- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1928. Allmänna avdelningen /
189

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 19 ½. 18 maj 1928 - Stenindustrien å Sveriges västkust, av Johannes A. Nielsen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

18 maj 1928 ALLMÄNNA AVDELNINGEN 189

Fig. 1 Fabrik för tillverkning av smågatsten med maskin.

STENINDUSTRIEN Å SVERIGES VÄSTKUST.

Vårt land har bland sina många naturtillgångar
även förträffliga granitberg. Dessa förekomma över
stora delar av Norrland, i Dalarna, Småland, Blekinge,
Halland och Bohuslän. Av dessa förekomster äro de, som
ligga långt inne i landet, endast av betydelse för det
lokala behovet, så framt icke graniten har någon
särskilt vacker färg, som gör, att den trots dyrbara
brytnings- och transportkostnader finner köpare. De
granitberg däremot, som ligga vid kusten, äro säte för en
synnerligen livlig stenindustri.

Stenindustrien i Sverige — i detta sammanhang
tillverkningen av gatsten och byggnadssten av granit eller
granitgnejs — är sålunda en kustindustri och har efter
hand framför allt blivit en västkustindustri.

Det är därför både rimligt och tacknämligt, att
Teknisk tidskrifts redaktion i sitt västkustnummer velat
bereda utrymme för dess omnämnande. Dessutom är detta
en anledning för den svenska stenindustrien att göra
sin tillvaro påmind i sitt hemland. Därtill berättigar
dess nationalekonomiska betydelse. Den förtjänar även
att få sin ställning hävdad som teknisk industri. Dess
produktionsmetoder äro av tekniskt geologiskt intresse
och dess produkter äro av betydelse för
byggnadstekniken. Våra tekniska läroanstalter hava anledning att
sörja för, att de ingenjörer, som utbildas, bibringas
större kännedom om vårt lands stenindustri än som i
allmänhet hittills varit fallet.

Uppkomst och utveckling.

Den svenska stenindustrien har icke från början varit
en västkustindustri. Dess vagga stod på sydkusten,
närmare bestämt i Karlskrona-trakten, där staten under
senare delen av 1700-talet ägde väl ordnade stenbrott.
Utförandet av de stora dockanläggningarna i
Karlskrona, vilka voro en följd av Karlskronas inrättande till
örlogshamn, är av stort intresse för utvecklingen av
Sveriges stenindustri, och bära de där utförda
imponerande murarna ännu i dag vittne om dåtida skicklighet
i "gråstenshuggning".

Det var dock först i mitten av 1800-talet som en
verklig stenindustri började uppstå, ungefär samtidigt i
Blekinge och Bohuslän, med produktion av gatsten och
byggnadssten både för inhemsk förbrukning och export.

År 1844 påbörjade den kände kanal- och
järnvägsbyggaren, överste Nils Ericsson, samt köpmannen C.
A. Kullgren från Uddevalla stenhuggeriverksamhet på

Malmön i Bohusläns skärgård, norr om Lysekil. Sten
togs därifrån bl. a. till kanalbyggnaderna vid
Trollhättan.

I Blekinge påbörjades omkring år 1850 stenindustrien
verksamhet å öarna Tjurkö och Styrko av köpmannen
F. H. Wolff.

Under senare delen av 1850-talet uppkommo
sten-huggerier i Halland, kring Varberg och Halmstad, på
så sätt, att skeppare, som gingo i fraktfart på Danmark,
uppköpte sten till visst pris fritt ombord, för att
därefter som egen affär sälja varan i danska hamnar,
företrädesvis Köpenhamn.

En lång följd av år under 1800-talets senare hälft
förekom stentillverkning som sysselsättning för
fästningsfångar samt vid disciplinkompanierna och kronvarvets
kårer i Karlskrona och Varberg. Den i det föregående
omnämnda köpmannen F. H. Wolff fick på 1870-talet
mot en synnerligen låg ersättning använda
straffångarna från Karlskrona fästning i sina stenbrott.

Då efter fransk-tyska kriget 1870—71 i Tyskland
uppfördes ett stort antal minnes- och segermonument, till
vilka huvudsakligen användes polerad granit,
igångsattes stensliperier och polerverk bl. a. å Malmön i
Bohuslän och av firman Kessel & Röhl i Oskarshamns-trakten.

Granittillgångarna.

De goda förutsättningarna för en stor stenindustri i
Sverige hava sedermera under 1880- och 1890-talen samt
fram till våra dagar mer och mer tillgodogjorts.
Landets outtömliga tillgångar på för olika byggnadsändamål
passande granit och granitgnejs bearbetas nu —
förnämligast längs kusterna — i Bohuslän mellan Lysekil
och norska gränsen vid Svinesund, i Halland mellan
Varberg och Halmstad, i Blekinge mellan Sölvesborg och
Karlskrona, i Småland mellan Påskallavik och
Västervik, i Stockholms- och Norrtäljetrakten m. fi. platser.

Tyngdpunkten för den svenska stenindustrien ligger
dock numera på Sveriges västkust, i Halland och
Bohuslän, vilka tillsammans omsluta omkring 65 % av landets
produktion. I Blekinge tillverkas ca. 15 %. I samtliga
övriga län tillsammans ca. 20 %. Bohuslän ensamt
representerar ca. 57 %.

Bohusläns långsmala och djupa gränsfjord mot Norge,
Idefjorden, bildar norra delen av en väldig
förkastningsspricka i jordskorpan, vilken spricka fortsätter mot
söder över de långsträckta Bullarensjöarna, för att med

6

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:07:59 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1928a/0197.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free