A. Sahlstedt s. 84. - Ä. nsv. ådre,
ådrar äro hypersvecismer, med falskt
d efter mönstret väret = vädret osv.
- Årtull, se tull 1.
årder n., träplog (utan vändskiva),
i vissa dial. mask., stundom även år,
ål (med s. k. tjockt /), jfr hos Linné
Sk. resa den hypersvecistiska formen
ålder (jämte åder), fsv. arper n. (o. m.?)
- isl. ardr m., no. ard, av urnord.
*arpra-, lånat i finska anra (dial. åtrå
m. m.); ett gammalt, av de germ. spr.
blott i de nordiska bevarat ord; jfr lat.
arätrum, grek. årotron, med motsvar. i
kelt., litau. o. armen, (se under agn 2,
får, vår 2, vämjas). Bildat med
in-strumentalsuffixet -tr~ (jfr foder 2) till
ie. ar-, plöja, i lat. aräre, grek. aröö,
got. arjan, fhty. erran, ägs. erian, isl.
erja, fsv. ceria (ipf. arpe), sv. dial. ärja
osv., vartill de även under art anf.
orden. I fhty. finnas även starka
verbformer: ir-noret, ’arassetis’, gi-aran,
ir-araniu, ’exaratus, -a’; jfr också iernn,
ir-ieret, ’inverterunt’, ’arassetis’. -
Åkerplöjning med årder (dock med järnbill)
förekom i Sv. i vissa trakter (t. ex. på
Öland) atm. ännu på 1860-t. o. i
avlägsna nejder långt senare; bl. a. till att
uppluckra jorden brukas det stundom
ännu. - I somliga bygder i stället
ärje-krok (y. fsv. änjokrok P. Månsson s. 224),
krok-, jfr till betyd. got. höha, plog (varom
under plog). - Med avs. på ordets stora
spridning o. höga ålder kan jämföras
den beteckning för ’plogbillen’, som
representeras av de i huvudsak
överensstämmande grek. ophnis, lat. vömis,
fpreuss. wagnis, fhty. waganso osv. (se
v i gg 1), o. som ävenledes saknar
motsvarigheter i den in do-iranska
språkfamiljen.
[Åreberg, ortn. Vgtl., se örn slutet.]
Årn- i en del ortn. (särsk. Hall.), t. ex.
Årnarp, Årnabö, innehåller mansn.
Arne med tidig förlängning i uddljud;
*Årnaberga däremot säkerl. fsv.
arna- (till örn); Årnilt (till hult) det ena
el. det andra, snarast dock ej
personnamn; se f. ö. under örn slutet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
