- Project Runeberg -  Svensk etymologisk ordbok /
1205

(1922) [MARC] Author: Elof Hellquist - Tema: Dictionaries, Language
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åtvid ... - äbb ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

- Härtill: isl. ǽtt, tredjedel av
run-alfabetet (egentl.: 8 runor), av germ.
*ah(t)-ti-. Brate Sv. fornm. tidskr. 7: 55.
- Åtta dagar i betyd, ’en vecka’,
motsv. i da., efter ty. acht tage; jfr fra.
quinze jours i betyd, ’två veckor’:
aftonen före den första dagen
medräknades. - Åttkant 1710, av ä. åttekant
Schroderus 1635, liksom t. ex. metkrok av metekrok, jfr ottekantig 1588
o. ännu på 1700-t., ävensom ottokant
1651; därjämte, med ny anslutning till
åtta: åttakant(ig) (o-) Kellgren Jord.
skap., 1825, 1893. Däremot i nsv. alltid
åttadubbel. - Åttonde, fsv. āt(t)unde, āt(t)ande = isl. ǫ́ttunde, áttande,
da. ottende, ffris. achtunda, nybildningar
efter nionde osv., -a- i -ande efter åtta;
äldre: isl. átte = got. ahtuda, fsax.,
fhty. ahtodo (ty. achte), ägs. eahtoða
(eng. eighth), med oklar mellanvokal.
Med andra bildningssätt: lat. octāvus,
grek. ógdoos, sanskr. aṣṭamá osv. -
Åttio, y, fsv. ottothie m. m.,
ombildning av äldre āt(t)atighi - isl. áttatigir;
egentl.: åtta tiotal; se f. ö. det analoga
femtio o. tio: i got. dock ej ahtau
tigjus
utan ahtautēhund (se under tio).
Däremot visar aderton (med biformen
attan) på en tidig förkortning av
stamvokalen, som på grund därav ej
övergått till å (se f. ö. aderton).

[Åttinge, ortn., se under
Villåttinge.]

Åtvid, sn i Ögtl., fsv. A(a)tvidha,
sammansmältning av prepos. at (= nsv. åt),
vid, o. viþer, skog (se ved); alltså: vid
skogen; alldeles som enl. Nordlander Sv.
lm. XV. 2: 22 i t. ex. fsv. Atbærgh, nu
Åberg Jtl.; jfr även Undersåker.
Annorlunda, men sannolikt felaktigt,
Lundgren Sv. lm. X. 6: 20 (till personn. Atvidh).
— Härtill: Åtvidaberg (redan i y. fsv.).

å(v)ävla, -igt (av-, o-), västsv. dial.,
övermåttan, oerhört, -ävlig, adj.,
överdriven, jfr fsv. ofæfli (o-) n., övermakt,
oövervinnlig svårighet - no. ovevle, till
det förstärkande fnord. prefixet of-, jfr
isl. of n., mängd (varom under över o.
för 3), o. en ja-avledn. av sv. dial. avel,
styrka, osv. (se avel, ävlas). En
annan växelform är fno. ofr-efli n.,
överlägsen makt, övermåttan stor mängd,
no. ov(e)revle, något som överstiger
krafterna el. på grund av sin storlek är
ohanterligt.

Ä.



äbb, 1787, motsv. da. ebbe, från holl.
eb, ebbe el. mlty. ebbe (varifrån ty. ebbe)
= ags. ebba (eng. ebb), jfr fsax. ebbiunga;
av germ. *aƀjan-, nästan identiskt med
det inhemska ävja, av *aƀjōn; besl.
med avig o. egentl. betydande
’återgång, tillbakagång el. dyl.’; alltså ungef.
samma grundbetyd, som i det gamla
inhemskt nordiska ordet för ’äbb’, fjara,
fjæra, kvarlevande bl. a. i ortn. Fjäre
(se d. o.). - Från germ. spr. (holl. el.
ty.) kommer fra. ebbe (èbe). - F. ö.
saknas gamla ieur. beteckningar för
’ebb’ o. ’flod’ (som blott uppträder vid
Atlantens kuster), t. o. m. hos kelterna.
Pytheas talar i sin reseskildring om
ámpōtis, dvs. uppdrickandet.

äcka, sv. dial., i vissa sydsv. särsk.
Skå.: körsla (jfr Cavallin Herdam. från
1686: ’echer och dagswerken’), i likn.
betyd. 1636 från Ångerm., även i vissa
ordb. t. ex. Möller 1790, Lindfors 1824;
dessutom i bl. a. norrl. dial.; vagn- o.
skidspår (i Norrl. ättja o. d.) = isl.
ekja, körande, no. ekkja, hjul- o.
skidspår m. m., av urnord. *akjōn = *-ækia
i senare leden av åska o. möjl. även
det från finskan (se tilläggen) lånade
ackja, som i sin tur i urnord. el.
tidigare inkommit från nord. (germ.) språk;
till åka.

äckel, Möller 1755: eckel, från ty.
ekel m., ett egentl, lågtyskt ord, êkel,
av germ. *aikl-; av trots många
tolkningsförsök okänt ursprung. Formellt
identiskt, men knappast besl. är ags.
ácol, bestört, upprörd. Jfr f. ö. Schröder
PBB 29: 557 (: got. aiwiski, skam; bl. a.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:05:27 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svetym/1293.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free