Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11. 18 mars 1939 - Arbetsgivares och arbetsledares ansvar gentemot underordnade och gentemot tredje man, av Erik Löfgren - Diskussion, av Nils Malm, G. W. Stenholm, Hugo Månsson, Herman Jansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
att de icke taga försäkring, nämligen statens verk.
Där kunde det, inbillar jag mig, vara ett ganska stort
behov för många arbetsledare att själva ordna en
ansvarsförsäkring för sig. Vad beträffar statens
skadeståndsskyldighet, brukar man säga att den, när
det gäller affärsverksamhet, är ungefär densamma
som för ett privat företag. När däremot staten
framträder såsom utövare av offentlig myndighet, anses
staten icke vara ansvarig för vad dess underordnade
organ göra. Jag förmodar att detta är huvudregeln,
men det kan ju finnas vissa modifikationer. Särskilt
har det påpekats, att på det militära området utvidgas
statens ansvarsplikt i mycket hög grad, och där får
staten — det ha vi också hört ett exempel på i kväll
— ikläda sig ansvar för vad dess underorgan göra.
I varje fall är det en fråga att på allvar tagä upp
till behandling, hur man skulle kunna på något
framkomligt sätt ordna en försäkring för arbetsledare, och
kanske då i främsta rummet arbetsledare i statens
verk, där man på förhand vet att intet
försäkringsskydd är att påräkna.
Jag tror att jag med dessa korta erinringar och
påpekanden i någon mån redogjort för vad en vanlig
ansvarsförsäkring åtminstone principiellt omfattar.
Jag har även påpekat den obestridliga brist, som
ligger däri, att vi icke för närvarande kunna utan vidare
teckna ansvarighetsförsäkringar enbart för
arbetsledare eller eljest för underordnade tjänstemän.
Ansvarsförsäkringen är en försäkringsform, som
befinner sig i utveckling. På samma gång som det
moderna samhällslivet blir alltmera komplicerat,
uppstår det nya behov, nya faror och nya anspråk, vilket
allt medverkar till att försäkringens
verksamhetsområde utvidgas. Jag vill inom parentes erinra om ett
typiskt område. Vi ha under alla år betraktat våra
vanliga trampcyklar som ett synnerligen enkelt och
ofarligt fortskaffningsmedel. Under de sista åren
har denna gamla hederliga trampmaskin utvecklats i
en förut alldeles oanad grad, och plötsligt har frågan
om ansvarsförsäkring för vanliga cyklar blivit aktuell.
Det är ett ganska typiskt exempel på hur
utvecklingen kan förskjutas och förändras på ganska kort
tid. För försäkringsväsendet gäller det att icke låta
ansvareförsäkringen stelna i föråldrade former. En
oavlåtlig anpassning efter det levande livets skiftande
krav är nödvändig. På samma gång synes det mig
vara lika nödvändigt att försäkringens grundprinciper
bevaras, så att dess egentliga uppgift icke förvanskas,
nämligen uppgiften att lämna ekonomiskt skydd mot
lagenliga skadeståndsanspråk och att avvärja
oberättigade krav.
Diskussion.
Kommerserådet NILS MALM:
Man har bett mig säga några ord om arbetsledares
ansvar vid olyckor, förorsakade av elektrisk ström.
En del avdömda mål angående böter och
skadeståndsskyldighet vid elektriska olycksfall har ju tilldragit
sig ganska stor uppmärksamhet och man har gjort
gällande, att arbetsledarnas ansvar vid dylika
olycksfall vore större än vid andra olycksfall. Jag skall med
några ord försöka klargöra, i vad mån dylik
uppfattning är riktig och i övrigt redogöra för sådana
förhållanden, som särskilt vid av elektrisk ström för-
orsakade olycksfall äro av betydelse ur
ansvarssynpunkt.
