Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 52. 26 dec. 1936 - Vad bör menas med skyldig i trafikmål? av Ragnar Liljeblad - Industriledaren och bokföringen, av E. Swartling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Termisk Tidskrift
ligen olika, och alla ha ej i samma grad den snabba
uppfattning och sinnesnärvaro, som fordras för att
på bråkdelen av en sekund parera en oväntad kritisk
situation. Naturligtvis kan man fordra, att en
person, som känner med sig en svaghet i detta avseende,
måste iakttaga en större försiktighet, men även den
försiktigaste kan av en annan bilist överrumplas och
sättas i en kritisk situation. Då får icke frånvaron
av högsta mått av skicklighet utan endast vårdslöshet
eller lättsinne betraktas som strafforsak.
När man som nu ofta sker, dömer den passive
bilisten som medskyldig, ehuru ingen
ordningsmaktens representant skulle fallit på den idén att göra
någon anmärkning på hans sätt att köra på
ifrågavarande plats och tid, såvida ej en kollision genom
den andre bilistens uppträdande kommit till stånd,
innebär detta helt enkelt att man betraktar bilkörning
som sådan såsom något brottsligt.
Allra kraftigast måste vi reagera mot den tyvärr
alltför vanliga rent förnuftsvidriga och mot lagens
mening uppenbarligen direkt stridande inställning,
som består i att man helt enkelt mer eller mindre
öppet dekreterar, att eftersom en kollision faktiskt
inträffat, så kan nödig försiktighet ej ha iakttagits
och alltså måste åtminstone någon av bilisterna vara
skyldig enligt lagens bestämmelser. En utmärkt
metod att helt enkelt definiera bort begreppet
olyckshändelse ur trafikvokabulären och lagtillämpningen,
fullt värdig den i mina ovan omnämnda artiklar
berörda metoden att trolla bort själva Rätten ur
rättsskipningen.
Till slut skulle jag vilja säga några ord angående
den gamla domarregeln: hellre fria än fälla, som
faktiskt på många håll, när det gäller trafikmål,
ändrats till den rakt motsatta: hellre fälla än fria.
Det egendomliga är, att när det gäller andra mål än
trafikmål, och när det gäller verkligt brottsliga
handlingar, orsakade av ond vilja eller bristande
aktning för liv och egendom, den gamla regeln alltjämt
kan komma till tillämpning. I trafikmål däremot,
där alla äro överens om, att verklig brottslighet i
ordets egentliga mening sällan förefinnes, utan att
skulden, när den finnes, i regel bottnar i en ofta
ganska ursäktlig tillfällig ouppmärksamhet, tyckes
man anse, att faran av att en skyldig någon gång
skulle gå fri är så stor, att för den skull ännu flera
oskyldiga måste fällas. Man tycker annars det borde
vara tvärt om eller att i det senare fallet större
försiktighet och tolerans borde visas. Detta så mycket
mer, som den avskräckande verkan av en orimlig
strafftillämpning här torde vara mindre, än när det
gäller rena brottslingar och verkliga brott. Bilförare
äro dock i allmänhet vanliga hyggliga människor med
aktning och vördnad för liv och egendom, och de ha
dessutom alltid risken för egen bil och eget liv att
tänka på.
Jag har med ovanstående velat lägga fram några
synpunkter, som jag tror skulle vara av värde, om
hänsyn mera allmänt toges till dem vid bilmål.
Finnes det ej någon myndighet, J. O., J. K. eller Högsta
domstolen, som har bemyndigande och möjlighet eller
rent av skyldighet att utfärda några sådana
allmänna anvisningar till komplettering av lagens
knapphändiga ord, eller skall det vara nödvändigt,
att först otaliga oskyldiga skola fällas till straff,
innan så småningom på prejudikatvägen en rimlig
praxis utbildar sig. Jag tror prejudikatvägen i detta
fall är så mycket oframkomligare, som bilismen är
mycket ung och medelåldern hos domarna, särskilt
i de högre prejudikatskapande instanserna, så pass
hög, att något större mått av sakkunskap i frågor,
som röra bilkörning, knappast torde förefinnas i
dessa instanser. Man kan alltså riskera att få vänta
till nästa generation innan bättre förhållanden skola
kunna ernås. Jag tror därför det är en fullt
berättigad fordran från allmänhetens sida, att något
snarast möjligt åtgöres för att skapa ordning i
trafikmålens kaos. Sålänge sådana instruktioner eller
upplysningar, som jag här efterlyst, på grund av
förbenad formalism och byråkratisk självtillräcklighet
ej utsänts till domstolarna, skall man ej på ansvarigt
håll slå sig för sitt bröst och förklara, att man dock
gjort vad man kan under de svåra förhållanden som
den snabbt växande bilismen medfört.
Industriledaren och bokföringen.
Man torde icke göra sig skyldig till någon större
överdrift, om man påstår, att förhållandet mellan
bokföringen och de praktiskt arbetande industrimännen
icke alltid är som det borde vara, utan att regeln
snarare är en viss motsättning. Går man ut från
denna motsättning som ett faktum, ligger det nära
till hands att fråga sig, varpå dessa mindre lyckliga
förhållanden bero, och hur en ändring till det bättre
skall kunna ernås.
Orsakerna till denna brist på samförstånd äro
givetvis flera, men eftersom bokföringen existerat
längre än industrien, måste man nog lägga större
delen av ansvaret på den äldre broderns axlar, om
vi så få säga.
Bokföringsexperterna synas ha varit så upptagna
med studiet av bokföringsteknikens teoretiska
utveckling, att de icke haft tid eller möjlighet att
också följa den ännu snabbare utveckling industrien
undergått och tänka sig in i, vad denna betyder ur
administrativ synpunkt.
Följden har mången gång blivit att ett
industriföretags bokföring lagts upp utan tillräckligt ingående
kännedom om motsvarande verkstads organisation
och arbetssätt. Detta har i sin tur gjort, att man
ej haft den rätta förståelsen för industriens
önskningar och behov beträffande den ekonomiska
redovisningen.
Ej heller har man alltid haft klart för sig, vilka
uppgifter man med hänsyn till den befintliga
verkstadsorganisationen rimligen kunnat begära, varför
verkstadsbefälet understundom betungats med
fordringar på uppgifter av olika slag, utan att några
motsvarande fördelar kommit detsamma till godo.
Med andra ord: man har infordrat uppgifter, som ej
596
21 nov. 1936
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
