- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Necken 1880 /
106

(1880-1913) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 16. 15 Augusti 1880 - Adeline Patti (forts. och slut) - Om Kyrksången, föredrag af professor O. Byström

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

drifver en enda ton. En begåfvad
skriftställare har en gång kallat Italien ’den
gode Gudens konservatorium*. I detta
konservatorium har Adelina Patti med all
visshet tagit första priset.

•’rør-

Om kyrksången.

Föredrag vid 4:de Nordiska Skolmötet
den ii Augusti 1880

af professor

O. Byström.

Vid koralvännernas möte i Upsala, den
16 sistlidne Juni, hade man bland mycket
intressant, äfven tillfälle att, genom den
dervid förda diskussionen, fa utrönt de
vigtigaste felen i vår psalmsång. Dessa
äro : långsliipigt f öredrag, bristande enhet
och församlingens alltför ringa deltagande.
Allmänna uttrycket var: ’/ min ungdom
sjöngs psalmen med tif och lust, samt af
alla*.

Majoriteten yttrade sin önskan vara cn
ny koralbok’, ansåg den blifva
hufvudsak-ligaste medlet till sångens förbättrande,
tillsatte en komité för att granska och
antaga inkommande arbeten; men bestämde
icke: huru nätnda verk bör rara be skaffad t,
eller hvad som är detsamma: huru våra
psalmer skola sjungas.

Af detta och äfven andra åtskilliga skäl,
ber jag att få yttra några ord om

Kyrksången.

Vår kyrksång — den
Luthersk-Evangeliska — hvilar hufvudsakligen på:

1:0 katolsk och

2:0 sje/fständig protestantisk grund.

Den katolska kyrksången — sådan den
förefinnes i Gradualer, Antiphonarier,
Hymner och Psalmer — har sin upprinnelse
i den Gregorianska. Dess stora vigt och
betydelse, såsom varande den kristna
kyrkans musik-konst från äldsta tider,
fordrar en närmare redogörelse för densamma.

Ekkehard., som (omkring år 790)
skrif-vit den tidens kyrkhistoria, berättar: att
påfven Gregorius den store (-j- 585)
samlade och i neumer uptecknade (eompilavit
et neumatizavit) kristna kyrkans sånger
samt inrättade en sångskola (scho/a
eanto-rum) i Rom. Deraf har benämningen
uppkommit.

Det är densamma, om hvilken Bintcrim
— den katolska verldens lexikon i våra
dagar — yttrar: ’Clemens i Alexandria
(år 200) skiljer och jemför de kristnes
englasång med hedningarnes otuktiga*.
Det synes häraf, att de kristne redan då
egde en utbildad konstsång.

Det är nog densamma, de kristnes
englasång, höfvidsmannen Plinius secundus äfven
menar, då han från sitt län skrifver hem
(år no) till kejsar Trojanus: *att han
icke kunde finna någon grof last hos de
kristne; men, när de församlades tidigt
om morgonen, brukade de sjunga en
lof-sång till deras Gud, Kristus*.

Huru kyrksången, redan i kyrkans första
tider, förföll och genomgick mångfaldiga
öden, derom förmäler Bintcrim vidare:
*1 åtskilliga länder blef rytmen och
tempot så utsväfvande, att Athanasius (biskop
i Alexandria år 318) föreskref: det
psalmsången ej skulle gå hastigare, än som lec-

torn föreläste*). Den var så tillkonstlad,
att Hieronytnns (7 420) varnade) att icke
göra Guds hus till en teater. Ambrosius
(i 398) sökte förena konsten med den
religiösa känslan: så att som Augustinus
(t 43°) yttrar — man rördes till tårar
af den sköna sången.*

Historien lärer oss sålunda: ’att den
Gregorianska sången under kyrkans äldsta
tider sökte förena konsten med den religiösa
känslan, haft liflig rytm samt varit af
öfverväldigande musikaliskt uttryck.

Märkvärdigt är, att vår kyrksång nu
lider af för långsläpigt tidmått, då deremot
man i den kristna kyrkans första dagar
klagade öfver för hastig takt! Men vidare!

Efter Gregorii tid kom sången på andra
villovägar till den ytterlighet, att påfven
Pius II’ meddelade kardinal-kollegium i
Rom sin afsigt, att förbjuda musik, först
i Peterskyrkan och sedan i öfriga kyrkor.
Allt räddades då af Palestrina genom
hans reformation af kyrksången, år 1564.

Sedan hans tid klaga författare — till
och med i våra dagar — öfver
kyrksån-gens förfall. Den lärde pater Lambilotte
(Antiphonaire de s:c Gall. Paris 1850)
yttrar bland annat, vid besvarandet af sin
egen fråga — * Är det möjligt, att i dag
åstadkomma enhet i kyrksången, och huru?
— För ordet — texten — blott en
befallning. För sången: källorne äro
förlorade. Sjelfva Rom har icke mer den
verkliga kyrksången. Det har funnits en
katolsk kyrksång och det finnes i dag
j medel att återfinna den. Om enhet är
möjlig, blir det, att återvända till de
Gregorianska melodierna.*

Att samma klagan ännu föres inom den
katolska veriden, derom vittnar pater Mohr
(Manuel de Anant. Paris 1880
Observations préliminaires). *Vi afhålla oss* —
säger han — *från att tala om utförandet
1 af Plain-Chant* (cantus planus, den
Gregorianska sången) *emedan det är alldeles
i nödvändigt, att en bildad musiker
nog-grannt studerar sig in i detta ämne för
att praktiskt lära andra*.

