Tal till Sverges ungdom / V. Fredsproblemet (1910) Author: Ellen Key Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

FREDSPROBLEMET [1]

Varje världsomskapande verk börjas av drömmare. Deras profetior behandlas som brott eller dömas som dårskap, ända tills de trängt så djupt in i människornas medvetande, att de behärska detta med makten av ett problem, som måste lösas.

Även fredsverket har denna förhistoria.

När en Shelley -- anaren av alla de problem, som nu äro vårt släktes brännande -- i förra århundradets morgon även sjöng om freden, blev han ansedd som en brottslig dåre. Och som stora tokar bedömdes de båda amerikaner, vilka 1810 -- sålunda för jämnt hundra år sedan -- bildade den första fredsföreningen. Ty denna ringa början att förverkliga den frid på jorden,

100

som redan haft talsmän bland Israels profeter och antikens filosofer, denna början skedde just vid den tidpunkt, då genom Napoleon I krigets glans och ära mer än någonsin berusade mänsklighetens fantasi.

Månne dessa drömmare ens kunde ana den omfattning, fredsrörelsen nu, hundra år senare, erhållit? Ett nät av skiljedomsfördrag och fredsföreningar omspänna jordklotet. Kongress efter kongress samlas för att behandla fredsfrågan. Man ser den ej längre som en svaga hjärnors dårskap. Nej, fredsproblemet är numera ett av den statsrättsliga och sociologiska vetenskapens allvarliga föremål, ett av den praktiska politikens stora spörsmål; fredförandet själv har bakom sig de utopiska förslagens skede och står fast och fullt på möjlighetens område.

Trots allt detta är det varken den äldre fredsrörelsen eller den nyare pacifismen, som kraftigast arbeta för freden.

Den stora fredspropagandan har utövats genom det mellanfolkliga samarbetet och värdeutbytet; genom den ideella och materiella samfärdsel, som danat ett allt innerligare sammanhang, en allt fastare intressegemenskap, ett allt närmare beroende mellan folken. För hundra år sedan kunde krig utbryta mellan tvenne stater; nu utbryter varje krig över hela jordklotet, ty folken ha nått så långt i sitt oavsiktliga och oavlåtliga sammanväxande, att ett krig blir ett

101

djupt ingrepp i allas tillvaro. Detta sakförhållande har minskat de akuta krigsutbrotten, men i och med rustningarna fortfar alltjämt det latenta krigstillståndet. Och detta kommer att fortfara, tills folken söka sin trygghet i den ekonomiska och politiska organisation, som ensam kan upphäva den nu inom och mellan folken rådande anarkien.

Fredsvänner av den äldre skolan grunda sitt hopp om freden på skiljedomstolar, avrustningar, nekad militärtjänst o. s. v. Men intet av detta kan medföra freden, så länge nämnda anarki består. Skiljedomstolarna komma endast att anlitas för sådana fall, som -- enligt det bekanta förbehållet -- »ej beröra staternas heders- och och livsfrågor». Den enskilda statens avrustning skulle endast betyda, att den frivilligt lämnade sig till byte åt de fullrustade. Massvägran av värnplikten skulle endast medföra, att yrkeshärarna återkomme.

Därför menar den nyare pacifismen, att den handlingens propaganda, som ofelbart påskyndar freden, är att överallt främja fasta och förbindande mellanfolkliga inrättningar. Med oavvislig nödvändighet måste dessa slutligen få sin överbyggnad i ett staternas förbund, som verkligt och varaktigt skall avlösa krigstillståndet och införa fredstillståndet.

Denna staternas stat kommer att bildas, även om all fredsrörelse upphörde. Ty den uppstår

102

i kraft av sakförhållandena, de sakförhållanden, som allt mer upphäva isoleringen och skapa en i institutioner uttryckt solidaritet mellan folken. [2]

Så länge fredsvännerna, säger A. Fried, hoppades nå sitt mål genom konstruktioner, som ej stodo i levande samband med det i verkligheten givna, befunno de sig ännu i utopiens skede. I samma stund de börja främja det organiska sammanväxandet mellan folken och den naturliga omvandlingen av själarna, har fredsproblemet lämnat utopiens område och står på verklighetens. [3]

Ehuru pacifisten vet, att freden på jorden slutligen kommer hans bön förutan, så vet han även, att många släktleds liv och lycka till dels bero av om han målmedvetet påskyndar det utvecklingsförlopp, som nu långsamt pågår.

Och denna målmedvetna inverkan kan äga rum dels på det politiska området, dels på det

103

psykologiska, i och genom själarnas omvandling. Icke en omvandling sådan som Tolstoy hoppas, en omvandling, som skulle upphäva all strid. Ty striden är ett av utvecklingens villkor. Men en omvandling, som åt striden ger ädlare och förnuftigare vapen än krigets.

Politikens liksom själarnas riktlinjer började ändras, när industrialismens skede efterträdde militarismens. Och i denna stund är det icke på grund av krigiskt sinnelag, folken fortfara med kapprustningarna. Nej, det är emedan de nu vilja freden och anse rustningar som en visserligen dyr, men god fredsförsäkring. Kunde dessa premier bytas mot billigare och tryggare, skulle flertalet föredraga de senare.

