Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- 4:e häftet. Juli 1872
- Clemens Winkler: Talmiguldet och dess förfalskningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Man kunde då icke tro, att denna så djupt ingripande
uppfinning snart åter skulle komma i misskredit. Detta skedde
också hufvudsakligen derföre, att en fullkomligt oproportionerlig
konkurrens bemäktigade sig saken, hvarigenom prissänkningarne
blefvo sådana, att fabrikanten omöjligen kunde existera, om han
ville gifva sin vara en solid guldbeklädnad. Förgyllningen på
de oäkta guldvarorna blef år ifrån år tunnare, sparsammare,
ovaraktigare, och slutligen nöjde man sig med att öfverdraga
dem med en hinna af guld, som nätt och jemt räckte till att
bibehålla glansen hos föremålen, tills de såldes. Hvad angick det
handlanden, om guldet efter en kort tid försvunnit och
messingen var blottad! De enda anspråk han stälde på varan var
den största billighet jemte originel, smakfull eller i ögonen
fallande form. Det bör dock icke härvid förglömmas, att de
på galvanisk väg förgylda prydnadsföremålens ringa varaktighet
icke ensamt var en följd af det mindre solida arbetet från
fabrikantens sida. En hufvudsak till det onda måste äfven sökas i
sjelfva förfaringssättet vid förgyllningen; ty om man äfven med
tillhjelp af den galvaniska strömmen förmår att mycket vackert
och jemt fördela guldet på andra metaller, så sitter dock denna
beläggning icke så fast på sitt underlag, att den fortfarande
kan emotstå intryck af kemisk eller mekanisk natur. Så
utomordentliga framsteg galvanoplastiken än gjort, så äro dock de
med dess tillhjelp åstadkomna metall öfverdragen, till och med vid
jemförelsevis större tjocklek, städse porösa cch genomsläppa
derföre sådana ämnen, som verka angripande på det oädla
underlaget; och detta jemte den omständigheten, att icke någon
innerlig, kemisk förening mellan grunden och beläggningen
uppkommer, medför småningom guldets mekaniska lossnande dels direkte,
dels till följd af en slags röstning af underlaget.
Denna uppenbara olägenhet har under tidernas lopp
bringat de galvaniskt förgylda bijouterivarorna i misskredit hos den
klokare delen af publiken, hvilket åter måste förmå
fabrikanterna att söka efter ett mera fullkomligt förgyllningssätt.
Beviset för att ett sådant verkligen uppfanns, fick man också genom
de s. k. talmismyckenas uppträdande i marknaden, hvilka sedan
en tid spelat en ganska framstående roll inom bijouterifacket.
Talmiguld utfördes i handeln först från Paris, och de deraf
förfärdigade varorna ega verkligen ett utseende och en
varaktighet som måste väcka ett rättvist uppseende. Försäljningen
skedde först med garanti, och väl arbetade talmismycken kunna
verkligen begagnas under flera år utan att förlora mera i glans
och utseende än de äkta guldvarorna.
Vanligen antages att talmiguldet består af en särdeles
lyckligt vald komposition af oädla metaller; och Sauerwein
angifver, att han funnit dess sammansättning vara
| koppar . . . | 86,4 | proc. |
| zink . . . | 12,2 | ,, |
| tenn . . . | 1,1 | ,, |
| jern . . . | 0,2 | ,, |
samt helt svagt förgyldt. Men en dylik legering visar hvarken
i och för sig ej heller med den starkaste förgyllning samma
varaktighet som talmiguldet. Kompositionen som bildar kärnan
eller hufvudmassan i talmiguldsmyckena kan dock vara ganska
olika sammansatt, och fabrikanten behöfver dervid ej uteslutande
fästa sig vid ett bestämdt recept. Hufvudsaken är sättet för
förgyllningen, och denna anbringas ej på galvanisk väg utan
genom s, k. plätering. Materialet för talmiguldvarornas
förfärdigande erhålles genom utvalsning af med guldbleck belagda
koppar-, tomback- eller messingsplattor till plåt eller genom
dessas utdragning till tråd, hvarigenom det oäkta underlaget
erhåller ett öfverdrag, som icke blott eger större tjocklek utan
äfven på det innerligaste är sammansmält med den öfriga
massan och sålunda häftar ytterst starkt vid denna och ej visar
den galvaniska förgyllningens porositet. Under det att man
fordom först formade den oädla metallkompositionen och
derefter förde denna i ett guldbad, framställer man numera af
densamma bleck och tråd, som medelst plätering erhåller en
varaktig och jemförelsevis stark guldbeklädnad; och af dessa
tillverkas sedan prydnadsföremål, i det man t. ex. böjer den
förgylda tråden till kedjelänkar eller inpressar i blecket
arabesker och andra prydnader, som vi återfinna på broscher, örhängen
pch dylikt. Häruti ligger hela hemligheten vid talmiguldfabrikationen
samt förklaringen på den i ögonen fallande
oföränderligheten hos den under oftanämnde namn i handeln befintliga
guldimitationen.
