Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - örja ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kvar i t. ex. Boh.-l.; jfr plur. laxs ören
Carl IX 1589 m. fl., även -öron; se nedan);
el. elliptiskt till örlax, Rheen 1671,
Linné 1734 osv.; el. (såsom väl vanl.
antages) en ombildning av ett ord,
motsvar, dal m. örādh, orād, fsv. örith, i ortn.
Örædhæ-, Öroda- (jfr fsv. Örædhælydh,
nu Örlid Vgtl., SOÄ 4: 59), isl. aurriði,
no. aurride (aur(i)e, ørje m. m.), da.
ørred; egentl.: som går el. far fram
på ören, till ör o. (avljudsformer till)
rida i en äldre allmännare betyd. An-
ledningen till namnet är den, att lax-
öringen liksom alla andra laxar under
lektiden uppsöker sådana ställen, där
strömmen är mindre stark o. bottnen
består av grus o. småsten, dvs. ’ör’, där
han bildar en grop genom att borra ned
nosen i densamma; jfr synonymerna
stenöring o. ty. steinforelle o. se förf.
Ark. 13: 236. Första leden motsvarar
sålunda ej, såsom Noreen med tvekan
antager Ark. 6: 312, fhty. abur, åter
(’som går mot strömmen’). — De fsv.
formerna hänvisa på ett urnord. -ræið-;
om däremot isl. -riði (med Noreen V. spr.
3: 234) utgår från samma form (med
utveckling av -æi- till -ē- till -i- svagtonig
ställning), är ovisst: snarast dock ett
av de många på svaga rotstadiet bildade
nomina agentis av typen fsv. runi,
fargalt, fluti, flotte, sliþi, släde, osv. —
Formerna laxör o. -öre kunna ej vara direkt
bildade av ör, utan utgå från fsv.
örridh-, örrædh-. Jfr även Hall.-m. öra,
av öradh? Pluralformen -ören är egentl.
den singulara kollektiven i best. form
*örridhen, *örrædhen. — Andra
beteckningar äro börting o. ockla (se dessa
ord), ävensom no. kjøda, orkn. orvakød
(väl av *aurriða-kǿða), antagl. avledn.
av nisl. kóð, fiskyngel.
1. örja, götal. dial.: strypa, draga
tillsammans noten; i sveal. dial.: öra i
den senare betyd.; den förra formen
av ett fsv. *yrghia, ipf. *yrghþe varav
*ördhe, vartill analogiskt infinitivformen
öra; av germ. *wurᵹian, i avljudsförh.
till t. ex. fhty. wurgil, snara, i avljudsförh.
till litau. veržti, snöra till, osv.; se
närmare det besl. varg. — Härtill ä.
nsv. örewa(a)k, vak där noten dras upp
ur isen, 1681, sv. dial. örjevak; sv. dial.
örjsnara m. m. Jfr v. Friesen Fatab.
1914 s. 222.
2. örja, sv. dial., dy, av *yria, vartill
bl. a. västg. ortn. Örlanda Veden, förr
bl. a. Örielande, fno. Yrjar, nu Ørja,
varom närmare under det i avljudsförh.
till dessa ord stående ör.
Örja, socken i Skå., se ör.
örk, sv. dial., åtm. Smål., Hall., kista,
stor låda, av *ǫrk med ǫ till ö före r
(liksom i hör, lin, o. örn), alltså =
isl. ǫrk, sv. ark 1; se närmare d. o.
[örk, sv. dial., skog, vildmark, i t. ex.
Kragereds örk, se öken.]
örlig, krig, nu blott högtidl. o. ålderd.,
fsv. örligh, -lygh, -lögh, -lighe, -leghe,
-löghe m. m., jämte örlog, nu blott i
uttr. till örlogs o. i sammans, som ha
avs. på flottan, däremot poet, t. ex.
Tegnér Kronbr.: ’med blodig klädnad
och örlog’, fsv. örlogh, örloghe, även or-;
motsv. isl. ørlygi, strid, o. da. ørlog,
krigstjänst till sjöss (i uttr. til ørlogs
o. i sammans.); väsentligen lånat från
mlty. orlich, -e-, -o-, orlege, -o-, krig
(höll. oorlog) = ffris. orloch, jfr fhty.
urliugi, krig. Egentl., om det tillstånd
som uppkommit, då man brutit de
edliga övenskommelserna; av germ. *uz-
= ur 4 (er-) o. ett sbst. för ’ed, löfte’,
jfr got. liuga, äktenskap, liugan, gifta
sig ~ ffris. loga ds. (*luᵹ-), fir. luige, ed
(av ie. *lughi̯o-). Jfr till bildn. det
delvis likabetydande isl. orlǫg n. pl., öde,
fsax. orlag, urlagi, även: krig, osv., av
germ. *uz-laᵹ-, till roten i lägga;
ävensom orlov. Möjl. har nsv. örlog
delvis sitt ursprung i det nämnda nordiska
orlǫg.
[Örkelljunga, Örken, Örkene,
ortn., se öken.]
[Örlanda, ortn. Vgtl., se under ör
o. örja 2.]
[Örlid, ortn. Vgtl., se under öring.]
örn, Lucidor: ören, fsv. örn (plur.
-ar; jfr runsv. dat. sg. ærni Gripsholm
o. 1050) = isl. ǫrn (plur. ernir, ackus.
plur. ǫrnu), da. ørn, fsax., fhty. arn,
ags. earn ; i mlty. även arent (holl. arend),
av germ. *arnu- (jfr lapska lånordet
àrɛt’nəs, av *arnus, Wiklund Le Monde
Oriental 5: 249); med övergång till
u-stam av en n-stam germ. *aran- =
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