Visserligen finnas ännu enstaka anhängare av kriget såsom ett medel för folkens etiska pånyttfödelse. [4] Men folken själva äro nog inte hågade att av det skälet förbli i krigstillståndet, ifall de funne en fullgod ersättning för krigets maktmedel. Att kapitalister och militärer alltjämt skulle föredraga den gamla metoden, beror säkert

104

ej på etiska motiv, utan på helt naturliga, egoistiska orsaker.

Det finnes en hel del såväl pacifister som socialister, vilka sätta sin lit till nya rättsordningar och hoppas, att, när dessa väl blivit införda, så komme detta att omdana själarna. Och visserligen har det lagligt fastslagna en stor makt över massornas själsliv. Men innan de ledande fått nya åskådningar, införas inga nya rättsordningar. Och således kvarstår behovet att främja de fredsbringande meningarna liksom möjligheten att motverka krigsäggelser och främja det mellanfolkliga sammanväxandet i och genom utveckling av den mellanfolkliga skiljedomen, fördragen och andra parlamentariska eller statsrättsliga institutioner. [5]

I övrigt kan fredsverket icke påskyndas. Ty de nya upptäckter, som omdana de ekonomiska och andliga tillstånden inom folken; de politiska händelser, som framkalla nya erfarenheter, de

105

förlopp, genom vilka de rådande förhållandena visa sina följder, allt detta måste avvaktas.

De allmänmeningar, som först och främst måste påverkas, äro otvivelaktigt de, som nu fördröja den ekonomiska organisationen inom och mellan folken. Ty innan den fria konkurrensens anarki är upphävd och den lagbundna ekonomiska demokratin införd, kan den internationella statsorganisationen icke lyckas. Det kapitalistiska utvidgnings- och vinstbegäret är redan nu den farligaste krigsorsaken. Snart kunna världstrusterna beställa sig sina krig enligt den form, färg och storlek, de behöva dem. Rustningarna ske i själva verket för att bevaka kapitalisternas koloniintressen. Så länge kapitalisterna låna ut pengar till krigen och förtjäna pengar på rustningarna, laga de att folket hypnotiseras till den tron, att det är dess välfärd och heder, som rustningarna bevaka. Så länge två folk finnas inom varje nation och varje nation är de andras ekonomiska medtävlare, bli skiljedomstolsfördrag som dammar av spån mot havet och ingen utsikt finnes att i en högre enhet sammansluta de skilda staterna. Först när konflikterna mellan dessa ej

106

längre inträda som följder av ekonomiska intressen, kunna de lösas genom nya rättsmedel.

Därför kan det ej, som pacifisterna hoppas, bli den politiska organisationen som får den ekonomiska till följd, utan tvärtom, såsom socialisterna ofta betonat. Men oaktat denna meningsstrid, i vilken tiden skall fälla utslaget, arbeta pacifister och socialister medelbart för varandras mål. Ty båda söka väcka samvetena och vidga själarna för den sanningen, att solidaritet inom och mellan folken bättre befordrar allas fördelar än isoleringen. [6]

Solidaritet i stället för isolering betyder:

samverkan i stället för konkurrens;

organisation i stället för anarki;

kraftbesparing i stället för kraftslöseri;

harmoni i stället för oreda.

På solidaritetens väg skall mänskligheten slutligen nå även den rättfärdighet och broderlighet, av vilka Tolstoy och hans meningslikar vänta freden. Men förgäves. Under den nuvarande ekonomiska och politiska anarkin kunna människorna utöva barmhärtighet mot de nedtrampade. Men i stort sett kan ingen rättfärdighet, ingen

107

broderlighet förverkligas innan vårt släkte funnit en ny väg att lösa den första plikt, som åligger var enskild och varje folk: den att bestå i kampen för tillvaron. En Tolstoy, som ej räknar med den givna människonaturen, ej med det nu oändligt sammansatta kulturförloppet, som tror på människokärleken såsom en allmän egenskap och på återgången till primitiva tillstånd som lyckomedlet, må predika om broderskärleken som vägen till freden. Framtiden kommer att visa, att broderskärleken blir den senast mognande frukten av den ekonomiska och politiska freden, som endast kan uppnås genom en allt högre social organisation av det ekonomiska och politiska livet, en organisation, som kommer att i lagar och seder förverkliga den ömsesidiga hjälpens, d. v. s. intressegemenskapens, d. v. s. solidaritetens idé.

Att vinna hjärnorna för solidaritetens idé, detta är det säkraste sättet att verka för freden.

Men att införa denna idé i hjärnorna innebär just den stora svårigheten. Ty i hjärnorna upptaga vanebegreppen platsen för de nya tankarna. Flertalet äro ej i stånd att bilda sina meningar genom egen iakttagelse, eget tankearbete, eget urval.

Flertalet är m. a. o. intalat. Suggestionens makt förklarar, att vissa begrepp bli orubbliga. Varje anledning att pröva meningarnas halt, att ändra omdöme, att ge rum åt en ny åsikt, avvisas.

108

Hjärnorna stelna och i denna förstelning hålla sig urtida fördomar friska som urtidens mammut i polarisen.

En sådan urgammal fördom är den att »kriget alltid måste förbli den slutliga domaren mellan skilda rättsanspråk».

Det behöves endast att några krigshetsande tidningar skickligt avfatta sina ledares rubriker för att t. ex. den tyska Per och den engelska Pål, som i förrgår ej ens anade någon konflikt mellan sina folk, i övermorgon ropa på krig och rustningar för att skydda vardera sin nations »vitala intressen».

