Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Nr 39. 27 sept. 1933
- Läst och återgivet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
LÄST OCH ÅTERGIVET
Religionsundervisningen bör förläggas
i och ej utom skolan anser Svenska
Morgonbladet, där problemet fått en
viss belysning i en intervju, som
tidningen haft med en fransk skolman.
I de franska statsskolorna förekommer
som bekant moralundervisning men
ingen religionsundervisning. Hur är där
sörjt för att barnen får någon kunskap
om religionen.
Ja, det beror på föräldrarna. En dag i
veckan får barnen ledigt för att de som så önskar
eller rättare: för vilka det så önskas, ska
kunna få religionsundervisning. Denna
besörjes då av prästen, den katolske så väl som
den protestantiske, om föräldrarna begär det.
Men det finns ju många föräldrar som själva
står likgiltiga för religionen, och de bryr sig
naturligtvis inte om att skaffa sina barn
någon insikt i den. Somliga lärare, som står
avoga mot kristendomen, påstås också ge så
långa läxor på onsdagen, att torsdagen
väsentligen går åt för att inlära dem.
Emellertid anses det att mer än hälften av
alla skolbarn erhåller religionsundervisning
— givetvis då dogmatisk, »enligt de
respektive kyrkornas bekännelser. Men den »mindre
hälften» får ingen sådan undervisning. Den
lämnas i fullständig okunnighet om allt vad
religion heter.
Detta sakernas tillstånd är inte
tillfredsställande eller tilltalande,
framhåller Karlstads Tidningen (red.
Mauritz Hellberg) och fortsätter:
Det vore ju ingenting att säga därom, ifall
det ämne, vari somliga barn får ett slags
undervisning, andra ett annat slags och åter
andra ingen alls, vore alldeles oväsentligt.
Men det vill mycken och stark fanatism till
för att påstå något sådant om religionen. Vad
man för övrigt må mena om den,
obestridligen har den varit en av de mest
bestämmande faktorerna i de olika folkens historia. Det
uppstår därför en stor lucka i de barns
bildning, som ingenting får veta om den.
Därför skall då undervisningen i den ingå
som ett led i historieundervisning, synes då
vara den riktiga slutsatsen. Och visst kan och
bör mycket som hänför sig till religionen vara
möjligt att meddela så. Men själva religionens
innehåll är sådant att det kräver en
behandling för sig självt, och det har haft och har
alltjämt en så stor betydelse, att detta krav
bör tillgodoses.
Däremot bör inte barnets själ våldföras
genom att tvingas in i en viss kyrklig
bekännelse. Å andra sidan bör det inte heller så
att säga undervisas om religion i allmänhet.
Det bör få kännedom om en viss bestämd
religion, omedelbar förnimmelse av dess anda
och innebörd. Och för våra barn bör denna
religion vara den, som lever och verkar runt
omkring dem: kristendomen. Väl är det
önskligt att de vid något mognare ålder också
lär sig något om de andra stora religionerna.
Men kristendomens läror bör de tvångsfritt
få tillägna sig på ett intimare sätt, för att
de ska få någon verklig föreställning om vad
den är.
Alla våra barn bör detta slags
religionsbildning beredas och i så lika former som
möjligt. En sådan enhetlighet är
otvivelaktigt mycket bättre och riktigare än den
Iranska olikheten, som ger barnen antingen
dogmplugg eller ingenting, men aldrig den
objektiva kännedom, som de skulle ha. Nu är
naturligtvis den kännedomen inte lätt att
bibringa. Lärarne har ju olika subjektiva
uppfattningar och dessa kommer nog mer eller
mindre att färga deras undervisning. Men
om de — och deras skolstyrelser — alla ville
lojalt tillämpa den gällande läroplanen, som
för kristendomsundervisningen hänvisar till
bibeln och särskilt nya testamentets
evangelier, främst Kristi predikan, så borde ett
rätt gott resultat kunna nås.
Åsidosättes däremot denna läroplan
och ledes undervisningen än i den ena,
än i den andra däremot stridande
riktningen, då undergräves kristendomens
ställning i skolorna. Och då kan det
befaras, att förr eller senare den mening
får övertag, som fordrar att den ska
utmönstras. Och då befinner vi oss snart i
samma föga uppbyggliga belägenhet
som råder i Frankrike, säger
Karlstads-Tidningen avslutningsvis.
Psykopatklass har försöksvis inrättats i
Göteborg. Den har stått under ledning
av fröken Stina Palmborg och
under tillsyn av med. lic. och lektor
G. Nordahl. Fröken Palmborg har lämnat
några upplysningar om skolan. Hon
påpekar, att barnen får röra sig tämligen
fritt å anstalten.
I hematmosfären rör sig barnet fritt och
otvunget och kan lättare observeras, vilket
måste vara huvudsaken i en psykopatklass.
Jag tror, att vi i allmänhet alltför litet
beaktar den betydelse en rent yttre
miljöpåverkan har för både barn och vuxna. Hur stelnar
vi inte till inför ett strängt konventionellt
hem, under det de lätta, lekande orden helt
naturligt kommer oss på läpparna i en miljö,
där vi fritt kan vara »oss själva». Och se
på ett barn, när det första gången besöker en
kyrka! Utan att ha blivit tillsagt därom rör
det sig därinne med ett stilla allvar. Men
släpp samma barunge lös i en solig leksal!
