- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1928. Allmänna avdelningen /
99

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 12. 24 mars 1928 - Flottörer för sjöflygplan. Några nyare konstruktioner och riktlinjer, av George Spaak - Minskning av hårdheten hos vatten, av Alfred Jerdén

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1 i FEBr. 1928

ALLMÄNNA AVDELNINGEN

99

under vilka en detalj, en länk i en konstruktion, har att
framsläpa sitt liv, måste mer än hittills ingå i den
konstruktiva metodiken. Och ett lika noggrant aktgivande
på och upptagande av den moderna hållfasthets- och
materialforskningens framsteg och rön måste mer än hittills
ingå i flygingenjörens konstruktiva utrustning. Inom
denna tekniska konstruktionsgren, där man ständigt
nödgas kompromissa mellan styrka .och lätthet, är
detta absolut nödvändigt, försåvitt man även vill till-

försäkra sin skapelse funktionsduglighet och ekonomisk
livslängd.

Hittills har praktisk uppfinnareverksamhet och
aerodynamisk forskning nästan ensamma kunnat berömma sig
av de framsteg som gjorts. Det är på tiden att
ingenjörsvetenskapen träder in och sammangjuter dessa så
olikartade yttringar av teknisk företagaranda för
uppnåendet av en mera harmonisk och ekonomisk
slutprodukt. George Spaak.

MINSKNING AV HÅRDHETEN HOS VATTEN.

Under de sista åren har intresset för borttagande av
vattnets kalkhalt ökats i samband med, att nyare
metoder börjat tillämpas härför. Med ledning av de
erfarenheter, söm vunnits vid anläggningar såväl i vårt eget
land som i Amerikas förenta stater och i Tyskland, skall
här lämnas en allmän översikt av frågan.

Vattnets hårdhet förorsakas nästan uteslutande av
något kalcium- eller magnesiumsalt, i regel bildade av
kolsyra eller svavelsyra till lösliga bikarbonat och sulfat.
Hårdheten mätes i regel i grader. I det följande skall
användas det tyska värdet eller att en hårdhetsgrad är
lika med en kalkhalt av 10 mg CaO pr liter vatten eller
motsvarande mängd av de andra hårdhetsbildande
salterna. 1 U. S. A. användes beteckningen milliondelar
(p. p. m.) CaCOg. Ett vatten med en hårdhetsgrad av
0°—5° kallas mjukt, 5°—20° medelhårt och mera än
20° hårt. På grund av att Sveriges berggrund endast i
ringa utsträckning utgöres av kalk och de lösa
jordlagren icke heller innehålla någon större mängd kalk eller
magnesium, är såväl vattnet i de öppna vattendragen
som grundvattnet relativt mjukt. Enligt Svenska
kommunaltekniska föreningens statistik är hårdheten för
vattenledningsvattnet i det övervägande antalet städer och
samhällen, som lämnat uppgifter härom, mindre än 5°. I
18 samhällen är hårdheten mellan 5°—20° och endast 3
samhällen uppgiva högre hårdhetsgrad än 20°. I
Tyskland och U. S. A. är förhållandet i stort sett detsamma.
Där finnas dock vattenledningsverk, som utnyttja
vattentäkter med betydligt högre hårdhet än hos oss. I
Danmark är kalkhalten större än i vårt land och flertalet
vattenledningsvatten hava en hårdhet mellan 5°—20°.

Anledningen till att man i vissa fall önskar minska
hårdheten är den, att kalkhalten förorsakar en del
olägenheter. Sålunda uppstå kalkavsättningar i ångpannor,
varigenom värmeutbytet blir sämre och underhållet
dyrbarare. Vissa industrier, såsom textilfabriker, färgerier,
tvättinrättningar m. fi. föredraga mjukt vatten. Ofta
diskuteras om mjukt eller hårt vatten är lämpligast som
dryck. Denna fråga har ingående studerats och som
resultat härav har framgått, att vattnets kalkhalt icke
inverkar på kroppens välbefinnande. Man har nämligen
icke kunnat finna, att de personer, som äro hänvisade till
så mjukt vatten som regnvatten eller till vatten med en
hårdhet av över 50°, uppvisa någon sådan olikhet i
hälsotillstånd, som kan förklaras av den olika kalkhalten.
För jämförelses skull må nämnas, att komjölk innehåller
en kalkhalt, som motsvarar 900°. Minskning av vattnets
hårdhet är sålunda icke en hygienisk fråga men
motiveras i vissa fall ur teknisk synpunkt.