Om äfven medelst plätering en jemförelsevis liten
guldqvantitet kan utbredas öfver en mycket stor yta, så äro dock
här gränserna betydligt trängre än vid den galvaniska
förgyllningen. På hvarje qvadratfot galvaniskt förgyldt tombackbleck
finnes icke mera än 0,6 à 1 korn (0,3 à 0,5 gr. per qv. m.)
guld, under det den genom plätering åstadkomna
guldbeklädnaden uppgår till 21,6 korn på qv. foten (10 gr. per qv. m.) och
således är omkring 20 gånger så tjock. Att drifva guldets fördelning
längre genom fortsatt utvalsning eller tunnare pålägguing från
början är visserligen möjligt men ej att förorda, emedan färgens
skönhet och jemnhet, lider deraf och oäkta fläckar och
strimmor lätt blifva synliga, hvilka till en del härröra från en allt
för intim sammansmältning mellan guldhinnan och underlaget.
Häraf är tydligt att en bestämd gräns icke kan öfverskridas i
förtunningen af guldbeläggningen, under det att, då den
galvaniska strömmen användes, redan den minsta fällning af guld
framträder synbart och glänsande. Besinnar man derjemte, att
den galvaniska förgyllningen blott bildar ett löst påsittande,
poröst öfverdrag, men pläteringen en tjock, kompakt, med
underlaget intimt förbunden guldhinna, så måste medgifvas
pläteringssättet till töljd af dess större soliditet företrädet.
Guldhalten hos det s. k. "äkta" talmiguldet, d. v. s. en
genom plätering förgyld metallkomposition, är, trots dess
motståndsförmåga mot atmosferens inflytande, svafvelhaltiga
utdunstningar och dylikt, icke stor och öfverskrider sällan 1 proc.
Men denna 1 procent guld bildar ett på ett för utseendet
fördelaktigt sätt framstäldt hölje omkring den oädla kärnan, af
hvilken föremålet är tillverkadt, och är fullkomligt tillräcklig för
att skydda detta för oxidation eller svartnande. Sålunda blefvo
exempelvis några länkar af en talmiguld-kedja undersökta, som
under fyra år oafbrutet begagnats utan att hafva förlorat det
minsta i glans. Kedjan var enligt uppgift från Tallois’ fabrik
i Paris; dock kunde ej någon stämpel upptäckas på densamma.
Vid upplösning i salpetersyra blef den tråden omgifvande
guldbeklädnaden, till en del angripen, i form af ett tunnt rör qvar,
under det legeringen i kärnan oxiderade sig. Resultatet af
anlysen var:
| koppar . . . | 89,88 | proc. | }kärnan, |
| zink . . . | 9,32 | ,, | |
| guld . . . | 1,03 | ,, | beläggningen. |
| ––––––––––––––– |
| 100,23 | proc. | |
En ihålig talmiguld-örring, likaledes från Paris men från
obekant firma, sönderdelades först i sina båda hälfter, den i
arabeskform pressade framdelen och den platta bakdelen med
spänne, hvilka sedan upplöstes i salpetersyra. Äfven här kunde
man iakttaga, huru förgyllningen afskilde sig såsom ett
sammanhängande lager, som till en del bibehöll sin ursprungliga
form. Båda delarnes sammansättning var ungefärligen lika,
nämligen
| framdelen | | | bakdelen | |
| koppar . . . | 90,74 | proc. | . . . . . . . . . | 90,00 | proc. |
| zink . . . | 8,33 | ,, | . . . . . . . . . | 8,98 | ,, |
| guld . . . | 0,97 | ,, | . . . . . . . . . | 0,91 | ,, |
| ––––––––––––––––––––––––––––––– |
| 100,04 | proc | . . . . . . . . . | 99,89 | proc. |
I detta fall visade sig guldhinnan något silfver- och
kopparhaltig, hvilket sannolikt berodde derpå att legeradt guld
utvalsats.
Vid en mängd andra smycken af talmiguld, finner man
sparsamheten iakttagen, så att blott de för ögat synliga delarne
äro förgylda, men de andra lemnats obelagda. Detta var t. ex.
fallet med manschettknappar från Savaro’s fabrik i Paris, hvars
produkter i öfrigt syntes utmärkta. Dessa knappar voro ytterst
omsorgsfullt utförda, eleganta till formen och försedda med
smakfulla sirater. Den öfre plattan bestod af tunnt, pläteradt
tombackbleck, som var tillbakaviket öfver en på undre sidan
befintlig dubbelknapp, och mellanrummet var uttyldt med en
liten pappskifva. Fabriksstämpeln syntes tydligt och skarpt
