- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 52:a årg. 1933 /
1168

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 48. 29 nov. 1933 - Bengt Bergman: Ett gigantiskt storverk. 100-årsminnet av Artur Hazelius födelse - Johan Forsell: Arthur Hazelius - En förkämpe för moderniserad stavning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Drottninggatan 87, och därifrån
flyttades den till den s. k. södra paviljongen,
Drottninggatan 71, i början av år 1873.
Lokalerna utvidgades undan för undan
för att slutligen efter Artur Hazelius’
död helt kunna inrymmas i den genom
hans stora nit åvägabragta
museibyggnaden på Lejonslätten, vilken invigdes
1907.

Hans utställningsprineip var att hela
folklivsbilder borde framställas, på det
att man skulle kunna få ett livligare
intryck av befolkningens lynne och seder.
Därför skulle man se bohagen i
rummen, dräkterna burna av
människofigurer o. s. v.

Samlingarna kom att omfatta icke
blott allmogekulturen utan även högre
ståndskulturen och stadskulturen m. m.
och icke minst de baltisk-nordiska
grannländernas kultur, ehuru tanken här ej
fullt så omfattande kunnat genomföras.
Visserligen finns de olika länderna mer
eller mindre fullständigt
representerade.

Hans andra stora verk,
friluftsmusei-anläggningen Skansen, synes ha arbetat
sig fram redan omkr. 1880. I ett brev
till amanuensen Per Vistrand, daterat
den 3 juli 1880, skriver Hazelius:
»Präktig nyhet om Torpastugan! Hon
får ej glömmas. Ni ska gärna få bli
byggmästare för denna, liksom
Bondeson för Hallandsstugan och B. Arpi för
Islandsstugan o. s. v. Hav detta i
minne ! och aktgiv på de minsta småsaker,
som angår henne!»

Högstugan från Mora blev det första
husförvärvet, och detta skedde år 1885,
alltså flera år fore något markförvärv
i och för realiserande av de tilltänkta
friluftsmuseiplanerna.

Det första markförvärvet härför var
lägenheten Framnäs vid
Djurgårdsbrunnsviken. Detta område
överlämnades som gåva den 4 februari 1890 av
greve W. von Hallwyl. Därefter följde
det ena markförvärvet efter det andra,
och Skansenområdet erhöll så
småningom ungefär den areal det nu har.

Den ena gårdsanläggningen fogades
till den andra. Det var ej blott
byggnader och dylikt Hazelius ville ge utan
även ett stycke nordisk djurvärld.

På Skansen skulle allt ej blott vara
så&om döda museiföremål utan de gamla
sederna och bruken skulle fortsätta sitt
liv och ge oss en inblick uti dem.

Hazelius ägnade sig dag och natt åt
Skansen, som i än högre grad blev
föremål för hans omvårdnad. Mycket
livfulla voro de skildringar, som de gamla
vakterna från Hazelius’ tid gjorde för
mig om deras käre gamle »Doktor», som
ständigt vandrade omkring på Skansen
även sent på nätterna för att se om allt
var som det skulle, och huru han gick
där tankfull och sökte lösa de nya
problem, som dykt upp.

Han slutade sitt verksamma liv den
27 maj 1901.

De ord Oscar Montelius fällde vid
hans bär må vi stanna inför: »Du har
med kärlek vårdat det svenska folkets
minnen. Sveriges folk skall kärleksfullt
vårda ditt minne.»



ARTUR HAZELIUS

En förkämpe för moderniserad stavning

Av JOHAN FORSELL

Den kloke och språklärde
skaralektorn Sven Hof skrev i sitt ofta citerade
arbete »Swänska språkets rätta
skrifsätt» (1753):

»Man bör icke skrifwa modersmålet på det
sätt, som hos wara förfäder brukeligt warit
för några hundrade år sedan. Ty förfäderna
talte annorledes än wi och skrefwo därföre
på annat sätt: språken förändra sig alt jämt,
och således måste skrifsättet lämpas därefter,
hwilket icke bör rätta sig efter något annat

än ett rätt tal––––. Hafwa de gamle

något i sina skrifter, som passar sig för oss, så
bibehålles det, icke därföre, att så af dem
blifwit brukat, ty blotta bruket emot skiäl
giäller intet; utan för den orsaken, att det än
i dag kommer öfwerens och skickar sig med
ett rätt tal, efter hwilket skriften sig bör
foga, det må sedan wara brukat af förfäderna
eller ej.»

