Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 23. (2684) 7 juni 1933 - Mauritz Greiff: Lärarorganisationernas rationalisering - Läst och återgivet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Varje grupp borde årligen hålla
egna kongresser - gärna förlagda till
samma plats och vid samma tid. Då
kunde man gemensamt, om man så
ville, både diskutera och fatta beslut i
gemensamma frågor. Fattade
kongresserna olika beslut, borde den
förberedande och verkställande myndigheten,
d. v. s. centralstyrelsen,, inkomma med
ett sammanjämkningsförslag till
följande årets kongress. Tillät tiden ej
detta, ägde centralstyrelsen beslutanderätt
i sådan fråga.
Namnet S. A. F. komme med denna
anordning att försvinna, men S. A. F.
levde i verkligheten kvar genom att
hela den enade kåren finge samma
centralstyrelse, Sveriges folkskollärarkårs
centralstyrelse.
All S. A. F :s egendom borde ägas
gemensamt av de tre
grupporganisationerna och förvaltas av den gemensamma
centralstyrelsen.
Frågan om folkskollärarkårens
tidningar och organisationer måste
komma till ett slutgiltigt avgörande. Det är
inte bara löjligt att hålla fast vid den
nuvarande ordningen, det är också till
skada för hela vår kår.
Nyvång den 25 maj 1933.
Mauritz Greiff.
Nr 23
SVENSK LÄRARETIDNING
541
LÄST OCH ÅTERGIVET.
Äktenskap och arbete är ett problem,
som aktualiserats genom andra
kammarens för någon tid sedan fattade beslut,
för vilket en redogörelse lämnas i
ledar-avdelningen i detta nummer. I
regeringsorganet har statsrådinnan Eva
Wigforss tagit till orda och bl. a. anfört:
En kyrkans tjänare har häromdagen vid
ett ’föredrag manat de gifta kvinnorna i
människokärlekens namn till offervillighet, d. v. s.
till att avstå från sitt arbete, då annars
alternativet ka-n bli, att ett sådant offer under
våld och upprorslarm kan påtvingas dem. Han
tycks inte betänka, att ett feådant
framställande av den gifta kvinnans liv, om än allt
för ofta motiverat, knappast kan medverka till
något annat än minskad legalisering av
samlivet. Det är en alldeles riktig akttagelse, att
ett sådant uppgivande av arbetet och därmed
grunden för självständigheten kommer för ett
flertal vid arbete och självständighet vana
unga kvinnor att framstå som ett offer.
Kanske gör det inte detta omedelbart, när det nya
hemmet och barnen väl ännu för många
skymma bort framtiden, men tämligen säkert
sr.ena-re, om husmodern finner sig ganska
överflödig i hemmet, när barnen klara sig utan
henne och mannen tynges av försörjningsbördan.
Det kan hända, att hon då blir medveten om
att sådana offer höra till dem, som ingen har
rätt att begära eller ge. Och de som trugat
henne därtill med tal om osolidariskt
uppförande eller lockat med gratifikationer kommer
inte att förmå mycket, om hon, berövad den
försörjning hon vant sig att lita till, kanske
utan medel alls, kommer och begär sitt arbete
tillbaka. Så länge vi inte har en rimlig
änke-försörjning eller barnpensionering, studsar
alla förebråelser för otillständigt eller
egoistiskt uppförande tillbaka på dem, som
utslungar dem. Det är bara klok förtänksamhet av
dessa kvinnor att inte ta sådana risker.
Men även de väl ’försörjda, de som skulle
våga ta en sådan risk, vägrar med rätta att
anse sig som missdådare och egoister, om de
fortsätter sitt arbete. De har all .anledning att
finna det både orimligt och oproportionerligt,
att deras lilla grupp på sina axlar skall ta
ansvaret för och bördan av en arbetslöshet,
som redan varat många år och som möjligen kan
vara länge än, som har helt andra orsaker och
för vilkens botande det krävs mycket mer
radikala åtgärder. Låt oss t. ex. se på de
mycket omdebatterade gifta lärarinnorna. Det
kan med en viss rätt hävdas, att de har större
möjligheter än deras kolleger, både de ogifta
och de gifta männen, att förstå barnen. Man
kunde anföra många uttalanden i den
riktningen. Den som försökt vet det själv. Har
man eller har man haft ett barn på nära håll
att uppfostra, har man en helt annan Hick
på andra J)arn3 man förstår deras språk och
tankar bättre, man har mer sinne för deras
hygien, vet vad de orka och intressera sig för,
upptäcker lättare krämpor o. dyl. Så länge
inte seminarierna ger eleverna tillfälle att
leva samman med barnen, måste man anse det
som en pedagogisk vinst, att lärarkåren,
rymmer så många mammor. Papporna kommer ju
sällan barnen så nära.
Det är en tanke som man jämt kominer
tillbaka till vid sådana här meningsyttringar.
Skulle sådana övergrepp i människans frihet
att ordna sitt privata liv tolereras, om de
riktade sig mot någon annan lika godtyckligt
väld grupp? Är det inte därför att kvinnans
ekonomiska självständighet hotar sista resten
av ett fallfärdigt patriarkaliskt
äktamansför-mynderskap, som man på många håll tar
sådana angrepp med rätt stort lugn och inte
reagerar?
