Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12. 15 Juni 1880 - Marseljäsen nu och förr - Melodi och harmoni (forts. och slut). Studie af J. L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tisk sång. Dessa experiment hafva alla
misslyckats. Under Louis Philippe hade
komponisten till "le Postillon de
Longju-tneau", Adolphe Adam, erhållit i uppdrag
att författa en folkhymn, hvilken (såsom
han lustigt nog berättar i sina memoarer)
med otroliga svårigheter och bekymmer
kom till stånd, men har icke öfverlefvat
sin upphofsman. Ännu sämre resultat
medförde den vid verldsutställningen 1867
af Napoleon III anordnade pristäflan om
en freds-marseljäs (’Hymne de la paix’).
Den bästa af dessa till ett hundratal
in-komne kompositioner skulle blifva franska
nationens officiella folksång. Veckor
igenom plägades de olycklige ledamöterna i
pröfningskomitén med att genomse detta
berg af strofsånger, för att slutligen
tillerkänna priset åt — ingen. I det af
Auber preciderade slutliga afgörandet var
ännu något litet tal om de två eller tre
relatift bästa, då Berlioz vredgad utropade:
’ Vi belöna inga slagdängor!’ Detta gaf
utslaget. Nu senast — det synes, att
man i Paris hvar gång äfven önskat en
utställnings-marseljäs — har Gounod
der-till blifvit utvald. Fru marskalkinnan
Mac Mahon hade i denna fråga uppsökt
honom, och för den älskvärde komponisten,
hvilken hade svårt att neka en hög dam
något, blef det blott allt för lätt att hastigt
göra utkast till en tillfällighetskomposition.
Men i detta fack gifves ingenting svårare,
än det lätta. Trots den officiella
protektionen blef Gounod’s *Chant patriotique* 1
nästan alldeles glömd, med det samma
festligheterna vid utställningens öppnande
försiggått, och i musikhandeln efterfrågas
den högst sällan. Det väsentliga felet hos
denna, såsom hos nästan alla oktroyerade
folkhymner, ligger redan i texten: den är
tam och forsigtig. Den uppäggande
kraften hos en patriotisk sång utgår alltid
närmast från dikten; fordringarne på
komponisten äro ganska bestämda, ehuru af
åtskillig art. "Plus de colcrcs, plus d’exces, 1
abjurons toute intolerance", förmanar oss
den nya folkhymnen, ’tout se déjie, chacun
s’exclue; hors tnon parti point de salut.
Par vos partis que de souffrance, qtic de
haine que tout aignt; et que d’obstaclcs a
ce cri: vive la Francel’ Och med så
kalla ord vill man qväfva marseljäsens
heta andedrägt. Gounod’s komposition,
hvilken börjar med opassande femtaktig
rythm, men slutar med en rätt kraftig
refräng, klingar för simpelt, för att
intressera musikern, för tvunget, för att kunna
rycka folket med sig. La France hör
visserligen budskapet, dock felas henne
tron. En sångs popularitet låter sig icke
förut bestämmas — såsom den trettio år
före fransk-tyska kriget komponerade och
hittills obeaktade ’Wacht am Rhein’
bevisar — ännu mycket mindre låter den
oktroyera sig.
Men hvarför skymfar man marseljäsen
och än i dag, i det republikanska
Frankrike, förbjuder den. Denna motvilja är
visserligen utan framgång, men — det
måste man tillstå — utan grund är hon
inte. Hvad som talar emot marseljäsens
formliga autorisering som nationalhymn,
det är först och främst de dervid
häftande blodiga minnena alltifrån jakobinerna
ända till kommunarderna. och sedan
sjefva diktens innehåll. Redan Napoleon
I har förbjudit den, ehuruväl han en gång
skref till direktorium: ’Jag har vunnit
slagtningen, marseljäsen delade med mig
kommandot’. I Paris skallade hon
öfver-allt, der strömmar af blod forsade på
gatorna. Hon blef de vildaste
sansculotters, den omenskliga pöbelns förbundssång. |
Sedan termidor fordrades det serskildt
tillåtelse för att våga spela henne i
tea-trarne; men ännu alltid godtgjorde hon
soldaterna i rikt mått disciplinen och
brödet. Af alla regeringar undertryckt, sprang
sången med fördubblad spänstighet och
kraft åter fram vid hvarje ny revolution,
för att sedan med denna revolution sjelf
åter bringas till ordningen. Hector
Berlioz berättar i sina memoarer, huru han
morgonen efter julirevolutionen 1830
uppmanade en liten hop sångare på gatan att
sjunga marseljäsen, och huru den
tusen-hufvade folkmängden instämde med sådan
entusiasm, att han sjelf, öfverväldigad af
intrycket, föll vanmäktig till marken.
Berlioz hatade för sin del den
republikanska statsformen, men marseljäsen
egnade han en hänryckt dyrkan. Han
har gjort ett arrangemang af densamma
för stor orkester och dubbelkör, hvilket
dock ej vetcrligt blifvit uppfördt. Öfver
sångstämmorna i hans partitur står (i
stället för den vanliga beteckningen Tenor
eller Bas) denna uppmaning: "Allt, som
har en stämma, ett hjerta och blod i
ådrorna’. Den unge Berlioz lät några
veckor efter julirevolutionen trycka detta
arrangemang med tillegnan ’till
författaren af denna odödliga hvmn’, Rouget de
risle, hvilken då ännu lefde i Choisy-le
Roi vid Paris, der han äfven dog 1836
fattig och ensam.