Krig och rustningar äro i de flesta hjärnor ännu oupplösligt förbundna med patriotism och pliktkänsla. Endast mycket kraftiga grepp kunna lösa denna association och bana väg för den tanken att samma motiv -- patriotism och pliktkänsla -- kunna ge upphov åt tvänne serier av handlingar, som sinsemellan bli fullkomligt olika.

Den, som inser, att just kapprustandet väcker oro och ovilja; att det döda försvarsmaterielet numera hinner att föråldras, innan ens beställningarna äro färdiga; att kostnaderna för detta krigsmaskineri berövar folken medlen att höja sin livs- och kulturkraft -- m. a. o. det viktigaste försvarsmedlet -- denne inseende kommer att motarbeta krigsutbrott och militaristiska rustningskrav just på grund av sin djupa känsla för

109

fosterlandets värde och trygghet, som han anser säkrare bevarade med nya medel.

Vill man rikta mänsklighetens syn mot dessa nya medel, då måste man vända sig till de unga. Deras själar äro ännu mjuka för intryck, öppna för nya idéer, levande. Men så snart genomsnittsmänniskan gripes av yrkes- och samhällsvärven, blir hon småningom hård för intryck, stängd för idéer, till sist andligt död. Omdömeskraften har pressats samman till en trång behållare för allmänna meningar, som sedan med orubblig säkerhet glida längs de vanenötta banorna: automathjärnan är färdig.

I den mån genomsnittskvinnan också blir gripen av förvärvs- och samhällsarbetet, blir kanske även hon andligt död.

Men tillsvidare äga kvinnorna i alla åldrar en större sinnets rörlighet än de dem motsvarande männen. Och det är denna kvinnans större själiska livaktighet, som genom seklerna givit henne en stor betydelse såsom själaförvandlerska, en betydelse, som endast kan jämföras med den kyrkan en gång ägde.

Så länge denna var kristen, övade den bland annat sitt inflytande i såväl pacifistisk som

110

socialistisk anda. Men sedan staten förband sig med kyrkan, har den senare avkristnat mänskligheten genom att ge sin sanktion åt läran om makt som rätt. Klerikalismen, kapitalismen, militarismen uppehålla nu var på sitt sätt den individuella och nationella isoleringens princip mot solidaritens. Och i den mån kvinnorna äro klerikala, kapitalistiska och militaristiska äro de även mottagliga för den suggestionen, att folkens »heders- och livsfrågor» sammanfalla med kapitalismens och kabinettens, militärernas och biskoparnas syn på dessa frågor. Dessa kvinnor -- och de äro många -- måste tillsvidare lämnas ur räkningen i och för själarnas omvandling.

Äro kvinnorna däremot verkliga kristna, då känna de, att pacifismen och socialismen äga mer av Jesu ande än kapitalism och militarism och de inverka för solidariteten mot isoleringen. [7]

Men det är dock ej från de kristna -- vare sig kvinnor eller män -- man kan vänta att den genomgripande själsförvandlingen skall utgå.

En inverkan, så kraftig att den omskapar instinkter, inriktar urgamla känslor i nya banor, framkallar nya utslag av viljekraften, sätter nya mål för längtan, en sådan inverkan kommer endast i och genom en ny livsåskådning, en religiös tro.

111

Mångfaldiga kvinnor och män besjälas redan av en sådan. De veta sig leva i en värld, danad av förgångna världar och veta sig själva framgångna ur otaliga försöksformer, tillkomna under årmiljoners arbete. De vörda sig själva som skapelser av detta i evighet varande och vardande kosmos och såsom medarbetare i detsamma. De äga en alldeles ny syn på sin solidaritet med alla andra väsen inom och bredvid deras eget släkte. Österns djupa ord Tat twam asi -- det är du -- börjar även i västerlandet bestämma känslorna. Och därmed växer västerlänningens olust att omkring sig sprida förödelse. Nödgas han till detta inom sitt eget släkte, känner han det som ett självmord.

Samtidigt med denna solidaritetskänsla växer medvetandet om individens möjlighetsvärde för släktet. En enda människa kan för detta innebära en aldrig förut varande, en aldrig återkommande kraft. Av såväl solidaritetskänsla som individualism söka de nya människorna ej endast bevara och stegra sitt eget liv till den högsta höjd och den ädlaste halt, utan även att höja arten av det liv, släktet lever och den energi med vilken det leves.

För den livssyn, som i jordelivet såg beredelse- och nådatiden före den eviga avgörelsen, kunde endast den obotfärdiges död bli för tidig. Annars kom döden, även på slagfältet, städse i rätt stund. Nu åter har den tron, att livet självt är

112

livets mening så genomträngt tidsmedvetandet, att en mängd människor sig ovetande handla därefter. Många socialt arbetande t. ex. anse sig endast drivna av den kristliga tanken att lindra nöden. Men deras arbetes verkan är dock just den, att höja livets halt, att bevara och stegra de levande värdena.

Och emedan kvinnorna länge varit de mest verksamma på den sociala hjälpens område, börja de klarast inse, att kriget står i skriande motsats till alla våra yppersta strävanden under freden. Denna »antimilitaristiska agitation» pågår överallt och med så snabbt växande styrka, att en konsekvent lagstiftning mot antimilitaristisk propaganda allra först borde -- förbjuda den sociala hjälpen!

