Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 32. (2693) 9 augusti 1933 - Nya författningar - Fritt forum - Skolsparverksamheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
icke i något fall å högre belopp än
sammanlagt 600 kronor för månad.
c) Där lärare vid övriga i ovannämnda
kungörelser omförmälda läroanstalter under hela
eller någon del av året samtidigt tjänstgör å
två eller flera befattningar, med vilka följer
rätt till dyrtidstillägg av statsmedel, skall
dyrtidstilläigget, med iakttagande av eljest
gällande beräkningsgrunder, beräknas å
.summan av de belopp, å vilka dyrtidstillägg
enligt de i sådant hänseende givna bestämmelser
må utgå, dock icke i något fall å högre belopp
än sammanlagt 600 kronor lör månad.
Det alla etc.
^Stockholms slott den 30 juni 1933.
Nr 32
SVENSK LÄRARETIDNING
707
Fritt forum.
För att främja en fri och saklig diskussion i skolfrågor införes här för denna avdelning lämpade inlägg av medarbetare utanför redaktionen.
Artiklarna ska vara undertecknade av vederbörande författare, och ansvaret för de uttalade meningarna bäres uteslutande av dessa. Inlägg,
som brister i koncentration och språklig reda eller som är ägnade att skada skolan och kåren, införes icke.
Skolsparverksamheten.
I nr 29 1933 av -Svensk Läraretidning lästes
under »Fritt forum» en artikel med rubriken
»Penningsamlandet i ’Skolorna». Att det var
fråga om en kritik, gav nog redan rubrikens
formulering vid handen, men man blev allt
en smula överraskad, när det visade sig, att
den synnerligen skarpa kritiken gällde
skol-sparverksamheten.
Det är tydligt, att hr Hamfors, den ärade
artikelförfattarens, uttalanden bygger på en
kollektivistisk, eller kanske mera exakt
kommunistisk grundåskådning. Jag för min del
ska, inom parentes sagt, gärna medge, att hr
Hamfors ut ifrån denna åskådning kommit
fram till många vackra synpunkter. Här,
liksom i skolan, är emellertid ej platsen att
diskutera eller arbeta för politiska åskådningar,
men alla kan väl vara ense om följande tre
truismer: inom största delen av världen och
mänskligheten härskar fortfarande ganska
»individualistiska principer»; ingen kan
förutsäga, om eller när t. ex. vårt eget avlånga
fosterland blir mera utpräglat
kollektivistiskt-kommunistiskt; skolans lilla värld bör
vara sådan, att den fostrar inte endast för
livets önskvärda utan även för dess faktiska
och möjliga aspekter, alltså t. ex. även för
en värld, som kan råka vara minst lika hårt
egoistisk-mdividualistisk ,som vår.
Så tar jag tre påståenden till, som
möjligen inte hr Hamfors men säkert de allra flesta
andra läsare utan vidare utläggningar
godtar: skillnaden mellan barn från olika
förmögenhetsklasser kommer fram inom och
ändå mera utom skolan på så många andra
krassare och för ett känsligt barn
.smärtsammare sätt, att några på ett rätt sätt
hopsparade slantar därvidlag ingenting betyder;
en på ett rätt sätt bedriven sko Is par
verksamhet kan därför inte heller göra någonting till
eller från vare sig för den välsituerades
»egendomskänsla», den mindre bemedlades
»min-dervärdighetskänsla» eller allas »klasskill-
GUSTAF.
(L. S.)
K. Schlyter.
nadskänsla» - därför ej heller för samhällets
utveckling till en »kollektiv enhet»; vårt
samhälle är icke - och det torde vara ovisst, om
en sådan vidlyftig organisation någonsin kan
bli - en i det enskilda fallet så snabbt
ingripande »kollektiv enhet», att icke
individen alltjämt måste för sin egen skull fostras
till något mer än ett liv för dagen, till någon
grad av ekonomisk självhjälp, alltså helt
enkelt till någon sparsamhet för den närmaste
framtiden - och denna fostran kan väl
knappast ges lämpligare än genom en på ett rätt
sätt bedriven skolsparverksamhet.
Men förvisso måste skolverksamheten
skötas på -ett rätt sätt. En »god lärare»
’försöker naturligtvis inte »driva på» så »hårt»,
att han skapar »sparandepsykos» och »förstörd
barnaglädje». Han »agiterar» inte så, att
barnen »pressar föräldrarna på
insättningspengar», som bättre gåves ut direkt för någon
»nyttig- eller rolighet». Han inbillar inte
barnen, att de redan i skolan kan samla ett
»startbelopp» för livet! (Hur mycket är det
väl, »som satte ett skolbarn i extas», men som
inte »en från .skolan utflugen» betraktar »med
sval förtjusning»?) O. s. v., o. s. v. Om hr
Hamifors tagit del av det bästa i den lilla
tidningen »Lyckoslanten», som synnerligen
många sparbanker använder i sin
skolpropa-ganda, så hade han åtminstone modererat sina
påståenden en smula. Men inte ens detta
hade behövts. Hr Hamfors anger sådana
utmärkta riktlinjer och metoder iör det i octf
för sig prisvärda »kollektiva» sparande, som
han förordar, att man en smula häpen frågar
sig, hur han kan - i samma tidningsartikel!
