Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2:a häftet. Maj 1872 - C. F. Dürre: Om modeller för gjutgods - Paul Loeff: Om ringformiga (kontinuerliga) tegelugnar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blifvit efterhärmade, men som onekligen förtjena att mera studeras
af modellörer af grafmonument. Med dessa grafdekorationer
menas dock icke de af gamla nürnbergska mästare förfärdigade
större arbeten (af Peter Vischer m. fl.), hvilka blifvit spridda
ända till Breslau och flera orter.
5. Gjutna byggnadsarbeten är den branch af
gjuteriindustrien som mest af alla behöfde utbildas och derjemte af största
vigt, så snart arkitekterna mera än hvad hittills skett börja
betjena sig af gjutjernet. Gjutgodset användes för närvarande
mera såsom ett kraftigt skelett för en byggnad än det
uppträder sjelfständigt i en byggnadsorganism och gör sina egenskaper
gällande i yttre former. Ännu mindre har det blifvit tal om
någon konststil för jern, ehuru en sådan för sten- och
träbyggnader redan länge existerat. Enligt författarens tanke skulle
visserligen genom användande af jern till större
byggnadskonstruktiouer småningom utveckla sig bestämda byggnadsformer
för metaller, men det egentliga området för begagnandet af
metaller torde dock vara inredningen af byggnaden, under det
ytterväggarne uppföras af sten eller tegel.
Uti den arkitektoniska litteraturen äro byggnadsformer för
metall och specielt för jern högst obetydligt afhandlade. Med
undantag af äldre arbeten utaf Eck och Guessier är det
hufvudsakligast byggmästare Brands, som i sin "Lehrbuch der
Eisenconstructionen mit besonderer Anwendung auf den Hochbau"
(2:te Auflage 1870–71) sammanstält det nödvändigaste för
användandet af gjutjern till pelare, kolonner etc., äfvensom
till trappbyggnader. Häruti saknas dock alla specialiteter som
hafva afseende på den yttre form, hvilken för materialets
särskilda beskaffenhet är nödvändig, ty nyssnämnda författare har
endast fästat sig vid de statiska momenten. Författaren af
denna uppsats tager sig derföre friheten att i det följande
såsom ett fullständigande till de omtalade arbetena i korthet
meddela sina egna, praktiskt förvärfvade iakttagelser beträffande
konstruktionen och framställningen af trappbyggnader och
andra för arkitektoniskt ändamål afsedda gjutna jernarbeten.
Bland dessa må först omnämnas: pelare, bärbjelkar och
konsoler, men för kombinationerna mellan samtliga dessa
byggnadsdelar finnas alltför litet material för att de med lika stor
utförlighet ännu skulle kunna omtalas.
6. Till pelare bör gjutjern af bästa beskaffenhet
användas och som har stor hållfasthet mot tryck. Den erforderliga
styrkan är i allmänhet mindre än som motsvarar de dimensioner
hvilka äro möjliga att i gjutjern framställa, så att man tyckes i
och för arbetets hållbarhet icke vara bunden af några vissa
dimensionsförhållanden. Denna frihet eger man dock ej i så hög
grad som man måhända skulle tro, emedan ett annat slags
hållfasthet jemte den mot tryck ständigt måste uti praktiken
ihågkommas, nämligen styrkan mot afknäckning och brytning.
Man har sökt bestämma de gränser, inom hvilka förhållandet
mellan höjden och diametern hos en gjutjernspelare får röra sig[1].