Man kan inte enbart skylla på
arbetslösheten. I så fall vore det naturliga att begära en
ransonering av alla arbeten och tjänster efter
vars och ens behov av försörjning. Något
sådant förslag har vi ännu inte sett. Däremot
har vi fått bevittna, senast i höstas, att
kvinnor utan nämnvärda protester mist sitt arbete
endast därför, att de var gifta, och att -en
myndighet (arbetsdomstolen) ’godkänt ett
sådant förfarande. Kan verkligen en
uppfattning av arbetsmarknaden som en given mängd
av arbetstillfällen, som det gäller att dryga
ut med alla upptänkliga medel, få anses ligga
bakom sådana domar och bakom andra
kammarens egendomliga beslut om utredning av
möjligheten av en frivillig likvidering av
dubbeltjänsterna? I så fall borde man gått ett
steg längre och, i likhet med vad några
husmödrar i insändare i pressen de senaste
dagarna gör, begärt åtgärder för att tillse att
»försörjda» fruar avhålla sig från allt nyttigt
arbete även i hemmen. Man borde yrkat på
en arbetscensur, som såg till att ingen
osolidariskt arbetade mer än nödvändigt, och man
finge väl införa ca-canny och maskinförstöring
snart nog som mer effektiva medel mot
arbetsbristen. Vi kvinnor har tydligen alla skäl att
se till, att bättre och förnuftigare vägar att
hjälpa ur arbetslösheten snart kommer att
försökas, och att inte nu som så ofta förr låta
oss i offerviljans och människokärlekens
missbrukade namn tubbas in på vägar, som
kommer att konservera det beroende och den
osjälvständighet vi är på väg ut ur.
Det enda som skulle göra inte en attack
mot de försörjda fruarnas arbete utan mot
över huvudtaget alla försörjda och
välbärgades förtjänstmöjligheter rimlig vore, om man
däri såg enda möjligheten att övervinna en
kris och om sådant vore en övergående
nödfallsåtgärd. Men så länge andra mer lovande
vägar lämnats oförsökta, måste man reagera
mot sådana gottköpslösningar inte minst
därför, att den arbetslöshet i hemmen sådana
ingripanden skulle ge upphov till på ett helt
annat sätt döljer sig och därför heller inte
tvingar fram hjälpåtgärder, så som en
kanske ibland mera hård men också mera i
ögonenfallande arbetslöshet, som kommer till
synes i fackens arbetslöshetssiffror och vid
arbetsförmedlingar.
Samma ämne föranleder ett
redaktionellt uttalande i Aftonbladet:
Det är väl inte blott ämbete- och
tjänstemannakåren, som skall på detta sätt dela med
sig till de arbetslösa. Det finns även många
enskilda, vilka är i den ekonomiska ställning,
att de gott kunde dra sig tillbaka från
verksamheten och överlämna arbetet i händer, som
kunna vara lika skickliga, fast de nu är
tvingade till sysslolöshet. Och bör det inte
föreskrivas, att vid nyanställning i offentlig eller
enskild tjänst skall den äga absolut företräde,
som utom med andra jämn goda meriter kan
dokumentera den största medellösheten? Den
ungdom, som kan bli ’försörjd på annat vis,
bör ju liksom den nygifta frun inte gå i
vägen för de mera behövande.
De gifta fruarna bör nog förresten bereda
sig på även andra restriktioner än
tjänsteförbud. Det finns unga damer, som driva affär,
idka hantverk av olika slag, som måla, skriva,
öva musik, spela teater o. s. v., varmedels de
göra sig ett större eller mindre levebröd. Om
de gifta sig, så bör de väl även vara pliktiga
att avstå denna inkomstkälla till någon som
behöver den bättre. Ty i det privata
förvärvslivet är det minst lika trångt om utkomsten
som i statens verk och inrättningar. -Skall
man göra en uppdelning, som det blir något
med, så måste den utsträckas över hela
arbetefältet, det offentliga och det enskilda.
Till något i den stilen blir man kanske snart
nog tvingad.
I tidningen Kalmar har fru Clara
Wigforss bl. a. yttrat:
När jag försvarar gift kvinnas rätt att
söka och inneha s. k. tjänster, så går jag inte
fram för något annat än att svensk lag må
respekteras. Det gäller den nya
giftermåls-balken, som trädde i kraft den l januari 1921.
Bestämmelserna här talar ett tydligt språk
om gift kvinnas ställning. Talet om att
mannen försörjer hustrun, då hustrun arbetar i
hemmet, vittnar tydligt om att svensk
rättsuppfattning, stadfäst i en nu tolv år gammal
lag, ännu icke gått in i allmänna
medvetandet. Lagen säger, att makar »är pliktiga att
var efter sin förmåga bidraga att bereda
familjen det underhåll, som må anses
tillbörligt med hänsyn till makarnas villkor. Detta
bidrag kan ske antingen genom tillskott av
penningar, arbete i hemmet eller på a.nnat
sätt. I de hem, där familjens underhåll
bestrides genom mannens arbete och hustrun vårdar
hemmet och barnen, lämnar alltså hustrun
genom detta sitt arbete sin tribut till
hemmets underhåll.» Den gifta kvinnan är
således »självförsörjande» även utan yrkesarbete.
Det vore mycket lyckligt, om denna
rätteuppfattning inte behövde alltför många år till för
att arbeta sig igenom vanetänkandet.
Det synes mig egendomligt, att de, som
säger sig tro på äktenskapet och hemmet som
den bästa samfundsgrunden, tror att de
handla rätt och klokt, då de hindrar kvinnorna i
den valfrihet beträffande arbetet, som ligen
uttryckligen medgiver dem. Att man inte
mera tror på friheten som grund för lyckan,
friheten att följa sitt väsendes lagar och välja
det arbete, som bäst främjar väsendet! Att
inte de, som så ivrigt talar för att kvinnan
hör hemmet till, vågar tro på att äktenskap
och moderskap kan utveckla och mogna en
kvinna så, att hon räcker till för mer än
hemmet!
Hur länge skall det månne dröja, innan
män och kvinnor verkligen är människor vid
varandras sida -.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