Allt medvetnare längtar nutiden efter en väg, som kan föra vårt släkte ur den vanvettiga motsägelsen att fredstidens ivrigaste strävan -- livsstegringen -- tillintetgöres av krigstiden. Kvinnan, som under årtusenden stängdes bakom murar, har därigenom blivit stark som längterska. Mannen har handlande kunnat omsätta sin längtan. Kvinnan har måst uppspåra sin. Nu har hon denna sin längtans kraft att sätta in på fredsverket.

Sitt allra starkaste nya motiv har fredslängtan funnit i och med det utvecklingshopp för släktet, som evolutionismen stegrat i det oändliga.

Så länge antikens statsbegrepp behärskade

113

själarna, fostrade fäder och mödrar -- som ännu i Japan -- sina söner till krigare, utan att ifrågasätta statens rätt att offra dem för sina ändamål. Mödrarna manade sönerna att modigt dö för statens makt och ära, dessa då som de högst ansedde värdena, vilka med alla medel borde ej endast bevaras men ökas. Kristendomen mäktade endast delvis omvandla detta statsbegrepp. Den nödgades -- trots sin individualism -- anpassa sig efter detsamma. Först i vår tid har utvecklingstanken gjort släktet till ett heligare begrepp än staten.

Det är icke så som vissa filosofer söka bevisa, en jagets förhävelse, ett individens lösslitande från sambandet med det hela, som framkallat nutidens krigshat och fredsvilja. Nej, det är nutidens insikt om att statens hittills varande s. k. ändamål ofta stått i motsats till vissa högre ändamål, dem individerna, i och genom släktet, vilja tjäna.

Nutidens människor börja förneka statens obetingade rätt att kräva offer. Medan fordom medborgare uteslutande voro till för statens skull, anse nu mångfaldiga män och ännu flera kvinnor staten vara till för medborgarna. Medan staten fordom tveklöst riktade sin politik på t. ex, territoriala utvidgningar och koloniala äventyr, bestrides nu allt kraftigare dess rätt att för sådana syften offra släktets högsta värden, de unga

114

liven, som det tvärtom borde vara statens främsta plikt att skydda och stegra.

Många män och kvinnor anse nu som sin högsta kulturhandling att föda och fostra det nya släktet. De känna det som en hädelse mot livet -- ett annat namn för Gud -- om de väsen, dem kärleken framkallat och under otaliga mödor vårdat, väsen, som bära arvet från alla gångna släkten och möjligheter för alla kommande, i förtid skulle ryckas ur utvecklingens kedja.

Varje sådan länk, som slites bort från olevade erfarenheter, från ofärdiga verk, var en begynnelse, som kunnat få de vidast gående verkningar inom släktet -- eftersom allt, vad detta ypperst äger, är skapat genom individuella krafter, individuella krav och lidelser, individuella fröjder och lidanden.

För denna livssyn kan förlusten av ett lovande eller redan viktigt människoliv endast uppvägas i och genom stora vinningar för släktet i dess helhet. [8]

Ty det är icke döden, de nya människorna frukta, endast den förtidiga och meningslösa döden. Det naturliga, stilla slocknandet i livets afton eller en död i livets morgon och middag,

115

sådan att den blir det högsta uttryck av livet, detta är den död, de önska sig.

Att döden i striden för fosterlandet fordom ofta var en dylik livsstegring är troligt. [9] Men nutidens krig bereda sällan en sådan död. På avstånd och under vanvettsväckande fasor förvandla krigen levande människomassor till köttslamsor och blodpölar.

Och denna massdöd träffar ej folkens älsta, dessa, som redan gjort sin insats i livet, ej de urartade -- i detta låge ett visst förnuft -- nej, den nedmejar just de unga och bland dessa de starka, de för fredens värv gagnerikaste, de till fäder åt det nya släktet bäst ägnade. [10]

116

Det är icke allenast när de unga fylla sin värnplikt, som de ställas i den hårda nödvändigheten att döda och dödas. Nej, denna ej självvalda plikt kan föra med sig att de kastas in i territoriala utvidgnings- och kolonialäventyr. Och under utbildningstiden bli de unga berövade en dyrbar tid och än dyrbarare medborgerliga rätttigheter, eftersom de värnpliktige ännu stå under undantagslagar, som avse att göra dem till villiga krigsredskap, ej till självständiga medborgare.

Ehuru värnplikten sålunda blivit en masshypnos i militaristisk riktning, har den dock även -- hos de mera tänkande -- haft en kraftig antimilitaristisk inverkan. Sålunda har den blivit en av de många omvägar, på vilka mänskligheten närmar sig freden.

Först och främst har den blivit detta, emedan värnplikten gjort härarna så stora, att krigsapparaten blir oerhört dyrbar att sätta i rörelse och kapitalisterna således tveka att bruka detta maskineri för de ekonomiska intressen, dem krigen nu ytterst gälla. Och var gång, ett par stater rygga tillbaka för kriget, har freden vunnit mark, ty folken vänja sig därigenom vid tanken, att konflikter kunna lösas fredligt.

Därnäst har krigsäggelsen fått mindre makt att tända sinnena, när kriget kan taga sina offer

117

i varje familj och varje yrke. Och med den avtagande hänförelsen för kriget ha regeringarna mist något av sitt forna mod att lättsinnigt kasta folken i krig.