Dessutom finnas, äfven om man förutsätter att detta förhållande
är kändt, ännu många punkter som torde förtjena att tagas i
noggrant öfvervägande. Närmast torde tagas i betraktande
pelarens "delning i fot, kapitäl och skaft, d. v. s. utan alltför
exakt fasthållande vid forntidens konstformer. Om pelarens höjd,
såsom vanligan är fallet, är gifven, bestämmer man dess
medeldiameter efter den beräkning som erfarenheten visat vara
nödvändig för att förekomma pelarens sönderknäckning och söker
sedan att bestämma, huru stora afvikelser härifrån till förmån
för det estetiska intrycket kunna göras. I hufvudsaken beror
allt detta på den omgifning i hvilken pelaren placeras, om de
befinna sig i jordvåningen eller uppbära mäktiga hvalf, om de
anbringas i portiker, om de skola bära endast glastak eller om
de stå i mycket ljusa, i de öfre våningarne belägna rum. Vid
mindre belastning och då kapitälerna blifvit fullständigt eller
ömsesidigt förenade sins emellan, blir naturligtvis faran för
sönderknäckning mindre, än då pelarne äro afsedda för understöd
af tunga hvalf eller stora tak. Härvid förbjuder estetikens
fordringar, äfven om den jemförelsevis obetydliga höjden skulle
medgifva en mindre diameter att en sådan antages, emedan
pelame måste i storlek öfverensstämma med och gifva ett begrepp
om storleken af den derpå hvilande belastningen. Sådana
pelare t. ex. som finnas i jordvåningen i nya börsen i Berlin,
och hvilkas diameter endast utgör 1/5 af den derofvanpå satta
tär?? formiga abacus, göra ett lika ofördelaktigt intryck som
de doriska pelarne på fasaden till Rothehütte vid Elbingerode,
hvilka hafval samma dimensioner som stenpelare. En
fullständig utveckling af principerna för byggandet af jernpelare skulle
här blifva alltför vidlyftig; äfven äro härför, såväl som för
allting beträffande byggnadsstilen för metallarbeten, alldeles för
få förarbeten gjorda.
Rörande pelarnes dekorering må omnämnas, att foten och
kapitalet äro de delar deraf som oftast förses med ornament, hvarvid
man betjenar sig af de inom arkitekturen brukliga formerna.
Då ett dylikt arbete, skall utföras sker det på sådant sätt, att man
både vid modelleringen och gjutningen behandlar ornamenten
för sig och gör modellen till pelaren fullkomligt glatt.
Kapitäl- och fotornamenten blifva sedan tillfogade och framställas
de ganska ofta af sink eller någon annan metall som är mera
lätt att bearbeta än gjutjernet. Ofta gör man hela kapitalet
oberoende af pelarstammen på sådant sätt, att man gifver den
senare vid kapitalets plats en glatt hals i hvilken
kapitalet sedermera kan skjutas. I pelarens hals passas då en å
täckplåten befintlig tapp af tillräcklig längd. Vid foten förfar
man på analogt sätt, endast med den skilnaden att fotplattan
fastgjutes vid pelarstammen, och måste då någon slags
dekoration omgifva foten.
Det är mången gång brukligt att kannelera pelarne.
Enligt byggmästares åsigt skola dessa kaimelurer anbringas i
halfrund fördjupning. Derigenom blir modelltecknaren nödsakad,
att förse modellen med ett i formen sittande skal som kan
aftagas och i hvilket kannelurerna befinna sig, och måste detta skal
vara så utskuret, att det kan söndertagas i särskilda remsor.
En sådan modell är dock för det första ganska dyr och svår
att framställa, och för det andra har den föga hållbarhet samt
måste efter hvarje afgjutning underkastas en genomgående
reparation, emedan de tunna väggarne af kannelurskalet genast
slå sig, så snart de komma ur den fuktiga sanden. Det är
derföre fördelaktigare att använda så grunda kannelurer (såsom
på de doriska pelarne), att man kan taga modelldelarne
urformen, utan att söndertaga dem. Effekten blir ändå nästan
alldeles densamma. Skulle den person som beställer sådana
pelare ovilkorligen yrka på att de utföras i enlighet med
konstruktionsreglorna för den korintiska stilen, så är det
tillbörligt, att han betalar modellkostnaden derför särskildt – ett
förfarande som i öfrigt förtjenar att tillämpas i alla dylika fall för
att derigenom kunna uppfylla särskilda önskningar hos
beställaren utan att på samma gång förorsaka sig sjelf förluster.
Större arbeten i pelarform göra härifrån undantag, så tillvida
att det genom dessas större tyngd blir lättare att medräkna
biomkostnaderna i centnerpriset. Innan ett kostnadsförslag för
dylika arbeten uppsattes, bör man dock först rådföra sig med
modellritaren och modellören, hvilken princip ju alltid plägar
följas då priset för ett nytt mönster skall bestämmas. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