Om ett elektriskt olycksfall inträffar, kan detta vara
förorsakat av att den elektriska anläggningen icke
varit föreskriftsenligt utförd. Men så behöver icke
vara förhållandet. Ett olycksfall kan även inträffa
utan att det finnes något fel på anläggningen. I det
första fallet kan åtal med straffyrkande väckas mot
den, som nyttjar anläggningen, enär i den s. k.
elektricitetsstadgan är föreskrivet, att den som nyttjar icke
föreskriftsenlig anläggning är förfallen till böter. I
det andra fallet, dvs. då intet brott mot stadgan
föreligger, kan åtal skäligen väckas endast mot den som
kan anses vara vållande till olyckan, och i så fall
enligt kap. 14 strafflagen. Åklagaren har då i det första
fallet, dvs. vid fel på anläggningen, att välja vilken
väg han skall gå, om han skall åtala enligt brott mot
stadgan eller enligt vållande-paragrafen i strafflagen.
Han väljer vanligen att åtala enligt
elektricitetsstadgan. Nu göres i denna stadga icke något vållande
som villkor, för att straff skall utmätas. Enligt
stadgans ordalydelse är nämligen envar, som nyttjar icke
föreskriftsenlig anläggning förfallen till straff. Man
kan tycka att detta strider mot rättsmedvetandet. Men
så farligt är det inte. Erfarenheten visar nämligen att
trots att i elektricitetsstadgan icke nämnes något om
vållande utan endast om nyttjande, så bruka våra
domstolar icke utdöma straff enligt stadgan med
mindre ett vållande anses vara konstaterat. Den som
befinnes ansvarig för felet på anläggningen anses som
den vållande. Kan ingen göras ansvarig för felet
ut-mätes intet straff. Den icke lagsprängde undrar väl
över huru domstolarna kunna tolka stadgans
straffbestämmelse på sådant sätt eftersom enligt ordalydelsen
den skall straffas, som nyttjar anläggningen, och att
ägaren måste anses vara den som nyttjar anläggningen.
Orsaken till att icke ägaren ställes till ansvar vid
inträffad olycka torde vara den, att ägaren ofta är en
juridisk person och dylik kan enligt svensk lag icke
ställas till ansvar för brott, som är belagt med
bötes-eller fängelsestraff.
I och med att en person är vållande, vare sig enligt
elektricitetsstadgan eller strafflagen, till ett olycksfall,
kan skadeståndsskyldighet ådömas den vållande.
Vanligen dömes han, såsom den förste föredragshållaren
omnämnde, att gemensamt med anläggningens ägare
gälda skadan, och härmed äro vi inne på
anläggningsägarens skadeståndsskyldighet.
Ifråga om denna intaga faktiskt de elektriska
anläggningarna en särställning. Innehavaren av en
elektrisk anläggning kan nämligen bliva ådömd
skadeståndsskyldighet utan att något vållande föreligger
från hans eller hans anställdas sida, och utan att det
finnes något fel på hans egen anläggning. Enligt 1902
års elektricitetslag åligger nämligen
skadeståndsskyldighet den, som är ägare till den kraft- eller
transformatorstation, från vilken strömmen levereras till den
anläggningscentral, som förorsakat skadan. Vissa
undantag från denna regel finnas, på vilka jag dock icke
här skall ingå. Strömleverantören kan alltså få betala
ersättning för skador förorsakade av anläggningar,
som han icke äger och över vilka han icke äger någon
talan och trots att det icke kan vara tal om något
vållande från hans sida. Bestämmelsen är givetvis
ganska hård och dess skälighet kan ifrågasättas.
Emellertid är att märka, att om strömleverantören blivit
ådömd skadeständsskyldighet, äger han rätt att kräva
den, som vållat skadan, på vad han dömts utbetala.
Men han har i så fall bevisningsskyldighet och härtill
kommer, att om den vållande icke är solvent så får han
stå för den ådömda skadeståndsskyldigheten. För
undvikande av missförstånd vill jag understryka, att
givetvis intet straffrättsligt ansvarsyrkande gentemot
104
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
