Print (PDF) - On this page / på denna sida - nr 41. 11 okt. 1933 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nuvarande reaktionära regeringen
beslöt att med 10 proc. sänka lönerna för
de lärare, som bor utom städer och
köpingar. Dessa lärares antal utgör % av
alla landets lärare, och de arbetar
under de sämsta sociala förhållanden, har
det mesta arbetet och de sämsta
bostäderna.
Kongressen protesterar.
Därför förstår man också, varför
anslutningen till den senaste
lärarkongres-sen i Estland var så oerhört stor. Den
var, som förut nämnts, en
protestkongress. Man antog där 52 olika
resolutioner, som avhandlade arbetsvillkor,
kampmedel för löneförhöjning, inre
organisationsfrågor, den politiska
orienteringen samt kultur-politik.
Kongressen betonade, att lärarnas
lönesänkning är otillständig, och krävde,
att man måtte betala lönen efter
förutvarande villkor. Kongressen beslöt att:
bojkotta de politiska partier, som
genomförde lönesänkningen samt bojkotta
även dess tidningar;
95O
icke deltaga i de föreningars
verksamhet, som ställer sig solidariska med
lärarnas lönesänkning;
söka närmare kontakt med andra
löntagares organisationer och söka en
gemensam taktik;
ansluta lärarförbundet till Estlands
arbetares landsorganisation;
med all kraft motarbeta den
fascistiska rörelsen, som omöjliggör allt
kulturarbete ;
protestera mot regeringens
reaktionära lagar, enligt vilka man söker
försämra lärarnas arbetsvillkor, minska
skolornas antal o. s. v.; konstatera, att med
en sådan sparpolitik tvingar man
ungdomen att gä ut i livet utan tillräcklig
bildning, vilket medverkar till folkets
intellektuella och moraliska
försump-ning;
alla lärare måste ha som sin största
uppgift att kämpa mot
kulturreaktionen, förklara för de breda massorna
bildningens värde och med alla
frivilliga bildnings- och kulturorganisationer
föra en gemensam propaganda för
landets bildningsarbete.
SVENSK LÄRARTIDNING
ARBETSGEMENSKAP l SKOLAN -
EN UPPLEVELSE FÖR ELEVERNA
Av AUGUST GRÖNBERG
Provräkningen har tagits som
exempel på hur man genom skolarbetets
organisation kan skapa egoister och
asocialt sinnelag. Detsamma galler
naturligtvis också för andra ämnen, Mer
och mer börjar man inom skolkretsar
reagera mot denna metod. Zulliger
säger t. ex.: »Den skola, som odlade den
s. k. massdrillen, uppfostrade inte den
unga människan till en lem i en sedlig
folkgemenskap utan till en
intellektualiserad egoist. Dess huvudändamål var
att meddela kunskap i de olika
ämnena. Även religions- och sedeläran, som
föregav sig att utbilda själen och
viljan, bedrevs (och bedrivs)
intellektuellt. Läraren bedömde och betygsatte
det högljudda pratet och
tankeakrobatiken i sedliga ämnen, inte känsla,
vilja och sedlighet i sig själv. Dessa
kunde inte göra sig gällande i skolsalen,
och om det också hade varit möjligt,
skulle det ha varit en hädelse att
betygsätta dem; som om man vore den gode
Gudens ställföreträdare. Man pratade!
... Man pratade om det kristna budet
att älska sin nästa och sina fiender;
men ve den, som i skolan välvilligt
hjälpte sin nästa, om han var i nöd!
För gärningen, den sedliga och kristna
gärningen, fick han ett dåligt
uppförandebetyg.»
Nu begagnar visserligen 1919 års
undervisningsplan (sid. 68) en
formulering, som vid flyktigt påseende synes
understödja en sådan metod. Det heter
nämligen:
»Innan man lämnar ett behandlat
område, bör noga undersökas, huruvida
samtliga barn med tillräcklig säkerhet
behärskar detsamma, för vilket
ändamål de lämpligen kan var för sig
erhålla särskilda uppgifter att lösa.»