Det skulle komma att dröja över ett
århundrade, innan denna av Hof
förfäktade prieipiella ståndpunkt i stav-

ningsfrågan började accepteras av
svenska språkmän. I Danmark hade visser-,
ligen den språkvetenskapliga
banbryta-ren Rasmus Bask redan i 1800-talets
början företrätt en liknande åsikt. Men
det dröjde ett gott stycke in på
1860-talet, innan stavningsfrågan från
moderna språkvetenskapliga
utgångspunkter på allvar upptogs till diskussion i
Sverige.

Bland de svenska språkmän som då
med hänförelse omfattade tanken på en
förbättrad, moderniserad stavning
enligt språkets faktiska utveckling var
Artur Hazelius en av de främsta om
inte den främste. I egenskap av
sekreterare för den svenska avdelningen vid
det bekanta Nordiska
rättstavningsmötet i Stockholm år 1869 kom han i varje
fall att bli centralpersonen i tidens
ortografiska strider. Dessa utmärktes av

samma hätskhet och fanatism som
brukar känneteckna försvararna av gammal
stavning gentemot dem som vill frångå
det förra »wahnliga maneeret», sådant
det brukats, »så väl i Kyrkior som i
Kantzeliet», för att citera Urban Hiärne
i en pamflett mot sin tids store
»nystav-ningsdåre» Jesper Svedberg. (Den
sistnämnde menade nämligen: »Man
moste intet skrifwa flera bokstäfwer,
än som giöra tienst och någorlunda
höras i uttalandet.»)

I det förutnämnda Nordiska
rättstavningsmötet deltog bemärkta
representanter for de Nordiska ländernas
språkvetenskap och publicitet.
Berättelse över mötesförhandlingarna utgavs av
Hazelius i egenskap av mötets svenske
sekreterare. Samtidigt med
mötesberättelsen utgav han ett arbete »Om
rätt-stafningens grunder med särskildt
afseende på svenska språket».

Bokens första kapitel har rubriken
»Språkets och skriftens förhållande till
hvar andra i allmänhet som all rättstaf-

nings ursprungliga uppgift».

*


Förf. yttrar där:

»Ett språk är, så länge det lefver, liksom
alt lefvande underkastadt vexling och
förändring vare sig till godo eller ondo. Altså
blifver ett språk, om det aftecknats i "skrift,
icke därföre stillastående. Det måste, om ock
rönande flerfaldig inflytelse af det skrifna
ordet, fortfara att utvecklas eller förändras
intill sin död, det vill säga till den tid, då
det icke vidare talas och således det folk,
hvars högsta nationela yttring det varit,
upphört att finnas till. Genom en sådan
utveckling måste det alt mer aflägsna sig ifrån
skriften, sådan denna ursprungligen var
danad.

Då en sådan skilnad börjar göra sig
gällande, har skriftspråket att välja mellan
tvänne olika vägar. Antingen aktar det på
ljudens vexlingar, och alt efter som en
förändring vunnit stadga, ändrar det tecknen
till öfverensstämmelse med de nya ljuden:
denna väg är den ljudenliga, eller fonetiska.
Eller ock bekymrar det sig icke om uttalets
förändring, utan blifver stående i sitt
ursprungliga skick: denna väg är den
etymologiska.

Förhållandet emellan skrift och språk
blifver i dessa båda fall icke alldeles det
samma. I förra fallet är skriften fortfarande en
spegel, hvari språkets för hand varande drag
aftecknas. I det senare åter igenkänner
språket endast med svårighet i skriften sina
egna drag: det finner en mer eller mindre
främmande bild, som erinrar om dess
utseende i en länge sedan förfluten tid. Så äro måg,
järn, sörja trogna bilder af motsvarande ord
i vårt nu varande språk. Skrefve vi åter
magher, iarn, syrghia, gåfve vi en teckning
icke ai vårt eget tungomål, utan af det, som
våra förfäder talade för många hundra år

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:07:36 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svlartid/1933/1180.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free