(Skillnaden blir nog ganska märkbar.
Men disciplinen då? Blir inte den lidande?
Jo, för all del, den s. k. skoldisciplinen är
naturligtvis betydligt lättare att genomföra i
en vanlig skolsal. Men har man vunnit så
mycket därmed? Utan tvivel är en viss yttre
ordning fördelaktig och nödvändig ur
organisatorisk synpunkt och för psykopatbarnets
oroliga lynne kan den t. o. m. bli ett
ovärderligt stöd, men enligt min åsikt får den icke
ske på bekostnad av barnets fullt frimodiga
inställning till läraren. Varken
lärareauktoritet eller skolatmosfär får hindra det att helt
vara sig självt. Att friska såväl som sjuka
barn omedvetet söker efter en auktoritet och
därmed visar sig vara i behov därav, är ju en
känd sak, men först när affektbetoningen till
vederbörande lärare är så stark, att den tål
vid en disciplinär åtstramning, bör denna
sätta in.
Psykopatklassen i Göteborg är närmast
tänkt som en observationsklass. Dit
remitteras psykiskt defekta barn av alla slag. Efter en
läkareundersökning intages barnet i klassen
under en tid för observation. En sådan kan
taga längre eller kortare tid, beroende på den
psykiska defektens art. Man skulle närmast
kunna beteckna klassen som en
uppsorteringsanstalt, där de inremitterade fallen genom
läkarens och lärarens gemensamma
observation klarläggs, för att sedan så snart ske kan
överföras till en för dem passande miljö.
Fröken Palmborg påpekar till sist, att
införandet av denna klass är ett
önskemål, som länge förordats av
psykologiskt intresserade pedagoger.
Skolradion är ett enastående verktyg
för nationens fostran framhöll
statsrådet Arthur Engberg det tal,
varmed han inledde höstterminens
program. Vi återger ecklesiastikministerns
vältaliga och intressanta anförande:
Uppdraget att hälsa Skolradions lyssnare
välkomna har jag mottagit med glädje. Den
verksamhet skolradion representerar synes
mig nämligen vara i alldeles särskild grad
löftesrik. Den är ung. Det är sant. Men den
är född med segerhuva. Och redan tyder
erfarenheten på att svensk skolundervisning här
fått ett hjälpmedel, som icke kan skattas nog
högt. Icke så som skulle
radioföreläsningarna ersätta skolans vanliga undervisning. Utan
så att de komplettera den. Det är gudi klagat
trångt på skolans schema. Lärostoffets
storlek och mångfald vållar bekymmer.
Elementära färdigheter måste först bibringas.
Grundläggande insikter måste inhämtas. För allt
det där som är liksom köttet på skelettet för
en allmän orientering, som både anknyter
till och ger vidgat sammanhang och liv åt
skolkunskaperna, finns det tyvärr alltför
litet utrymme. Här betyder skolradion just det
inslag som skolans vänner längtat efter.
Den ökar kunskaperna och väcker det
intresse, den nyfikenhet, som är studiernas
kraftkälla. Och härtill kommer att den
möjliggör att i handling omsätta grundsatsen, att
endast det bästa är gott nog. Radiotimmarna
hjälper till att orientera undervisningen åt
rätt håll. De motverkar nämligen det, som
är pluggets avigsida: själlösheten. Jag skulle
tro att det bästa i vad vi kallar den
populärvetenskapliga föreläsningsverksamheten kan
tack vare radion smältas in i
skolundervisningen. Att detta betecknar ett steg uppåt,
synes mig obestridligt. Konsten, den svåra
konsten, är naturligtvis att åt dessa
skolföreläsningar ge en utgestaltning som på en gång
fängslar och upplyser. Jag behöver knappast
säga, att endast en elit av pedagoger är
mäktig en dylik uppgift. Men vilket
beundransvärt framsteg är det icke, att just dessa
utvalda och för värvet bäst skickade får
möjlighet att nå ut till skolorna överallt i landet.
För mitt sätt att se är rundradions
väsentliga uppgift den att vara ett
folkbildningsinstrument. Det andra måste bli bisak. Och jag
tvekar inte att uttala, att knappast någon
teknisk uppfinning har i samma grad som
radion förenklat det problem som den
populärvetenskapliga ’föreläsningsverksamheten haft
och har att lösa. I och med radion kan en
folkupplysning i verkligt stor stil bedrivas,
och jag gör mig icke skyldig till någon
överdrift om jag säger att i en rationellt ordnad
och vidsynt ledd radioverksamhet har våra
dagars kulturstat ett enastående verktyg för
nationens fostran.
Att skolan härvidlag erbjuder ett naturligt
arbetsfält, torde icke kunna med framgång
bestridas. Ej heller borde Skolradions
verksamhet kunna betraktas som en otillbörlig
inblandning i det ordinarie skolarbetet.
Tvärtom borde det för lärarpersonalen vara
synnerligen tacknämligt att få utnyttja
skolradions program. Det är också min övertygelse,
att när i sinom tid enkätsvaren rörande
skolradion bearbetats, det skall visa sig att
skolvärldens omdöme är övervägande gynnsamt.
Det faktum att folkskolorna är i avgjord
majoritet bland dem som deltar i skolradion,
synes mig för övrigt bekräfta det nära och
naturliga sambandet mellan
folkundervisningen och denna nya verksamhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:51:04 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1933/0917.html