Detta ställe har man dock att tolka
enligt de anvisningar, som betonar
behovet av sund fosterlandskänsla och
god samfundsanda, t. ex. sid. 100. Man
bör också lägga märke till
undervisningsplanens många uppmaningar till
befordrande av barnens
självverksamhet; t. ex. punkterna 10 och 11 (sid.
18) i anvisningarna till tysta övningar,
som börjar på detta sätt: »Vid
granskningen av de skriftliga arbetena kan
läraren i vissa fall med fördel ta
lärjungarnas medverkan i anspråk.» Här
anbefallés i princip en
arbetsgemenskap i skolan, och det är i själva
verket en av de mera .betydelsefulla
nyheterna i undervisningsplanen för
rikets folkskolor av 1919.
Det har länge bland skolans målsmän
rått den uppfattningen, grundad på
erfarenhet i rikt mått, att ingenting är
fägnat att egga den intellektuella
verksamhetsdriften så som tillfällen för
barnen att granska varandras arbeten.
Det ger dem jämförelsematerial. De
får se, hur andra barn vårdar sin stil,
sina böcker, hur kamraterna uppfattar
saker och ting. Därmed kommer de att
reflektera närmare över
kunskapsområdets föremål och upptäcker, att det
är roligt att fördjupa sig i en sak.
I stil härmed är det en fördel att
anordna de i och för sig nödvändiga
provräkningarna såsom
gemensamhetsarbe-ten. Man sammanför barnen i grupper
och ger varje grupp en uppgift och
uppmanar dem att samarbeta till en
lösning av problemet. Därmed är
fusket och i sammanhang med det en massa
»lagöverträdelser» ur världen. Det den
ena inte vet, kommer den andra att
tänka på. Var och en har sitt bidrag
att lämna till problemlösningen. Det
hela blir intressant och spännande.
Min-dervärdighetskänslorna släpper sina
grepp även hos de värst anfäktade. När
ett problem är löst, har gruppen
tillfredsställelsen att gemensamt ha
åstadkommit en skapelse; i bästa fall får
gruppen en ny upplevelse: den
intellektuella njutningen; och det är en stor
resurs för skolan, när de lägre sinnliga
njutningarna kommer på tal. Så
företas en omgruppering, och de nya
grupperna får på samma sätt andra
uppgifter att lösa o. s. v. I bästa fall når man
på detta sätt fram till målet: barnen
har i kamratligt samarbete lärt
varandra det, som var bristfälligt och med
luckor gjort vid lärarens direkta
undervisning framme vid svarta tavlan, alla
kan det genomgångna
kunskapsområdet.
Med individuell uppfostran ska vi
inte vilja förstå en uppfostran, som
gör barnen till egoister; men vi ska
inte heller vilja till massuppfostran
hänföra det, som den gamla skolan
förstod därmed. Det gäller att frigöra den
enskilda lärjungen efter hans egenart
på ett sådant satt, att hans befriade
krafter kommer gemenskapen till godo.
Då erhåller tanken om det »tjänande
sinnet» ett nytt innehåll. Vägen dit går
likväl inte över bud och förbud, över
tvång och straff, över våldet utan över
de individuella krafternas utveckling
och förädling (sublimering), som kan
och vill ställa sig -i det helas tjänst,
emedan däri ligger den högsta
tillfredsställelsen och den högsta lyckan.
Individuell uppfostran får inte fattas
sentimentalt i den bemärkelsen, att läraren
vekt ger efter för sina lärjungars
odisciplinerade (drift-) önskningar och
liksom låter sig ledas av dem, utan
snarare så, att läraren har ett fint öra för
den unga själens vibrationer, undviker
allt, som skulle kunna skada dem, och
tillför dem allt, som kan stärka dem.
Men målet är överindividuellt, det är
att göra människan beredd för
gemenskap och därmed för kulturen
överhuvud. Så är individuell och social
uppfostran ömsesidigt beroende av och
komplettera varandra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
