Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Årsmötes- och jubileumsnummer - Elektroteknik - Utvecklingstendenser inom kraftförsörjningen, av W. Borgquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elektroteknik
handling av isolationsproblemen vid dessa
anläggningar. I vardagslag bedöma vi ännu isolationen
efter den 50-periodiga provspänningen. Provar man
materielen i äldre anläggningar, finner man emellertid
att impulsöverslagsspänningen står i ett högst
variabelt förhållande till denna provspänning.
Genomföringar och isolatorer kunna visa överslag vid
avsevärt lägre impuls spänning än man väntat.
Beträffande isolatorerna gäller detta särskilt vid positiv
impuls. Det må nu vara en liten tröst, att de
positiva blixtnedslagen i ledningssystem till antalet äro
relativt få — 10 à 15 % av totala antalet
nedslag. Sedan man kommit underfund med hur
intetsägande den 50-periodiga provspänningen är,
framstår det som en nödvändighet att komplettera denna
med rationella impulsprov. Utan en ingående
kontroll respektive revision av isolationen i äldre
anläggningar torde man icke kunna lita på det skydd
en modern motståndsavledare skänker. Denna
kontroll torde icke bli fullt effektiv, om man icke
provar den monterade anläggningen från en flyttbar
im-pulsprovningsstation, och kanske får man upprepa
detta prov efter 5 à 10 år. Ofta visar det sig möjligt
att genom enkla och billiga åtgärder undanröja de
svaga punkterna.
överströmsskydd.
I vårt land har det varit nödvändigt att i stor
utsträckning använda enkellinjer med hänsyn till
ledningarnas avsevärda längd och låga belastning. Yi
ha länge nöjt oss med radialnät, skyddade med
enkla överströmsskydd med avtrappade
utlösningstider, som även vid kortslutningar uppgått till flera
sekunder vid kraftstationerna och lia på den punkten
blivit efter. Däremot ha vi bättre respektive tidigare
än flertalet andra länder sörjt för rationell utlösning
av bestående jordfel i nät, även när dessas nollpunkt
jordats genom ohmska motstånd eller petersenspolar.
Målet, till vilket vi syfta, är naturligtvis dubbla
matningsledningar till alla viktiga
kraftuttagningspunk-ter och ett selektivt utlösningssystem, genom vilket
varje fel utlöses, innan det hunnit föranleda sådana
spänningsfall eller pendlingar, som föranleda
urfas-fall av anslutna motorer. Vattenfallsstyrelsen
kommer att i stor omfattning förse sina anläggningar
med moderna distansskydd under innevarande och
närmast följande år. En dylik modernisering torde
vara nödvändig, om den nu planerade omfattande
samkörningen skall kunna genomföras icke blott
under den åskfria delen av året.
Med europeiska brytare och distansskydd synes
man nu kunna på ca 70 % av längden hos en
ledningssektion komma ned till en utlösningstid av 0,35
sekunder vid två- och trefasiga fel och ca 0,9
sekunder vid dylika fel, som ligga på de 15 % av
ledningen närmast sektionens ändpunkter. Kan man
tillåta denna längre utlösningstid utan risk för
urfas-fall? Skall man behöva anordna extra skydd mot
blixtnedslag på ändsträckorna till förebyggande av
fel på dessa? Måste man eventuellt i enlighet med
amerikanarnas fordringar pressa ned utlösningstiden
under 0,35 sek. genom snabbare reläer och
strömbrytare, trots den därmed förenade större kostnaden?
Allt detta är problem, som vi få anledning att
allvarligt syssla med under den närmaste framtiden.
Högspänningsledningar.
För 25 år sedan byggdes våra större
högspännings-linjer genomgående med järnstolpar med ganska låg
isolation, i allmänhet med jordlinor i toppen men
med relativt primitiv jordning av stolparna. Kriget
fram tvang portalmasten av trä utan jordlinor, en
typ, som möjliggjort rekordmässigt billiga
högspän-ningslinjer för 50—132 kV. Den kraftiga isolationen
på dessa linjer utgjorde tillräckligt skydd mot
inducerade överspänningar. De direkta blixtnedslagen
negligerades såsom relativt sällsynta. De föranledde
därjämte sällan bestående fel vare sig i linjer eller
stationsanläggningar. De ökade anspråk, som nu
ställas på driftsäkerheten, synas leda till att man
åtminstone över inledningarna till
transformatorstationerna och för att förebygga direka blixtnedslag i
dessa på några kilometers längd anordnar effektiva
blixtskydd i form av högt liggande jordlinor, väl
jordade vid varje stolpe, vid behov med hjälp av
marklinor. Inom områden, där erfarenheten utvisar
ofta förekommande blixtnedslag, anordnas effektiva
jordlineskydd mot blixtnedslag, trots att
kostnaderna ibland kunna bli mycket höga.
Vattenfallsstyrelsens 220 kV linjer utföras genomgående med två,
högt lagda jordlinor och en synnerligen omsorgsfull
jordning vid varje stolpe med användning av
mark-linor i ganska stor utsträckning.
Strömart och spänning.
Vi ha i Sverige haft en del otur vid valet av
ström-art och spänningar.
Införandet av periodtalet 25 visade sig vara ett
misstag. Lyckligtvis stoppades misstaget relativt
tidigt, och den 25-periodiga distributionen har sedan
successivt begränsats. För en fortsatt
begränsning-av den 25-periodiga distributionen krävs samverkan
mellan både kraftverk och elverk samt
konsumenter. Eftervärlden kommer att betrakta det
som en försummelse, om denna distribution utan
mycket starkt vägande skäl utvidgas på någon punkt.
Likströmmen har hållit sig länge kvar i städerna,
i vissa fall delvis som en följd av att den trefasiga
strömmen varit 25-periodig. Nu avvecklas
emellertid denna strömart alltmera, och det lär väl icke
finnas mycket kvar av den om 25 år.
Spänningen vid våra 50-periodiga högspända
överföringssystem har standardiserats, visserligen delvis
efter andra linjer än på kontinenten men i huvudsak
på ett lyckligt sätt. Kanske blir det mot slutet av
den närmaste 25-årsperioden behov av en högre
spänning än 220 kV för överföring av kraft i stor skala
från Harsprånget och andra fall i Lule älv till
mellersta Sverige. Kanske det rent av lönar sig att
använda högspänd likström. Det torde emellertid vara
klokast att lämna den frågan i fred tillsvidare.
Det svenska valet av förbrukningsspänning torde
icke heller vara helt lyckligt. I längden betyder det
kanske icke så mycket, att man i en del städer valt
en likströmsspänning lägre än 2 X 220 voit. Man får
som ovan anförts räkna med att
likströmsdistributionen begränsas. Värre ar, att 127 voit i mycket
stor omfattning antagits som förbrukningsspänning.
Vid 220 voit blir ju anslutningen av större
belastningsobjekt till installationen såsom kok- och
värme-ax^parater så- väsentligt mycket billigare och enklare.
41
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
