Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11. 14 mars 1936 - Ingenjören och försvaret. Diskussion, av H. Åkermark, Y. Schoerner, Fritz Egnell, S. E. Allstrin, Karl A. Wessblad, S. A. Thorén, A. Billberg, Sven Carlsson, Frithiof Holmgren, Carl C:son Schmidt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
och koordinerar samarbetet i tekniska frågor av mer
allmän natur. Ett sådant förfaringssätt är säkerligen
den billigaste och lättast framkomliga vägen.
Jag vill gärna understryka vad ingenjör Schmidt
yttrade beträffande sambandet mellan freds- och
krigsorganisationen på industriens område och ber få framhålla,
att kraven på sammanhang i dessa delar karakterisera
nutidsuppfattningen gent emot en svunnen tids
åskådning beträffande industriens betydelse för landets
försvar.
Det är uppenbart, att om industrien i krig skall kunna
fylla sin riksviktiga uppgift, måste den ledas centralt
och betraktas såsom en enhet. Den centrala
industriledningen måste kunna disponera över industriens alla
tillgångar, så att dessa kunna utnyttjas efter behov.
Men detta förutsätter ett omfattande förberedelsearbete,
som bör gå ut på att upprätta ett tillverkningsprogram,
efter vilket man vid behov har att inrätta sig. Detta
program bör vara känt och förberett av alla, som
därmed hava att taga befattning.
När jag hörde ingenjör Schmidts framställning kunde
jag icke underlåta att göra den reflexionen, att han
vid organisationsproblemets behandling framför allt
åsyftade krigsmaktens försörjning med krigsmateriel,
men det bör uppmärksammas, att vid sidan av
krigs-materielen förekomma åtskilliga behov av
industriprodukter för civila ändamål, vilka äro av betydelse för
krigshushållningen i dess helhet. I vissa fall kunde
dessa vara så viktiga, att de måste givas företrädesrätt
inom försörjningssystemet framför den rena
krigs-materielen.
Lägger man ihop alla behov skall man finna, att det
icke är möjligt att tillfredsställa dem i ett sammanhang
utan en sträng ransonering och ett prioritetsförfarande
måste genomföras, som bör förberedas i fredstid i
samband med att tillverkningsprogrammet utformas. leke
dess mindre komma sannolikt stora brister att uppstå,
som på ett eller annat sätt måste utjämnas, antingen
genom att man prutar på behoven eller genom
anordningar, som syfta till en utökning av tillgångarna. I
sistnämnda hänseende måste samarbete anordnas med
teknikens och forskningens män för tillverkningens
rationalisering samt för anordnandet av försök för
framställning av ersättnings- och utdrygningsmedel. I vissa
fall kan det måhända också bliva nödvändigt att ändra
modeller och tillverkningsmetoder.
För att allt detta skall kunna ordnas pä rätt sätt
måste ett centralt organ inrättas i fredstid, där såväl
de militära som civila behoven kunna mötas och där
planer kunna uppgöras och dryftas huru tillverkningen
bäst och lämpligast skall ordnas och fördelas.
Ifrågavarande organ bör givetvis vara i tillfälle att anlita
expertis i stor omfattning såväl på det tekniska som det
organisatoriska området. Det bör dessutom äga tillgång till
medel för försök.
Det ovan sagda utgör en sammanfattning av de
synpunkter, som jag tror böra läggas på det industriella
beredskapsarbetet i fredstid. Härav torde också framgå
den tekniska sakkunskapens stora betydelse för landets
försvar.
Civilingenjör A. Billberg. Diskussionen har hittills
mera berört de militära förvaltningarnas organisation,
särskilt med hänsyn till dessas tekniska och industriella
uppgifter, men däremot föga ingenjörernas uppgifter i
försvarets tjänst säväl i allmänhet som inom de militära
förvaltningsorganen. Om den senare delen av ämnet,
vilken av diskussionstesen att döma egentligen skulle
intagit den centrala ställningen i diskussionen, synes
mycket vara att säga, men då det nu är försent att
upptaga denna sida av saken till mera ingående diskussion
må endast följande anföras.