Slutligen växer av redan nämnda orsaker ungdomens ovilja mot den -- möjliga -- mordplikten; mot den, trots reformer delvis ännu fortgående exercisdrillen och den stundom ovärdiga behandling, mot vilken de värnpliktiga stå ganska skyddslösa.

Alla dessa skäl ha samverkat att göra den allmänna värnplikten till en huvudfaktor såväl i Europas långvariga fred som i den antimilitariska sinnesstämningen.

Den antimilitaristiska ungdomen är delad i tvänne grupper. Den ene fullgör sin värnplikt och söker genom samvetsgrann pliktuppfyllelse bevara sin rätt till -- senare -- kritik av systemet. Den andra gruppen reser från eller nekar att göra militärtjänsten.

Somliga, t. ex. Tolstoys lärjungar, neka av religiösa skäl. För dem måste danas en fredlig värnplikt i den militäras ställe. Ty en stat, som kallar sig kristen och som i sin grundlag inskrivit

118

att ingens samvete får kränkas, begår ett dubbelt brott, när den tvingar sina medborgare att synda mot såväl Mose femte bud som Jesu hela lära.

Det finnes däremot många försvarsvägrare, som själva bruka eller anbefalla våld i den sociala striden och således ej hata krig ur religiös synpunkt. Deras skäl till värnpliktsvägran erhöll en snabb belysning genom en ung arbetare, vars replikskifte med en äldre kamrat jag i Folkets Hus åhörde. Den äldre framhöll mot försvarsvägran att den, som blev personligt anfallen, ju försvarade sig? Den yngre medgav att detta skulle även han göra, men att han däremot icke ämnade gå ut att försvara »en så kallad nation».

Jag frågade honom, om han ej kände, att nationen givit honom något? Svaret blev ett kort nej. Jag kunde ej avhålla mig från att säga honom att den, som ej inser att han fått något av sin nation, han är en av dem, nationen väl kan undvara.

Visserligen finnas många, som i Sverge lidit så mycket av arbetslöshet, nöd, orättrådighet, att de frestas glömma, vad de i sitt land äga, glömma att de, under t. ex. ryskt välde, skulle lida allt detsamma som nu, men dessutom mångdubbelt mera genom förlusten av mycket gott, som de nu åtnjuta lika omedvetet som den luft de andas.

Så gärna kan bladet neka, att roten och stammen

119

givit det något som individen kan neka, att nationen för honom ägt betydelse. Även om jordmånen varit mager och bladen sålunda fått en fattig näring, även om frost eller torka skadat deras friskhet eller skuggan deras fulla utveckling, så länge de ej löst sig från grenen ha de dock mer livskraft än när de fladdra omkring med vinden. Och var enskild äger som medlem av ett folk en fullhet av liv, som han, löst från sitt samband med sin stam, aldrig kan äga.

Särskilt starkt har jag under de senare åren känt detta, när jag 1905, återkommen från utlandet, möttes av den norska konflikten och 1909, likaledes återkommen från Italien, möttes av storlockout och storstrejk. Var gång jag under senare år vänt tillbaka till Sverige, där också jag slitit ont, har jag förut stått i valet att stanna borta, att dana mig mitt ålderdomshem i Italien. Men 1905 som 1909 kände jag med hela min varelse huru omöjligt detta skulle vara; huru jag måste lida och glädas med mitt eget folk för att känna mig i alla avseenden leva; huru jag ingen annanstädes kunnat lida så eller glädas så som hemma. Endast där kunde jag gripas av en sådan ångest, som den jag med många kände 1905: ångesten att Sverige genom ett krig skulle draga skam över sig -- medan vi nu med stolthet höra vårt land nämnas såsom ett föredöme i fredskärlek. Och visserligen har jag i andra land fröjdats åt arbetarnes hållning vid några stora

120

sociala kamptillfällen. Men dock var det med en helt annan personlig glädje, jag 1909 såg våra arbetares självbehärskning, offervilja och solidaritetskänsla.

Ty det var svenskar, det var mitt folk, som utvecklade denna kraft, som gav världen detta föredöme. Och detta medvetande höjde min livskänsla, så som samma intryck från ett annat folk ej kunnat göra. Om det å ena sidan är visst att vår själ blir vidare när vi känna oss, ej som ensamma, utan som medlemmar av en nation och att vårt väsen än mer vidgas, när vi känna oss ej endast som medlemmar i en nation utan som världsmedborgare, så är det å andra sidan visst att vårt väsen djupnar på den omvända vägen, den att från världsborgarkänslan samla oss i det nationella medvetandet och från detta i det individuella. Vi kunna numera ej leva i antikens syn på folket som allt, individen som intet. Men lika litet kunna vi fortleva i den nutida synen på folket som intet, individen som allt.

De svenskar, som ej förstå, att deras nation givit dem något, borde besöka Sönder-Jylland och Polen, Finland och Ryssland och se vad det vill säga att med list eller våld drivas från fädernejorden; att berövas modersmålet, att dagligen kränkas i sina mänskliga rättigheter, att sakna möjligheter att med lagliga medel ändra dåliga lagar, att sakna den personliga rättssäkerheten.

121

T. ex. den oskyldiges rätt att vila trygg i sin bädd -- vilken svensk anser ej denna rätt självfallen? Men jag har nyligen talat med en ung ryska -- och med flere andra före henne -- som redan 2 gånger, utan alla skäl, blivit ryckt ur sin bädd till fängelset!

