- Project Runeberg -  Svensk etymologisk ordbok /
1239

(1922) [MARC] Author: Elof Hellquist - Tema: Dictionaries, Language
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - ör ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

nen, motsv. i da., ty., eng. — Vara i
skuld över öronen
, motsv. i da., ty.,
eng., fra. — Villigt öra, motsv. i da.,
efter ty. geneigtes ohr, jfr lat. propitiæ
aures
. — I ä. nsv. förekom uttr. sätta
någon loppor i öronen
, dvs. sätta
myror osv., motsv. i ty., ä. eng., fra.,
ital. m. fl.; jfr loppa. — Sammans.-
leden ör- i t. ex. örhänge beror el.
kan bero på ty. ohr- el. lty. ôr-, jfr ty.
ohrgehänge, ävensom under örfil; i
vissa fall dock inhemskt, jfr t. ex.
örvärk (jämte öron-), fsv. öraværker
(jämte örna-). Öron- är väl dels
inhemskt, dels från ty. ohren- el. lty.
ôren-. Om örn- av genit. plur. örna-
se örngott. — I ä. nsv. stundom plur.
örna, viska. — Om dial. beteckningar på
örna-, öron- för tvestjärten se under
tvestjärt. — Härtill bl. a. sv. dial.
örna, viska. — Jfr även hyska. — Ett
annat nord. ord för ’öra’ är isl. hlust,
egentl.: hörsel såsom ags. hlyst; se
närmare lystra o. jfr sanskr. çrōtra- n., öra.

öre, neutr. hos Wallenius 1682,
tidigare, såsom ännu i vissa dial., mask.
(t. ex. Växiö 1792; där väl dial.); i ä.
nsv. stundom plur. öra fsv. öre m., en
åttondels mark som vikt- o. myntenhet,
pänning(ar) m. m., även som
rymdmåttsbestämning, runsv. aura Forsa
ackus. plur. = isl. eyrir (plur. aurar),
no. øyre (om en viss jordskatt), da. øre;
från isl. aurar komma ags. óra, mlty.
ôre. Ofta uppfattat som lån från lat.
aureus, guldmynt (avledn. av aurum,
guld, av *auz-, besl. med litau. áuksas,
guld, osv., av ie. aus-, glänsa, varom se
öster). Dock mycket ovisst; möjl. in-
hemskt germanskt. — Genusändringen
beror dels på ordets böjning i sing. (som
gammal mask. ia-stam: dat. ackus. öre),
dels o. framförallt på att öre liksom
flera andra värde- o. måttsbeteckningar
ofta blev oböjt i plur. (1543: XVI öre)’,
jfr daler osv. E. H. Tegnér Om genus
i sv. s. 107 n. (3 SAH 6: 317). — Ordet
erhöll i nord. spr., trots pänningeviktens
sällsynthet o. myntfotens bristande
stabilitet, även betyd, ’egendom’ överhuvud
(= fsv. osv.); se lösöre under lös.

Örebro o. andra ortn. på Öre-, se ör.

örfil, 1623: öhrfijler plur., 1626: ohr-,
förr o. ännu i dial. (t. ex. Boh.-l.) även
öre-, ävensom -fill 1666, -fillar 1794, (ä.)
skå. örnfil-, ombildning (knappast dock
med Noreen V. spr. 3: 234 med mellan-
formen *örfigel, efter likbetyda n de ty.
dachtel o. holl. wafel) av ett ord motsv.
ä. nsv. öhrfigen Växiö 1674, da. ørefigen;
från ty.: mlty. ôrvîge = sen mhty. (ty.
ohrfeige), egentl.: öronfikon, alltså ett
skämtsamt bildligt uttryck av samma
slag som ä. nsv. smällfikon, sv. dial.
smällfiken i samma betyd., el. ty. o. ty.
dial. dachtel, örfil, egentl.: dadel,
maulschelle, urspr, ett bakverk, maulbirne
(päron), kirsche (körsbär), pflaume
(plommon) (kopfnuss i samma betyd, hör möjl.
däremot ytterst till germ. *hn(e)uð-, slå,
stöta, varom se nita, nudda, nåda),
ä. nsv. smörgås, örfil (se smörgås), da.
vaffel, örfil, egentl.: våffla, da. huske- o.
sandsekage, örfil, sv. dial. kinnfisk, örfil,
sv. munfisk; jfr fra. marron, slag med
knuten näve, egentl.; kastanj (från uttr.
ss. donner des marrons, giva kastanjer,
dvs. bulor, alltså ej fullt jämförligt med
de förra fallen); se f. ö. under fikon,
fisk
o. koka. Mera utfört uppträder
det bildliga uttrycket i ä. nsv. uppäta
en örfil
t. ex. Brasck 1648, fe(e)ta örfilar
t. ex. 1649; jfr ä. ty. eine maulschelle
(dvs. munfisk) auffressen Chr. Weise
m. fl. Otänkbart är dock ej, att ordets
ursprungliga form föreligger i holl.
oorveg, till feja. Jfr orre 2. — Härtill
vb. örfila, Rudbeck 1702 osv. — I ä.
nsv. även: öredrag; i vissa nsv. dial.
örtass. — Ett gammalt nord. ord för
’örfil’ är ä. nsv. kin(d)häst, fsv.
kindhæster = isl. kinnhestr. En annan
beteckning är kindpust, vartill det bl. a. i
gamla bibelövers, vanliga kindpusta, ör-
fila; i got. bibeln i stället kaupatjan,
enl. Bugge från armen., enl. Kluge av
ett kaupat- (= germ. *haufaþ-, motsv.
huvud), med förgerm. konsonantism
lånat från ett icke germ. folk.

öring, fisken Salmo trutta, Bureus o.
1600 — Klinkowström 1911, ofta även
laxöring, 1664 osv.; avlett direkt av
ör, stengrund (jfr börting, röding,
strömming
) el. av de därav bildade
fisknamnen laxör Bureus o. 1600,
Oedman 1746 el. -öre (ännu t. ex. 1895;

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:05:27 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svetym/1327.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free