(b orts.)
Melodi och harmoni.
Studie af J. L.
(Forts, och slut fr. N:o n.)
Vi hinna här knappast antydningsvis
erinra om rikhaltigheten och storslagenheten
af de tonverk, hvarmed den Bac.hska
sångmön riktat musikliteraturen. Utan henne,
hvilken bred lucka i samtidens estetiska
medvetande! Utan henne, ingen
Mattheus-ingen Johannes-passion, d. v. s. djupet och
höjden af hvad religion och tonkonst i
förening mäkta erbjuda. Utan henne
skulle vi nödgats undvara ett af de mest
slående bevisen för instrumentalmusikens
i-sigvarelse och oafhängighet, nemligen det,
som innefattas i de många omtyckta och
snillrika Orgel- och Klaverfugorna af den
känslige, djupsinnige mästaren. Utan henne
skulle den inom tonverlden herskande
andliga stämningen i närvarande ögonblick ha
känts betydligt kallare än hvad verkligen
är fallet.
’Bach är en verld för sig’; så lyder
Elert’s berömda yttrande. Inom denna
verld herskar också den dubbla kraften
föryttring — förinring i fullaste jemnvigt,
d. v. s. att den musikaliska tanken undfår
sin mest konkreta formbildning.
Hanslick, en känd skriftställare, säger:
’denna Bachs frihet och konst i
behandlingen af den polyfona satsen är för det
arbetande studiet en guldgrufva af
musikalisk kännedom’.
Mozart sjelf brast i tårar vid åhörandet
af en den djuptänktes 8-stämmiga motetter,
skattande sig lycklig att ännu kunna få
lära någonting.
Med tillämpning af den svenska skaldens
uttryck, tillägga vi:
»Med blottadt hufvud stiger
Historien dit ocli lär.»
Hvar och en, som i likhet med oss,
ser i all historisk utveckling en ny fas af
den gudomliga tanken, bör, redan derföre.
i hvad som nu följde, nemligen i operans
reform och förfulländning genom Gluck
och Mozart, i sonatformens uppkomst
genom Em. Bach samt i dess vigtiga följd
orkestersymfonien och den moderna
instrumentationen se idel fröjdefulla företeelser.
Men som den gudomliga tanken ytterst
förverkligar sig i menniskan, och menniskan,
äfven såsom konstnär, kan vara
öfvervä-gande sinlig, så följer deraf att ej alla
konstnärssnillen äro den gudomliga
impulsen lika lydaktige, utan kunna mer och
mindre följa de sjelfviska böjelserna, hvaraf
återigen följer att ej hvarje nyinslagen
konstriktning blir ett för den gudomliga
tanken lika rent uttryck. Med så mycket
innerligare och högre tillfredsställelse kunna
vi då låta våra blickar hvila på nyssnämnde
företeelser, på den herrliga konstnärstrion
Haydn, Mozart och Beethoven, aldenstund
snille och oskuld i förening fagert prydde
deras konstnärliga id. Tonverldens
oändliga omvexlingsrikedom, dess flora, att vi
så må säga, utbreder här sina
oöfverskåd-liga blomsterfält, flägtar af svalkande
vårdoft smeka oss i toner,
»Som blomstren i det gröna
så skiftar diktens lätta här»
och vi tycka oss efter ett väldigt
tonböl-jande Guds lof ini den götiska
helgedomen förnimma ett jublande Guds lof i
naturen. Likt lössluppna skolpiltar, yra vi
omkring, frossande af nyvunnen frihet,
med tusende de vackraste melodi- och
motivbitar i vårt minnes herbarium. Så
varmt hängifne det sköna för dess egen
skull, kunde dessa mästare, hvar tömmande
sin alstrings rika fyllhorn, lyckliggöra en
verld. Hvad Mozart, musikens Rafael,
frambragt i Arian, hvad Haydn, den evigt
ungdomlige ensamt i Menuetten, hvad
Beethoven, den blixtrande, i
himmelsstor-mande symfonier är oförgängligt. Men
föreställom oss ej ett ögonblick att detta
deras så rika lifsvärf gjort förutvarande
storslagna tonskapelser öfverflödiga:
tvärtom äro dessa, såsom en välgörande
kontrast, vordne än mera eftersökte. Inbillom
oss ej heller, att alldenstund exempelvis
Beethovens stil är i allmänhet taget
mindre rik på polyfoni än Hændels eller Bachs.
vi då som komponister skulle kunna
åt-nöja oss med kunskaper sådana som
ackordläran i sitt armod erbjuder oss. Detta
vore höjden af villfarelse. Endast i ett
genom-indifferent musiksamhälle kunde
någon sådan tanke göra sig gällande. En
af de som sednast på svenskt mål i tal
och skrift manligt betonade vigten och
nödvändigheten af verklig och egentlig
skola i tonsättning var den genialiske
Franz Benvald. Efter åtskilliga tecken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