Att få inbjuda så många gäster man vill -- vilken svensk anser ej detta som en självfallen rätt? Men i Ryssland måste varje antal utöver fyra anmälas hos polisen. Och skulle slumpen sammanföra flera personer i ett hem, kan detta leda till stora obehag.

Att få giva eller taga undervisning -- vilken svensk anser ej detta som en självfallen rätt? Men jag känner en ung flicka, som sändes till Sibirien endast emedan hon i sitt rum lät ett par arbetare lära algebra! Vi ha sett huru Finland mist rätt efter rätt, som även för de armaste där haft värde. Vem av oss kan undgå att darra vid tanken att samma råa våld, samma barbariska system kunde komma att utsträcka sig över oss?

I ett läge som vårt är det en tanklös förenkling av fredsproblemet att endast neka strida. [11]

122

Varje fredsrörelse med livskraft utgår ej från den villfarelsen, att vår nation intet givet oss, men från den vissheten: att den givit oss oändligt mycket; att det är av yttersta vikt att trygga vårt språk, vår jord, vår lagbundna frihet och alla andra villkor för vårt folks fortsatta kulturutveckling enligt den inneboende egenarten, en egenart, lika betydelsefull för de övriga folken som individens egenart inom varje särskilt folk.

Just vissheten att rustningsmilliarderna bereda en mycket ofullständig trygghet för alla våra högsta nationella värden -- jämte det att milliarderna, brukade för fredliga ändamål, kunde möjliggöra en oerhörd livs- och kulturstegring inom varje särskilt folk -- bestämmer den radikala och revolutionära pacifistens handlande. Denne inser väl, att en de organiserade arbetarnas generalstrejk inför utsikten till ett europeiskt krig ännu så länge är gagnlös. En de värnpliktiges krigstjänstvägran sådan den 190Q ägde rum i Spanien eller sådan som Z. Höglund 1905 föreslog den i Sverge, kan däremot äga både betydelse och berättigande. Men den nyare pacifismen står alldeles bestämd mot varje sådan försvarsvägran, som skulle lägga den värdefullare kulturen under den värdelösare, som gjorde de betydelsefullare människorna eller folken eller raserna till de mindre värdas offer.

Fredsproblemet löses lika litet genom folkens utplånande som socialismens problem löses

123

genom allas likformande. Mellan folken som inom dem behövas kraftmätningar och kraftspänninningar för nationella och individuella mål. Emedan krigen stundom medförde en ädel kraftspänning, medförde de även en kulturell höjning. Och man har bevisat krigens kulturvärde genom att peka på denna höjning. Att krigen i andra avseenden omätligt skadat kulturen och ödelagt kulturvärden, framkallat undermänskliga själstillstånd och barbariska handlingar, detta allt förtiga förhärligarna av kriget som kulturmedel. Numera erbjuder kulturarbetet mångfaldiga andra möjligheter till den ädlaste kraftspänning och utan att denna medför nyssnämnda bakslag i kulturellt avseende. Ej jordklotets landområden allena, nej kosmos ligger numera öppet för erövring. Och denna visshet utrotar småningom den vidskepelsen, att fortvaron av mannamod och mannabragd skulle bero på fortvaron av krigstillståndet eller att kulturen för sin växt då och då behöver kulturtjänarnas på slagfälten utrunna hjärnor!

Med ett ord: tidsandan förvandlas även i fråga om krigen. Förvandlingen kan iakttagas på otaliga, var för sig ringa verkningar av ofta omärkliga inflytanden, inflytanden, som emellertid omvandla åskådningar, känslor och stämningar lika fullkomligt som de ljus- och värmevågor, i vilka allt flyter, omvandla vår yttre varelse. Allt mer medvetet längtar mänskligheten efter

124

ädlare och säkrare medel än kriget och rustningarna, för att trygga de små som de stora folkens tillvaro. Visserligen behöver man ännu påverka allmänmeningen, men i synnerhet sålunda, att man uppklarar och stärker de antikrigiska tankar och känslor, som redan finnas. Sådana känslor och tankar behöva numera väckas endast i vissa »högre» kretsar.

Det är framför allt av mödrarna man kan hoppas ett livligt nit i och för den själsomvandling, som måste föregå freden. Mödrarna, för vilka de unga liven äro de dyrbaraste, måste använda hela sitt inflytande mot kriget.

Ej genom att förbjuda gossen krigslekar eller genom att förringa äldre tiders krigiska bragder. Ty det förra vore opsykologiskt, det senare ohistoriskt Men genom att bruka hela sin lyckoskapande makt för att göra livet värdefullt och hela sin själsbevekande makt för att rikta viljorna på uppgiften att ändra de tillstånd, genom vilka krig och rustningar fortfara. Mödrarna måste lära sönerna hata den politik, som kan komma att kräva deras liv för syften, dem de ur såväl politisk som etisk synpunkt kanske fördöma. De

125

måste lära sönerna drömma om att ge sitt land ej sitt liv men sitt livsverk; förbinda sönernas bragdlust, deras offervilja med freden i stället för med kriget.

Mödrarna kunde, i och med sina barns fostran, hjälpa till att väcka världssamvetet och att dana världsförnuftet.

