Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 31. 1 aug. 1942 - Den moderna fysikens kunskapslära och dess betydelse för vår världsbild och livsuppfattning, av Ragnar Liljeblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
I stället för det "slumpmässiga" valet mellan olika
möjligheter, som vanligen gäller, inträder inom de
högre organismerna ett "ändamålsenligt" val.
Detta ingripande i det fysikaliska
händelseförloppet kan visserligen efteråt göra händelseförloppet
begripligt, men det kan därför ej betraktas som en
orsak i fysikalisk mening, lika litet som man inom
fysiken i allmänhet kan betrakta "slumpen" som orsak
till, att det av olika möjliga alternativ, som just
inträffat, verkligen inträffat. Såsom den föregående
framställningen klargjort, kan nämligen den
fysikaliska aspekten av det medvetna ingripandet, innan
detsamma faktiskt realiserats, ej vara principiellt
konstaterbar och motsvaras alltså ej av en
fysikalisk verklighet, såsom denna uppfattas av den
logiska empirismen. Ett motsatt antagande skulle
tvinga oss att återgå till den rena maskinteorien med
dess ohållbara konsekvenser.
Begreppen frihet och ansvar blir därför trots allt
till realiteter, ej blott praktiska illusioner. Helst
avstår jag dock från att närmare definiera innebörden
av frihetsbegreppet. En diskussion härom utmynnar
oftast i en meningslös strid om ord. Vad som
fastslagits är att, även om det är möjligt att ungefärligen
bedöma vad människor med en viss andlig
konstitution under vissa yttre betingelser i allmänhet
brukar göra, det dock varken med fysikaliska eller
psykologiska metoder är principiellt eller praktiskt möjligt
att med rimlig säkerhet förutsäga en enskild
människas handlingar i en viss situation, eftersom
fullkomliga överraskningar alltid måste förutsättas såsom
möjliga i de enskilda fallen, och vidare att det
medvetna beslutet ingår som en reell faktor (ehuru ej som en
fysikalisk orsak) i händelseförloppet, ej blott som ett
för det reella skeendet betydelselöst epifenomen.
Huruvida hela den organiska utvecklingen med sin
tendens mot alltmer komplicerade former, i motsats
till det oorganiska skeendet mot alltmer ökad
disintegration, måste tänkas framkallad på liknande sätt av
visserligen undermedvetna "mutationsbeslut", dvs. ett
slags skapelseakter, i kombination med urval och
anpassning, vill jag låta vara osagt. Det ligger dock
kanske nära till hands att tänka sig något i den vägen.
Det kan vara av intresse att lägga märke till, att
den moderna fysiken även i andra avseenden rubbat
på tidigare fördomar. Kritiska hjärnor hade väl även
under materialismens guldålder klart för sig, att den
yttre fysiska verkligheten ej för oss var den enda.
Fysiken sysslar med den utsorterade del av vår
erfarenhet, som kan uttryckas genom tal. Den del som
lämnas kvar blir därför ej obefintlig. Även den argaste
materialist har ej kunnat förneka att exempelvis en
sonat av Beethoven "uttrycker" någonting, även om
det ej låter omsätta sig i vetenskapliga utsagor. I
själva verket är det så, att utöver det vetenskapligt
uttryckbara också finnes annat uttryckbart, som för
oss ej har mindre värde.
Den fysikaliska positivismen har här gått ett steg
vidare. Det är ju så att positivismen betraktar de
experimentella iakttagelserna och upplevelserna som
fysikerns egentliga "verklighet". Det är då naturligt,
att utom de iakttagelser och upplevelser, som låter
inordna sig i fysikerns system, erkänna även andra
upplevelser såsom verkliga. Så länge objektiveringen av
alla fysikaliska fenomen ansågs som en självklar
möjlighet, låg det visserligen nära till hands att betrakta
resultaten av denna objéktivering, alltså de
fysikaliska förloppen i rum och tid, som en högre
verklighet än de omedelbara varseblivningsfakta. Men sedan
fysiken visat upp det ohållbara i denna
objektive-ring, har vi ej längre något skäl att ställa de
utom-fysikaliska erfarenheterna i en lägre klass än den
utsorterade del av vår erfarenhet, som kan uttryckas
med tal och mätas med mått.
Till de utomfysikaliska erfarenheterna hör
naturligtvis även våra religiösa och moraliska erfarenheter.
Det är upplevelser från en värld på ett annat plan än
det vanliga fysiska livets. Yi får emellertid komma
ihåg, att när vi försöker uttrycka våra erfarenheter
från den världen med ord, hämtade från det vanliga
livets språk, så kan vi blott komma till symboler som
mycket ofullständigt uttrycker vad vi innerst känner.
Det är väl de stora religiösa genierna liksom de stora
diktarna förbehållet att här lyfta en aning på den
slöja, som för oss vanliga dödliga döljer det
outsäg-bara. Jag kan för min del inte alldeles frigöra mig
från tanken att kyrkorna, som skulle vårda de stora
religiösa nydanarnas verk, därvid ofta förfarit som
läraren, när han i skolan lät oss ta ut satsdelarna ur
de stora skaldernas dikter.
Till slut skulle jag vilja tillägga några varningens
ord. Populära utläggare har alltid velat dra ut
konsekvenser av vetenskapens resultat, som passat
deras önskningar och älsklingsteorier. Så gjorde
vulgärmaterialismens profeter under 1800-talet. De stora
banbrytarna inom de exakta vetenskaperna var
däremot alla- kritiskt inställda. Det gäller om män
sådana som Helmholtz, Maxwell, Kirchhoff, Hertz,
Bolzmann, lörd Kelvin. De var väl i sin filosofiska
uppfattning närmast kantianer, om än ibland
omedvetet. Hertz säger dock öppet i inledningen till sin
berömda "Prinzipien der Mechanik", att han strävar
efter att utveckla mekaniken till en ren
naturvetenskap i Kants mening. Men populärvetenskaparna
drager icke mindre ur deras arbeten sina
materialistiska slutsatser.
De nyare linjerna inom vetenskapen gynnar ej
några materialistiska utläggare. Man har i
stället ibland tyckt sig finna att diverse andra kretsar
velat utnyttja dess resultat för mer eller mindre
godtyckliga metafysiska önskedrömmar. Men mot allt
sådant reagerar vetenskapen starkt. Yi får nämligen
komma ihåg, att det med psykologiska metoder ej ges
större möjligheter än med fysikaliska att klarlägga
verklighetens innersta "väsen". Allt tal exempelvis
om någon hemlighetsfull "själssubstans" är lika
meningslöst som det metafysiska talet om en i sig
varande materiell substans. Även på den psykologiska
sidan måste vetenskapen inskränka sig till att ordna
och systematisera våra erfarenheter och till de logiska
slutsatser som kan direkt dragas ur dessa; slutsatser,
som då alltid får sådan form, att de innehåller utsagor
blott om sådant, som är åtminstone principiellt
möjligt att erfara.
Nödvändighet och frihet, blind ödesrytm och
organisk växt, orsaksverkan och nyskapelse, natur och
kultur; över de motsättningarna har människan aldrig
upphört att grubbla. Jag tror att det vore orätt att
bortse från det bidrag den moderna fysiken och dess
kunskapslära kunnat lämna till upplösningen av dessa
urgamla, livsvärdeavgörande antinomier.
364
15 aug. 1942
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
