Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Föreningsliv och självkultur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eller det kval, som göra den trång eller svag. Endast
sålunda framarbeta vi ur oss det yppersta värde, vi efter
vår egen grad och vår egen art kunna vara. Och att varda
ett allt större livsvärde – endast detta är att, i ordets
väsentliga mening, hava levat.
Men att verkligen leva, detta är ju all själfull ungdoms
längtan, en vacker längtan och så stark att den skulle
erövra världen – ifall den ej vore förenad med en så
tragisk blindhet i fråga om vägarna till denna längtans
mål!
Därför kan väl ingen av oss äldre se en ungdomsskara utan
att gripas av ömmaste vemod. Dessa unga, som ännu förnimma
livets brus endast så som man förnimmer havets brus då
man lutar örat mot en snäcka, men som redan steg för
steg nalkas havet självt. Och hunna dit skola de antingen
stanna skrämda på stranden eller meningslöst kasta sig ut i
bränningar, där de gå under, eller slutligen en eller annan
gång själva bygga sin båt och styra sin stäv mot den kust,
om vilken de drömde, när de ännu endast hörde livet brusa
så som vi höra havet brusa i en snäcka!
De, som stanna på stranden, pläga erhålla de gamlas
lyckönskningar, emedan de i tid insett »verklighetens
krav».
Som om något vore verkligare än just drömmen, drömmen och
det handlande, som närmar oss något enda steg till våra
drömmars värld!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