Kännedomen af denna, äfven den
Lutherska sångens grundval, är således
oaf-vislig tör den, som vill sammansätta en
sångbok för vår kyrka, och denna
kännedom är äfven möjlig att förvärfva.

Men den Luthersk-Evangeliska
kyrksången hvilar dessutom — som ofvan
1 nämdt — på sje/f ständig protestantisk grund
och melodierna förskrifva sig från egna
hymner samt andliga visor. Dessa hafva
sin grund dels i den muntliga traditionen
[ och dels i originalskrifter.

Historien talar äfven härvidlag: om
me-j lodiernas egendomliga rytm, deras enkla,
konstlösa, varma, ofta svärmiska natur.

Vi känna nu något närmare de
sam-fälda grunder, hvarpå vår kyrksång
hvilar, men böra ock veta, huru dessa
blif-; vit hos oss använda.

Vår psalmsång företedde, efter
Reformationen (1527) en brokig blandning af
på svenskt förlag utgifne skrifter — Een
liten Songbook (1553), Pice cantiones (1582
j —1620) Liber Cantus (1620) — samt
j främmande — mest tyska — psalmböcker,

*) Sedan leetorn läst evangelium, uppsteg
can-i torn och sjöng.

hvilka voro försedde med sångnoter. Något
stadfäst rättesnöre fanns icke.

På all denna oretla gjordes slut genom
löeyj iirs Psalmbok, af konungen stadfäst
och gillad.

Denna psalmbok — med intryckte
noter (melodierna samt besiffrad bas för de
flesta) — är sammansatt af: Gregoriansk
sång; svenska, danska och tyska
psalmmelodier samt andliga visor af blandadt
svenskt och främmande ursprung. Bland
de andliga visorna hafva tre en särskild
märkvärdighet. De blefvo redan utgifne
(år 1687) i ’Bibliske verld* — ord af
Samuel Columbus, musik af
Hofkapellmä-staren Gustaf v. Diiben — och äro
således afgjordt svenska. Mer än hundra
år förflöto derefter i blott skenbar endrägt;
ty med tyska organister inkommo äfven tyska
Koralböcker, hvilka cirkulerade i
afskrifter inom landet och begagnades vid
undervisningen. Den svenska församlingen
höll sig likväl, för sin enskilda andakt,
till den stadfåstade psalmboken; men i
kyrkorna uppstodo ofta förargelseväckande
split och söndring. Slutligen utgåfvos
Hiiffners 1 :a Koralbok (1810) samt den
2:a och sista (1819), i sammanhang med
Hallins omarbetade psalmbok, hvilken
senare blef af konungen *gillad och
staiflistad’; så icke Hiiffners Koralbok,
hvilken, besynnerligt nog, blef Ogillad och
stadfästad’ af Psalmkomitén (!)

Efter 1819 hafva åtskilliga koralböcker
från trycket utgifvits, såsom af: Lcwerth,
Mankell, Sandström, Södling, Ählström
samt anonyma författare, deribland har
den på Palmqvists förlag mycket
förtjenst-fulla, upplefvat 4:de upplagan, liksom
jag tror — Lcwerths, 2:dra eller 3-.dje.
Alla dessa följa mer eller mindre Hiiffners.
Der afvikelser ega rum, äro dessa ibland
grundade på vetenskaplig forskning, men
äfven på godtycklig och personlig åsigt.
Någon sådan har icke Iliiffner, och
der-uti ligger hans stora företräde, utan
säger han sjelf sig upptaga och förbättra alla
i 1695 års psalmbok befintliga melodier,
hvilka han ordnat efter en konseqvent
genomförd grundsats.

Det är denna grundsats, som i Sverige
icke egande den nationela traditionen för
sig, hufvudsakligen orsakar psalmsångens
långs/äpighei. Men, för att rigtigt fatta
denna grundsats om huru den
uppkommit, måste ytterligare några ord sägas om
den Gregorianska sången.

Denna — grunden till så många våra
svenska psalmmelodier — har gått som
kultursång genom alla tider. Sannolikt
är, att Moses på sin väg medförde
tempelsången från Isis-kulten i Egypten,
deri-från äfven Grekerna på sin kulturväg
hem-tade samma konstsång, hvilken derefter,
från båda hållen, kommit den Latinska
kyrkan tillgodo. För denna skrefs
musiken först med bokstiifver, sedermera
(omkring år 700) med neumer och slutligen
(11 —1200) med våra nu brukliga
notteeken, hvilka till en början voro olika
för skilda ordnars klosterbröder, sin tids
lärdaste musici.

Men den Gregorianska sången, uppfattad
i neumer, företedde mångtydighet, som
endast kunde lösas af sångskolornas
adepter och dessas tradition, hvilken i åtskil-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Sep 25 14:23:29 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svmusiktid/1880/0122.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free