Redan i mitten av 1800-talet började man tillämpa
metoden att minska hårdheten genom tillsättning av kalk
till vattnet. Härigenom överföres nämligen de lösliga
kalk- och magnesiumbikarbonaten till olösliga
kalkkarbo-nat och magnesiumhydrat, som utfällas. Man fann också

snart, att de lösliga sulfaten kunna utfällas genom
tillsättning av soda, varigenom kalciumsulfat övergick till
karbonat och magnesiumsulfat övergick till olösligt
magnesiumhydrat. Kemikalierna tillsättas i regel lösta
i vatten och blandas med råvattnet. Vattnet får sedan
passera avsättningsbassänger med några timmars
uppehåll och i regel också filter. Numera börjar dock
apparater för tillsättning av kemikalierna i fast form mer och
mer komma till användning. Vid ångpanneanläggningar
sker tillsättningen av kemikalierna ofta efter en
förvärmning av vattnet till 60°—100°C, varigenom vattnets halt
av syre och kolsyra minskas samt reaktionen underlättas.
Genom denna metod kan man dock icke fullständigt
borttaga vattnets hårdhet. Till och med vid kolsyrefritt
vatten är nämligen kalkkarbonatet i viss utsträckning
(36 mg pr liter) lösligt och ofta bildas dessutom lösliga
dubbelsalter. Som kalciumkarbonatet är något lösligt i
vatten, går utfällningen sakta och den är i regel icke
avslutad, då vattnet lämnar anläggningen.
Kalkavsätt-ningar uppstå därför i rörledningarna och förorsaka
olägenheter i dessa och i vattenmätarna o. d. Även
filtersanden bliver inkrusterad och måste på mekanisk
väg rengöras samt någon gång utbytas. För att undvika
clessa obehagliga efterverkningar inblåses numera ofta
kolsyra i vattnet, innan det filtreras, varigenom det
karbonat, som då ännu icke är utfällt, överföres till
lättlösligt bikarbonat. Kolsyran erhålles genom att förbränna
koks, lysgas eller olja..

Sedan 1850-talet har det varit känt, att vissa i vatten
olösliga lerjordssilikat hava den egenskapen, att de
kunna utbyta dess basiska beståndsdel mot en annan. Om
dylika salter innehållande natrium passeras av en
vattenlösning med kalcium- eller magnesiumsalter, upptaga de
sålunda kalcium och magnesium och avgiva natriumsalter
i utbyte. Då de avgivit allt natrium, kunna de
regenereras med koksaltlösning till sin ursprungliga
sammansättning. Dessa silikat tillhöra i regel zeolitgruppen,
vilket namn betyder kok-sten och gavs av den svenske
mineralogen Cronstedt år 1756, enär de hava den
egenskapen att vid uppvärmning avgiva sin stora vattenhalt
under kokning. Namnets svenska ursprung är av
intresse, då det nu även överflyttats till den metod att
borttaga kalk från vatten, vilken använder sig av ett
zeolitmaterial. Först år 1906 tog prof. dr. R. Gans i
Tyskland patent på en metod att använda denna förmåga
för att borttaga kalk i vatten. Han använde sig dock
icke av något naturligt mineral, utan sammansmälte 3
delar kaolin, 6 delar kvarts och 12 delar soda, vilket
ämne erhöll namnet permutit. Sedan dess har metoden
kommit till stor användning, ocli en mångfald naturliga
och konstgjorda zeolitliknande material finnas i
marknaden. Dess sp. vikt växlar mellan 2,0—2,4.
Volymvikten i krossat tillstånd växlar mellan 0,9 och 1,6. Man
skiljer mellan porösa och tät-a zeoliter, som hava ganska

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:07:59 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1928a/0107.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free