Sålunda skall mänskligheten småningom bli fullt mänsklig och därmed äro krigen psykiskt som fysiskt omöjliga. Ty världssamvetet skall resa sig mot varje försök till orättrådighet och våld; världsförnuftet mot den oförnuftiga kraftförlust, kriget även som försvar medför. Båda skola förena sig för att slutligen dana de institutioner, där den högsta mänskliga kraften -- hjärnornas kraft -- avgör folkens strider och nationerna sålunda nå det största möjliga mått av trygghet med den minsta möjliga kraftförlust. Och därmed omedelbart även en högre kultur, ifall denna med W. Ostwald definieras såsom energiförvandling, såsom förädling av råstoff till mänsklig kraft.

Men ännu äro mödrarnas, som andra uppfostrarinnors, makt kringskuren. Även om barnets håg blivit vänd från kriget, så motverkas barndomens inflytanden redan hos gossen i skolan genom dennas försvarsföreningar och fosterlandsfäster för krigiska bragder, dess exercis och målskjutning. Och senare gripes mannen av de »bestående förhållandenas» makt.

126

Först när kvinnorna erhålla valrätt och rösträtt, kunna de på fullaste allvar verka för freden -- ifall de då vilja det. Vilja de det icke, ja, då komma ej deras nya rättigheter att i något väsentligt avseende omdana mänsklighetens öden.

Kvinnorna borde börja sitt politiska verk för freden genom att göra värnplikten verklig, d. v. s. genomdriva att de värnpliktigas utbildningstid ej spilles på ting, som äro betydelselösa för deras uppgift; att de disciplinära förhållanden, genom vilka medborgarsinnet och den personliga självkänslan ofta kränkas, bli ändrade och slutligen att de värnpliktiga aldrig få brukas till anfallskrig eller i de inre strider, där son kan ställas mot far, vän mot vän.

Vidare borde kvinnorna genomdriva, att krigsagitationen blir straffad så som nu antimilitaristagitationen. Och den nya strängheten skulle äga allt det berättigande, som antimilitaristlagarna sakna. Ty den antimilitaristiska agitationen är, trots sina missgrepp, en famlande början till högre tillstånd. Men krigsagitationen är en kvarleva från lägre skeden.

Kvinnorna borde genomdriva, att regeringarna berövas makten att störta folken i krig.

Kvinnorna borde verka för alla sådana mellanfolkliga inrättningar, som främja folkens utbyte och samverkan: t. ex. handelsfördrag, världsfrimärken, enhet i mynt, mått, vikt o. d. De borde verka för en internationell lag om äktenskaps

127

ingående och upplösning, en lag, som i dessa de internationella giftermålens tid är en skriande nödvändighet. För de enskildas rättsskydd liksom för brottslingars behandling i främmande land behöves en fortsatt lagstiftning i syfte att dana mer enhetlighet, annat mer att förtiga.

Detta allt bleve dock endast förberedelser till sådana mellanfolkliga institutioner, som komma att bli verkliga och verksamma i den mån, folkens sammanväxande genom alla medelbara inverkningar nått så långt, att de även önska omedelbara uttryck för den uppnådda enheten.

Till dess att kvinnorna fått sin del i den politiska makten, kunna de på många andra sätt främja förståelsen mellan folken. De kunna verka för ett internationellt hjälpspråk och för samma internationella skrivtecken; för internationellt utbyte av skolbarn under ferierna; för internationell korrespondens m. m. dylikt. [12]

Kvinnorna kunna, i familjelivet som i sällskapslivet, under samhällsvärven som under yrkesarbetet, i sina hem som under sina resor spinna de fina trådar, av vilka banden mellan folken danas. De kunna på otaliga personliga sätt stärka sympatierna och främja växelverkan mellan folken. De kunna rycka patriotismens mask från de krigshetsande egennyttorna; sticka hål på de nationalistiska ordbubblorna, skämta bort de

128

upparbetade farhågorna. De kunna sätta de högsta mål för sina fäders och bröders, sina mäns och söners politiska dådlust Framför allt kunna de alltid och allestädes förädla känslan, förfina rättsbegreppen, skärpa omdömet hos de människor, vilka komma under deras inflytande.

Detta inflytande får då som medelbar följd, att kriget allt mer blir det för känslan olidliga, för rättsbegreppen vidriga, för tanken orimliga.

När sålunda de bästa inom folken blivit seende i fråga om krigen, varda de slutligen seende även i fråga om vägen till den verkliga -- icke den väpnade -- freden.

Människor, som vilja se snara verkningar av sin strävan, avhållas ofta från att sätta in sin energi i fredsrörelsen, emedan tidpunkten för fredens förverkligande är så avlägsen.

Detta är sant. Ej ens de mäst hoppfulla tro att förverkligandet kan äga rum tidigare än i de nu nyföddas sena ålderdom. Det enda, vi med visshet veta, är att kommande släkten skola leva i fredstillståndet såsom det naturliga och nödvändiga, släkten, som ej förmå fatta, att nutiden betraktade krigstillståndet såsom naturligt och nödvändigt.

129

Vi, mångåriga troende på rättens slutliga seger över makten, skola däremot icke uppleva den segern under det ögonblick, vi kalla vår livstid. Men vad kan detta göra oss?

