Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - § 215. Hagberg och Rogberg. - § 216. Henrik Schartau.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
andlige vältalare näst efter Wallin. Onekligen röjer sig
i deras predikningar en sträfvan efter biblisk enkelhet och
sanning. Men fordringarne hos en själ, som vill blifva
uppbygd på vår aldra heligaste tro, kunde de icke
tillfredsställa. Dertill egde de icke nog dogmatisk kärnfullhet, en
brist, som icke ens Rogberg kunde öfverskyla, huru
mycket han än slösade med rhetorikens blomster. Härtill kom
den sentimentala anstrykning, som i denna öfvergångstid
var på modet. Genom rörande skildringar af de sorger,
som möta oss här i verlden, sökte nämligen begge desse
män nog mycket framkalla ögonblickets känslosvall, såsom
om detta vore en af predikans förnämsta uppgifter, och i
allmänhet drefvo de det pathetiska väl långt, hvilket
naturligtvis ännu mer gäller om det stora antalet af deras
mindre begåfvade efterliknare.
§ 216. Henrik Schartau.
Hos de nyssnämnda vår kyrkas tongifvande theologer
var oppositionen mot neologien tydligen icke förenad med
någon fullständig återgång hvarken till det specifikt kristliga
eller till den kyrkliga bekännelsen. Deremot hade den
gamla tron fulltonigare tagit till orda hos den bekante
Henrik Schartau. Denne utmärkte man hade i sin
ungdom såsom informator i ett herrnhutiskt hus i Götheborg
sjelf fattat smak för Zinzendorfs lära. Ännu 1786, då han
kom till Lund i egenskap af andre stadskomminister,
godkände och understödde han den herrnhutiska kristendom,
som han der hos några förefann. Men snart blef för
honom ett grundligt bibelstudium det rätta botemedlet mot
herrnhutismens sjukliga och pjunkiga fromhet, hvilken, i
samma mån hans egen individualitet hann utveckla sig
under bibelordets tukt och uppfostran, mer och mer måste
förekomma i hög grad motbjudande för en man med hans
troskraft och förståndsklarhet.
Lika litet kunde Schartau känna sig dragen till
neologien och dess försök att omsätta kristendomens höga
mysterier i den utvattnade prosan af allmänna
förnuftssanningar. Han blef allt bestämdare en orthodox theolog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