För nyttiggörandet av ingenjören såsom värnpliktig på
bästa sätt förefaller det som om större uppmärksamhet,
borde ägnas åt problemet, hur han skall kunna utbildas
och mobiliseringsplaceras i sådan tjänst, där hans
tekniska kunskaper komma bäst till sin rätt. Härvid är det
icke tillfyllest att endast taga sikte på den blivande
ingenjörens närmaste utbildningsmål vid
inskrivningstillfället, utan det kan ifrågasättas, om man icke vid
senare tidpunkt, då hans verkliga "tekniska levnadsbana"
blivit bestämd, borde återigen pröva
mobiliseringsplaceringen och vidtaga de justeringar, som kunna vara
önskvärda. Det är att märka, att en stor mängd teknici med
olika specialiteter i krig behövas såväl inom försvaret
vid och bakom fronten som kvarstannande inom
industrien. Sådana specialister kunna av naturliga skäl icke
uttagas vid inskrivningen av ingenjörerna som
värnpliktiga.
Beträffande ingenjörens uppgifter och ställning inom
den militära organisationen, sådan den arbetar i
fredstid, har av olika talare betonats hur utomordentligt
viktiga de tekniska uppgifterna numera äro för
åstadkommandet av ett kvalitativt gott försvar, men man har
såvitt jag kan finna icke dragit ut konsekvenserna och
undersökt, vilka tekniska kvalifikationer, som
erfordras för de tekniskt betonade tjänsterna inom försvaret.
Särskilt gäller detta kvalifikationerna hos personalen
inom förvaltningarna. Man måste göra klart för sig,
att omorganisationer av förvaltningsorganen och
försvarets högsta ledning icke tillnärmelsevis komme att.
medföra den höjning av vårt försvars tekniska och
industriella kvalitet, som man hoppats, med mindre än att
man antingen giver vissa officerare ingenjörsutbildning
och sedan konsekvent använder dem i tekniskt betonad
tjänst eller, — vilket synes vara att föredraga — upp
rättar ingenjörkårer inom armén som nu är föreslaget
inom flygvapnet liknande mariningenjörkåren. Härvid
må emellertid betonas, att ingenjörerna böra sitta även
på de ledande och ansvariga posterna i de tekniskt
betonade organen inom förvaltningarna. Detta gäller sär
skilt om armén, där antalet ingenjörer f. n. inskränker
sig till summa 7 stycken.
Den planmässighet i materielanskaffningen, som man
säger sig förvänta genom omorganisation av
förvaltningarna och särskilt genom inrättandet av en enhetlig
försvarsledning genom utseendet av en överbefälhavare
redan i fredstid, torde ändå icke stå att vinna med
mindre än att ytterligare en del villkor bliva uppfyllda. Det
må då först konstateras, att den föreslagna
överbefälhavaren icke har någon befälsrätt över förvaltningarna
och icke heller något förvaltningsansvar, varför hans
uppgift beträffande de militära anslagskraven endast kan
bliva av rådgivande natur och dä huvudsakligen när det
gäller avvägning av anslagsäskanden från de olika
försvarsgrenarna. Härvid är emellertid att märka, att den
övervägande delen av anslagen äro bundna till den vid
resp. tidpunkt gällande försvarsordningen,
överbefälhavarens möjligheter inskränkas sålunda ytterligare pä
denna grund. Kvar står egentligen i detta
sammanhang endast avvägningen av
materielanskaffningsansla-gen, vilken uppgift visserligen är utomordentligt viktig,
men härmed är ingalunda någon garanti vunnen för att
materielanskaffningen blir ordnad på rationellast
möjliga sätt. Det finnes nämligen ytterligare två faktorer,
och dessvärre två synnerligen irrationella sådana,
nämligen regeringen och riksdagen. Så länge nuvarande
kutym från riksdagens sida att påta på detaljerna i
anslagsäskandena och att springa ifrån tidigare fattade
principbeslut varar, kan man — hur man än organiserar
förvaltningarna och försvarets ledning — tyvärr icke
hysa alltför stora förhoppningar om att kunna komma
fram till en rationell och på lång sikt ordnad
materiel-anskaffning för försvaret, förenad med effektiv
industriell beredskap.
11 april 1936
115
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