Vi äro alla, alla äro vi. De döda segra i oss, såsom vi skola segra i de ofödda. De döda och de ofödda, vilkas bud vi gå, äro de mäktiga, medan den rörelse, som även den starkaste inom sin tid åstadkommer, endast är ett vingslag i det oändliga lufthavet. Men otaliga snabba vingslag bliva rörelsen vid mänsklighetens färd framåt och uppåt.

Vi och våra verk äro gångna släktens gestaltvordna längtan; vår längtan får sin gestalt i framtida släkten och deras verk. Vi nu levande och verkande äro snart skuggor. Men våra drömmar vandra redan med vita fötter i morgonrodnadens ljus.

[1] Det efterföljande är en sammanfattning av det föredrag, jag höll på kvinnornas fredsafton i Musikaliska Akademien den 3 augusti och det föredrag, jag höll på Folkets Hus 9 augusti på en av Soc.-dem. ungdomsförbundet anordnad fest för Brunnsvik och för förbundets egen folkbildningsverksamhet.

[2] Den man, som först förde fredssaken över på det vetenskapliga området var som ovan påpekades svensken Gustaf Björklund, i och med sin bok om Nationernas sammanväxande. Som denna tyvärr aldrig blivit översatt till något europeiskt språk, är det oberoende av G. Björklund, som utgivaren av Die Friedenswarte, d:r A. Fried, kommit till samma ståndpunkt. Han har utvecklat den bl. a. i sin lilla skrift Die Grundlagen des revolutionären Pacifismus, som borde översättas till svenska och få en vidsträckt spridning.

[3] Skillnaden belyses bäst genom en jämförelse med socialismen på den tid, då denna ville lösa sina problem i och genom konstruerade idealsamhällen och nu, då den vet, att det nya samhället organiskt framväxer ur de givna förhållandena.

[4] Se t. ex. ett uttalande av professor Vitalis Norström för några månader sedan.

[5] Se A. Frieds lilla skrift Das Internationale Leben der Gegenwart. Han påvisar där, att staternas organisation redan förfogar över mer än 80 förvaltningsorgan. Dessa beröra samfärdseln, handeln, privaträtten, polisen, vetenskapen, socialpolitiken, lantbruket och kriget. Det finnes i denna stund omkring 36 internationella ämbeten och kommissioner e. d. Folken har således redan nått vida utom det skede av samverkan, som kongresser, konferenser o. d. inneburit: folksolidariteten har ur tankens och talets nebulosor börjat förtäta sig i institutioner, som redan tillgodose alla folks fördelar lika naturligt, som -- utan någon som helst rubbning i folkens integritet de fredsförsäkrande organisationerna småningom skola uppstå.

[6] Det insulära folket i sin »splendid isolation», har givit principen dess knappaste formel; på det ekonomiska området med satsen: »every man for himself and the devil take the hindmost»; på det politiska med satsen: »right or wrong my country». Solidaritetens lära är däremot »en för alla och alla för en»; dess fosterlandskänsla yttrar sig framför allt i önskan att det egna landet skall stå främst i rättskänsla.

[7] De yngre, svenska präster, som målmedvetet göra det samma, äga erfarenheter, som bekräfta det ovan sagda om kyrkans nuvarande ställning till tidens stora frågor: socialism och pacifism.

[8] Som exempel må nämnas de offer, dem nu luftens erövring kräver -- den erövring, som man redan ämnar utnyttja för kriget! -- eller de offer, dem rönen med radium, röntgenstrålar och elektricitet kräva bland vetenskapsmännen, särskilt läkarna.

[9] Ljuv som dikten besjungit krigardöden var den nog aldrig. Konsten har i detta fall talat sannare; särskilt minnes jag de »Masker av döende krigare», vilka -- i själva tyghuset i Berlin -- vittna om krigardödens bitterhet.

[10] Krigets försvarare tala numera om det fredliga arbetets offer för att bevisa att, i ena eller andra formen, kulturens framsteg kräva människoliv och att det är sak samma om slagfältet eller arbetsfältet kräva offren. Så visar t. ex. Tysklands statistik, att under perioden 1886- 1906 på arbetets fält 141,049 blivit dödade och 1,552,749 skadade, av dem 871,490 illa skadade.

Men orsaken till dessa skador är till största delen bristannde skyddsåtgärder, trötthet genom undernäring och överarbete; brist på utbildning för arbetet o. s. v. Och antalet av dessa offer kunde nedsättas till det minimum, naturmakterna kräva, ifall den hälft av staternas inkomster, som nu brukas för rustningar brukades för att bereda goda livs- och arbetsvillkor åt hela folket. Nu saknas arbete åt de arbetsvilliga, föda åt de hungrande, bildningsmöjligheter åt de bildningstörstande, vård åt de sjuka, omsorg om barnen. Nu äro flertalets livsvillkor sådana, att de medelbart eller omedelbart framkalla brott, dryckenskap, vansinne, lungsot, könssjukdomar hos stora delar av folket.

[11] För min del tror jag ej, att detta nekande hölle stånd inför verkligheten. Ty försvarsviljan är så djupt inorganiserad i mänskonaturen att även den mäst principfaste krigshatare troligen komme att ställa sig i ledet, om fosterlandet orättrådigt överfölles. Den danske diktaren Einar Christiansen har, i sitt gripande drama Frædreland, åskådliggjort instinkternas och känslornas allt annat besegrande makt vid ett sådant tillfälle.

[12] Den holländska föreningen Kosmos förmedlar brevutbyte på alla språk och i alla ämnen.