Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - § 175. De s. k. gråkoltarne och Mummas hus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70 17 5. DE S. K. GRÅKOLTARNE OCH MUMMAS HUS.
vis stort uppseende och mycken förbittring. Alla stånden
funno författaren straffskyldig, men det oaktadt synes han
icke hafva blifvit antastad. Huruvida denna efterlåtenhet
berodde derpå, att Strokirch var adelsman, eller hade någon
annan grund, är svårt att afgöra.
Emellertid gick den . hänsynslöse mannen allt längre
och längre i sitt djerfva trots. Vi hafve sett, huru Dippels
anhängare i hufvudstaden hittills saknade en fast
sammanhållningspunkt. Men denna brist sökte Strokirch afhjelpa
genom att upplåta en af honom förhyrd våning i det s. k.
Mummas hus på Södermalm, der medlemmarne skulle hafva
allt gemensamt, husbonde- och tjenare-förhållande upphöra
samt fullständig kommunism och jemlikhet sålunda vara
rådande. Under loppet af 1735 och de begge följande åren
inflyttade i Mummas hus utom Strokirch sjelf åtskilliga
personer af begge könen, så att församlingen bestod af
omkring 15 medlemmar.
Strokirch var mestadels ute på resor för
proselytmakeri, och sektens egentlige lärofader blef derföre en af hans
vänner, studenten Sven Rosén, prestson från Götheborgs
stift. Näst Strokirch var denne man säkerligen den mest
betydande i hela det nya samfundet. Begge två voro
Dippels anhängare, men för öfrigt ganska olika. Den förre
var en djerf och trotsig natur, som mest synes hafva fäst
sig vid det rationalistiska elementet i mästarens lära,
hvaremot Rosén var en mera inåtvänd, stillsam och hjertefrom
man, som hufvudsakligen kände sig böjd för mystiskt
svärmeri, hvilket han hade tillegnat sig icke blott från Dippel,
utan kanske ännu mer genom umgänge med den bekante
Lars Ulstadius, som så länge satt fången på
Stadssmedjegården i Stockholm, samt genom studium af Paracelsi,
Gottfried Arnolds, fru Guyons och Molinos’ efterlemnade
arbeten. I flere skrifter ifrade Rosén mot all Utvärtes gudstjenst
och påstod, att man, för att fira en rätt gudstjenst, blott
hade att lyssna till, hvad Gud sjelf talar i vårt inre,
hvarvid det ingalunda vore nödigt, att den ene brödren lär den
andre. Han rekommenderade för öfrigt, i likhet med fru
Guyon, "en blott invärtes, stillatigande och oupphörlig
andens bön" samt förklarade Guds barn hafva det heliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