-. -uppställa diametralt motsatta sådana för
det lika nödvändiga individuella sparandet.
Naturligtvis ska även det individuella
skol-sparandet »rikta sig mot ett mål», och ett
annat än det diffusa: »pengar är bra att ha en
gång». Det ska vara ett för barnen ifattbart
och uppnåeligt mål: varför inte t. ex. just
»en cykel» för barn »från något -så när
välbärgade hem»? Även det mera obestämda
begreppet »oförutsedda utgifter» i all
blygsamhet kan nog den psykologiskt insiktfulle
läraren göra fattbart. Naturligtvis »åligger
lärare att ständigt framhålla, att var och en ska
ge (här rr spara) så mycket han anser sig ha
råd till». Och detta kan den taktfulle
läraren mycket väl göra utan att såra: barnens
fickpengar är visst inte beroende uteslutande
av föräldrarnas förmögenhetsstandard.
»Tävlan» bör i skolan och i livet så långt som
möjligt grunda sig på samma iörutsättningar,
på egna väsentliga förtjänster: ordentlighet,
arbetsamhet, ansvarskänsla och - det är väl
ofrånkomligt - begåvning och anlag; den
bör därför i detta fall helst alldeles
bannlysas eller åtminstone bli en dold
handikap-tävlan, så att ett beröm utdelas endast under
full diskretion och med säker kännedom om
verkliga, personliga, berömvärda
prestationer. (»Hur har du kunnat iå ihop så mycket
på din sparbössa ?» . . . »Det var duktigt
gjort av dig! Vad ska du nu ha de här till?»)
Naturligtvis ska även det individuella
sparandet förutsätta »försakande» och
»offervillighet». Barnen ska helt enkelt förbjudas att
tigga föräldrar eller andra om sparpengar.
Däremot kan ett barn gärna, om det har lust,
få tala om hemma, att det lagt 5 öre på
sparbössan i stället för att köpa snask för hela
l O-öringen. Barnet kan också hålla tyst med
saken iför att så småningom iå tillfälle att
överraska med en liten gåva eller bespara
sina föräldrar en utgift - eller ta ut en slant
i banken för »vårt» gemensamma fack! O. s.
v. Naturligtvis är det sant, att en princip
blir, att »mitt är mitt» men även att »ditt är
ditt», och en sådan lärdom synes i detta de
stora och små förskingringarnas och
oegentlig-heternas tidevarv icke vara obehövlig - lika
lite som den »kollektiva» sparbössans: »vårt
är icke mitt». Men iramför allt bör
skol-sparverksamheten på ett konkret sätt lära
barnen att då och då offra ett tillfälligt
»glädjeämne» för att i en iför dem gripbar
framtid vinna ett värdefullare, åt sig själva
eller åt andra, lära dem något av
planmässighet och goda vanor i deras handlande även
i ’förhållande till penningen. Den här
skisserade inställningen till uppgiften ’förutsätter
nu givetvis, att läraren försäkrar sig om
målsmännens medverkan på så sätt, att
barnen får någorlunda fritt disponera, vad de
verkligen själva sparat; helst även så, att
inte målsmännen direkt skickar med pengar
för sparbössan. (»Magistern har sagt, att där
ska vi spara själva, om vi har lust.»)
Härmed borde väl även hr Hamfors i
någon mån nationalekonomiskt färgade
betänkligheter mot sparandet vara lugnade. Man
ska spara inte för sparandets, iör
»penningbegärets» egen skull utan iför att i en icke
alltför avlägsen framtid kunna köpa något
annat, roligare och värdefullare, åt sig själv
eller åt andra. Skolsparmedlen dras sålunda
inte ifrån produktionen, de skapar i stället
arbetstillfällen inom de värdefullare
produktionsgrenarna. Detta gäller även sparandet i
större skala, och - märk väl! - det gäller
också de sparare, som någon längre tid har
»pengar på banken». Ty det behöver väl icke
klargöras åtminstone iör denna tidnings
läsare, att pengarna icke kan få stanna i
bankerna utan snarast möjligt måste ut i
vinstgivande, arbetsskapande produktion. Det är
därför också att märka, att ett intensivare
sparande, ett överflöd på sparmedel, som
endast med svårighet kan placeras, tvingar
bankerna att sänka räntorna både för in- och
utlåning, d. v. s. det gör pengarna billigare
för behövande konsumenter och avvaktande
producenter, det påskyndar arbetets
igångsättande. Varje typisk ekonomisk kris har
att genomlöpa ett dylikt stadium: den
nuvarande synes just vara där, och det är
fram-iör allt detta som gör, att »aldrig någonsin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
