Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 25. 24 juni 1939 - Modern svensk ljudfilmsapparatur, av Evert Aulin och Arne Holtzberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Ti dskri ft
för att läpprörelser, gester etc. skola bliva korrekta.
I moderna ljudfilmer förekomma ju dessutom
blandade ljudeffekter, såsom t. e. tal med
bakgrundsmusik, sorl etc. Sådana effekter ernås med en s. k.
återinspelningsapparat. De olika ljuden upptagas
var för sig antingen på film eller grammofonskiva,
varefter de avspelas och blandas i
återinspelnings-apparaten och upptagas på en film. Det finnes även
möjlighet vid detta tillfälle att genom en eller flera
mikrofoner introducera originalljud eller "naturliga"
ljudeffekter åstadkomna på konstlad väg.
Vid återgivning i biograferna gällde det ej blott
att åstadkomma ett så naturligt ljud som möjligt
utan även att bibehålla illusionen av verklighet, dvs.
ljudet skulle komma direkt från bilden. Det blev
därför nödvändigt att placera högtalarna bakom
duken, vilket åtminstone i början föranledde vissa
svårigheter dels ifråga om att finna en lämplig duk,
dels ifråga om utrymme för liögtalarkonstruktionen.
De dukar, som numera användas, äro av olika
konstruktion, men den, som synes vara den lämpligaste,
har en yta, som ger praktiskt taget diffus reflexion
och som samtidigt är perforerad för att genomsläppa
ljudet. Man har även funnit, att den bästa
illusionsverkan erhålles genom att placera högtalarnas
öppning på två tredjedelar av dukens höjd från
scengolvet räknat.
Den övriga apparaturen möjligen med undantag av
volymkontrollern placeras i maskinrummet. Det har
nämligen visat sig, att det i vissa fall är lämpligt att
även placera en volymkontroller i salongen, så att
ljudets styrka kan kontrolleras direkt under
föreställningen.
Betingelser och utveckling.
Den ljudåtergivning, som presenterades vid
ljudfilmens genombrott, lämnade nog i kvalitativt
hänseende rätt mycket övrigt att önska. Så småningom
har emellertid tekniken för såväl inspelnings- som
avspelningsförfarandet väsentligt förbättrats, och i
våra dagar är resultatet ett annat.
En analys av betingelserna för ljudupptagning och
återgivning var på sin tid införd i Teknisk tidskrift
h. 9, 1935, Elektroteknik, och det påvisades där, att
bland annat två faktorer äro utslagsgivande för
kvaliteten hos det reproducerade ljudet, nämligen
frekvenskarakteristiken och grundbrusnivån.
Örat förmår uppfatta frekvenser mellan ca 16—16 000
perioder per sek., och ett reproducerbart ljud borde
då omfatta detta tonområde. Frekvensområdet
mellan 10 000—16 000 kan emellertid uteslutas, utan att
kvaliteten märkbart försämras. Till en början voro
alla de i apparaturen ingående detaljerna av den art,
att de icke tilläto större frekvensområde än mellan
200—3 000 perioder. Förstärkarnas frekvensområde
ökades tidigast, och sedan började kapplöpningen
mellan de övriga detaljerna. Mikrofoner och
högtalare utvecklades snabbt genom rundradions hjälp,
och i och med införandet av alkalifotocellerna kunde
den på filmen fallande ljusstrimman göras så smal,
att dess dimension i filmens längdriktning blev liten
i förhållande till en upptecknad ljudvåg. Filmen
löper med en hastighet av 456 mm i sekunden.
En våglängd vid 10 000 per. blir således 0,0456 mm,
och spalten bör vara betydligt mindre än detta mått,
t. e. hälften. Standardiserad spalt är numera
0,025 mm, men på senare tid har föreslagits, att
spalten åter skall ökas till 0,032 mm, vilket också skett i
vissa fall.
Då de ljudvågor, som träffa mikrofonen, ha en
mycket liten effekt, måste förstärkningen mellan
denna och ljusventilen vara avsevärd. Risken för
introduktion av störande element i de fotografiska
processerna är stor, och då den färdiga filmen
återgives på en biograf, måste de av den ljuskänsliga
cellen alstrade svängningarna förstärkas millionfalt.
Det är således oerhört viktigt, att alla i processen
ingående operationer förlöpa med största precision.
Man har vidare att taga hänsyn till de olika ljudens
inbördes styrkeförhållande. Förhållandet mellan de
starkaste och de svagaste passagernas effekt i t, e.
ett orkesterstycke är ca ett till en million. Det
svagaste ljud, som kan inspelas för en film, är givetvis
det som nätt och jämnt överröstar det brus, som
alltid alstras av filmens egen finkornighet, och det
starkaste blir av tekniska skäl ca tiotusen gånger
större.
Som synes av de ovan anförda siffrorna räckte det
på filmen tillgängliga volymområdet ej till, och
mycket arbete har nedlagts på att utöka detsamma
genom brusnivåns sänkande. Till en början sökte
man, enär det huvudsakliga bruset kom från filmen,
att genom en pinsam renlighet sörja för att så litet
damm som möjligt samlades på filmens hinna, men
så snart filmen blivit körd ett par gånger, samlade
sig mängder av smutspartiklar på filmen, närmast på
grund av den statiska laddning denna erhåller, då
den köres genom en projektor eller då den omspolas.
Volymområdet erhöll en betydlig ökning i och med
införandet av "noiseless"-systemet, även kallat
noll-linjeförskjutningssystemet. Principen är den, att
man icke ger filmen mera ljus vid upptagningen än
att de ljusamplituder, som skola upptecknas, just få
plats. Härigenom har volymområdet ökats från
ca 40 till ca 50 db eller i förhållande uttryckt från
1I till l/
/10000 L /100000-
En konstlad ökning av volymområdet ernås genom
kompressionsförstärkaren, som överför ljudet till en
annan nivåskala, vilken är betydligt hopträngd.
Principen har varit känd sedan länge men har
tidigare medfört vissa nackdelar i form av kraftig
distorsion och stora tidskonstanter vid regleringen,
vilka dock alla övervunnits under de senaste åren.
För ernående av ett gott resultat ha vissa
inspelningsfirmor använt ett par inspelningsmetoder, som
avvika från de gängse, av vilka push-pull metoden
bör omnämnas. Den består i sin ursprungliga
skepnad av tvenne tonband, av vilka det ena endast
upptager de positiva halvsvängningarna och det
andra de negativa. Dessa båda band måste vid
återgivningen adderas elektriskt genom användande av
två fotoceller. Även push-pull metoden arbetar med
minimum ljusgenomsläppning.
Denna strävan att förbättra ljudåtergivningen har
givetvis även påverkat återgivningsapparaternas
konstruktion. Den del av återgivningskedjan, som
från början var mest fulländad, var troligen
för-stärkardelen. Själva ljudalstraren eller tontillsatsen,
som den benämnes, var däremot den detalj som
först underkastades diverse omkonstruktioner. De
problem, som här skola lösas, äro i huvudsak ett
mekaniskt, nämligen det att få filmen att passera
354
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
