Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 40. 3 okt. 1931 - Ekonomisk översikt, av F. Oberger - Notiser - En svensk tryckluftbroms
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sin finansiella ställning i politiskt avseende har, såsom
den engelska pressen tydligt sagt ifrån, allt annat än
fallit i god jord i England. Icke minst har den franska
reaktionen – även officiell – mot de föreslagna
engelska importrestriktionerna väckt oangenäma känslor i
England. Genom den depreciering av pundet, som
omedelbart följde på dess lösgörande från guldet, har
England hindrat guldutströmningen och säkerligen i stor
utsträckning förmått utlandet att kvarhålla sina pund
i London i stället för att omvandla dem till egen valuta.
Samtidigt verkade sänkningen av pundkursen som en
kraftig allmän höjning av tullarna. Då England utgör
Frankrikes förnämsta marknad, kommer åtgärden att
få mycket svåra verkningar för det senare landets
industri, och det är högst sannolikt, att den allmänna
lågkonjunkturen kommer att på ett helt annat sätt än
hittills göra sig gällande även i Frankrike inom den
närmaste tiden. Därmed torde man också kunna vänta en
starkare vilja från Frankrikes sida till samarbete med
övriga länder för den rådande ekonomiska krisens
hävande, än detta land tidigare lagt i dagen.
På det inrepolitiska området torde verkningarna av
den vidtagna åtgärden komma att bli av utomordentlig
betydelse. Sparbudgeten har redan visat sig medföra
utomordentliga svårigheter, såsom myteriet i flottan
tydligt gav vid handen. Genom försämringen av valutan
sker en automatisk sänkning av alla löner liksom ock
av alla andra i pengar fixerade prestationer. Den
besparing, som detta medför, kommer visserligen icke så
påtagbart vare sig stat, kommun eller enskilda
arbetsgivare till godo, men tydligt är, att näringslivet i dess
helhet tillföres en mot den reala lönesänkningen
svarande ökad konkurrenskraft, samtidigt som dess
ränteutgifter minskas. Den ekonomiska påfrestningen går
väsentligen ut över löntagare och kapitalister, vilka
samtliga få se sina inkomster reducerade. De senare
komma tydligen, därest valutaförsämringen blir
bestående, att lida en ren kapitalförlust. Företagarna
själva komma med största sannolikhet ock att lida en
förlust av realkapital genom att produktionsapparaten
disponeras utan att avsättningarna för förnyelse –
avskrivningarna – ske efter de i det nya pappersvärdet
uttryckta realvärdena. Det råder intet tvivel om att
det "tvångssparande" som pundförsämringen medför blir
av utomordentligt omfång och att detsamma
automatiskt går till ett gynnande av i främsta rummet engelsk
exporthandel samt att ett genomförande av en dylik
lika genomgripande åtgärd på parlamentarisk väg skulle
mött oöverstigliga hinder. Å andra sidan är det ju fullt
klart, att det innebär oerhörda risker att lägga en dylik
makt att i större eller mindre grad taga nationens
kapital och sparande i anspråk för ett visst ändamål
utanför parlamentarisk, ja kanske i viss utsträckning
utanför varje kontroll. Endast det absoluta nödtvånget
ur valutapolitisk synpunkt kan vara tillräckligt vägande
skäl för åtgärden, och den stimulation den ger det
engelska näringslivet måste betraktas såsom en i den
nuvarande situationen icke oangenäm biverkan av ett
ofrånkomligt ont. Det är väl att observera, att den
hjälp, den engelska produktionen får, endast är av
tillfällig karaktär och icke ger någon verklig bot mot den
sjuka densamma lider av.
Då pundet sedan gammalt är det vanligaste
internationella betalningsmedlet och en betydande part av den
internationella handelns transaktioner göras i denna
valuta, ha de tillfälliga störningarna, den plötsliga
pundförsämringen framkallat, blivit synnerligen
omfattande och överträffa vida, vad som betingas av Englands
egna stora utrikeshandel. Englands stora roll som
bankir – förmedlare och arbitragör, men på sistone mindre
som kapitalplacerare – har säkerligen på ett för
framtiden starkt kännbart sätt, även om såsom framgår av
Frankrikes nuvarande ställning minnena av
valutaförluster icke sitta i så anmärkningsvärt länge. Då
England väl f. n. torde äga utländska nettofordringar på i
runt tal cirka 2 milliarder pund och dessa krediter
praktiskt taget i sin helhet lämnats i egen valuta,
medför valutaförsämringen en betydande kapitalvinst för
låntagarna.
Med de erfarenheter England gjort av sin tidigare
stabilisering av valutan vid för hög nivå föreligger det
icke stor sannolikhet för att landet alltför snart
återvänder till guldet med bibehållet guldvärde på pundet,
om det överhuvud tänker göra det.
Den närmaste tiden kommer tydligen att bjuda på en
utveckling av avgörande betydelse icke blott för vårt
lands utan även för hela Europas och världens
ekonomiska liv. Vi få gå tillbaka till världskrigets svåraste
perioder för att finna ett lika svårt ekonomiskt kaos
som det, som nu råder. Det torde f. n. praktiskt taget
icke vara möjligt för någon stat att uppbringa en
utländsk kredit. Alla realisera sina utländska papper för
att vara beredda att möta varje tänkbar påfrestning och
misstron mot utländska värden har väl aldrig varit
starkare än nu. Ett internationellt samarbete för
krisens lösning är tydligen f. n. mera påkallat nu när
svårigheterna hopa sig i hittills oanad utsträckning, än
någonsin tidigare. F. Oberger.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
