Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 1. 8 januari 1944 - Storkraftöverföring, av W Wanger - Diskussion, av E Sylwan, Å Rusck, I Herlitz, U Lamm, Åke Vrethem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18
TEKNISK TIDSKRIFT
till transformatorisolationen och till
koronaeffek-ten, som i sin tur bestämmer erforderlig diameter
på kraftledningslinorna. Genom automatisk
åter-inkoppling av strömbrytarna, eventuellt fasvis
vid enfasiga jordslutningar, kan
direktjordning-ens nackdel — att de enfasiga jordslutningarna
ej kunna släckas med petersenspole — mer eller
mindre fullständigt elimineras.
Vid studiet av stabilitetsproblemet spelar den
naturliga effekten en viktig roll. Upp till ca
400 km ledningslängd kan med bibehållen
dynamisk stabilitet på överföringen den naturliga
effekten överföras utan särskilda åtgärder. För
att öka det tekniskt möjliga överföringsavståndet
utöver detta mått komma olika åtgärder i fråga
såsom kompensation med belastningsreaktanser
(parallellreaktanser), seriekapacitanser eller
synkrona maskiner, inkopplade i stödstationer mellan
överföringens ändpunkter.
En intressant möjlighet är den asynkrona
överföringen. Nya resultat föreligga från teoretiskt
och experimentellt arbete på detta problem. En
modelledning motsvarande 1 000 km längd kunde
sålunda drivas med asynkron överföring utan
kompensationsåtgärder med god stabilitet och
med lämpliga värden på reaktiv effekt och
eftersläpning. Försöken ha hittills gjorts med
lågspänning och liten effekt. En
försöksanordning i större skala kommer inom kort att tas
i bruk.
Modellförsök pågå också med synkronöverföring
på långlinjer utan kompensering med användning
av ultrasnabb automatisk spänningsreglering för
stabilitetens upprätthållande. Även denna metod
synes lovande. Några definitiva resultat föreligga
emellertid ännu ej.
Vid kraftöverföring med högspänd likström
torde konstantspänningssystemet böra föredras
framför konstantströmsystemet7. Jorden bör
kunna begagnas som återledare för reservdrift t.ex.
vid fel på en ledare. Det är lockande att använda
jorden som återledare även för normal drift.
Det viktigaste problemet vid
likströmsöverföringen är omformningen växelström—likström
och omvänt. Tänkbara anordningar äro roterande
maskiner, ljusbågslikriktare enligt Marx,
elektronrör eller kvicksilverströmriktare. För
närvarande tilldra sig de sistnämnda huvudintresset.
Vid en enkel tvåpunktsöverföring behövs ej
strömbrytare på likströmssidan; införas
avgreningar eller slingor vid likströmsnätet bli dock
strömbrytare nödvändiga. Ett betydande
utvecklingsarbete har nedlagts på brytare för hög
likspänning, men även här kunna definitiva resultat
ej ännu anges.
En viktig fråga är återverkningarna på
generatorer och transformatorer från de av
kvick-silverströmriktarna förorsakade övertonerna i
strömkurvan, övertonshalten kan hållas nere
genom val av tillräckligt stort fastal. Lika viktigt,
ehuru i regel mindre bekant, är överlappningens
inflytande7.
Vid Schweizerische Landesausstellung i Zürich
1939 demonstrerades en kraftöverföring med
högspänd likström i full drift. Mellan Wettingen och
Zürich överfördes med 50 kV spänning en effekt
av 500 kW, tidvis 1 000 kW. Sedan vissa
grundläggande frågor fått sin lösning genom denna
försöksöverföring, har man fortsatt med en ny
försöksöverföring i större skala. Sålunda har
nyligen färdigställts en överföring för 40 kV och
500 A, alltså 20 000 kW. Hela denna effekt
omformas i en enda enfasig strömriktarenhet i
vardera ändpunkten. Dessa enheter äro avsedda
att kunna användas i seriekoppling vid en
verklig storkraftöverföring, t.ex. med 600 kV och
300 000 kW.
För undersökningarna på högspänningsområdet
har ett högspänningslaboratorium inrättats8, där
man kan få en växelspänning av 1 600 kV
effektivvärde och en stötspänning av 2 400 kV
ampli-tudvärde vid 25 kWs stötenergi. Vidare har man
till förfogande likspänning av upp till 1 200 kV,
åstadkommen genom nållikriktare.
Ehrenspergers undersökningar om den
ekonomiska jämförelsen mellan växelström och
likström7 ånge att vid ledningslängder på mer än
ca 250 km likströmsöverföringen under i övrigt
lika förutsättningar är gynnsammare än
växelströmsöverföringen vid varje storlek på den
överförda effekten.
Schweiz har inga ledningar för högre spänningar
än 150 kV och inga egna överföringsproblem av
samma storleksordning som t.ex. de svenska, men
Schweiz har en högt utvecklad exportindustri.
Man arbetar inom denna intensivt på att få fram
tekniskt och ekonomiskt riktiga lösningar på
överföringsproblemet, vare sig nu dessa lösningar
komma att falla inom växelströms- eller
likströmsområdet.
Diskussion
Överdirektör E Sylwan (ordförande i den svenska
sam-arbetskommittén för storkraftöverföring): År 1944 komma
mellan Indalsälven och trakterna kring Mälaren att
finnas ej mindre än fvra 220 kV ledningar. Emellertid
skymtas ett accelererat behov av ytterligare
kraftöverföringsmöjligheter på denna och andra sträckor; 220 kV
ledningen börjar bli en alltför liten överföringsenhet.
Sedan mitten av år 1942 finnes för behandling av
system-och spänningsfrågor vid framtida storkraftöverföringar en
samarbetskommitté med representanter från
Vattenfallsstyrelsen, Stockholms Elverk, Krångede AB, Sydsvenska
Kraft AB, Asea och Sieverts Kabelverk. Inom kommittén
ha diskuterats de tekniska problemen vid växel- och
likströmsöverföringar på stora avstånd och utredningar ha
framlagts om olika detaljproblem.
Mellan Vattenfallsstyrelsen och Asea har avtalats att
gemensamt anordna och driva en försöksöverföring för
högspänd likström. Överföringen skall upprättas på den 50 km
långa sträckan Trollhättan—Mellerud. En effekt av
omkring 6 000 kW skall kunna överföras vid en spänning av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
