Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 1. 8 januari 1944 - Storkraftöverföring, av W Wanger - Diskussion, av E Sylwan, Å Rusck, I Herlitz, U Lamm, Åke Vrethem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8 januari 19 A A
19
ca 90 kV. Avsikten är att pröva såväl överföring enbart
med metalliska ledare som överföring med jorden som
återledare. Anläggningen väntas komma i drift under
hösten 1944.
Driftdirektör Å Rusck: Vid Vattenfallsstyrelsen har
utförts en utredning om det framtida överföringsbehovet
mellan olika landsdelar vid den tidpunkt då all
utbyggnadsvärd vattenkraft blivit utnyttjad, dvs. ett stadium med
ungefär tre gånger så stor energiproduktion som nu. Av
den totala krafttillgången finns nu 80 % i Norrland. Man
finner, att t.ex. vid användning av 440 kV växelström
ungefär följande antal ledningar fordras: mellan översta
Norrland och övre Norrland (Lule älv till Ume älv) tre, mellan
övre Norrland och nedre Norrland (Ume älv till
Indalsälven) fvra, mellan nedre Norrland och Mellansverige
(Indalsälven till Mälartrakterna) sex. Det räknas härvid med
en maximal belastning av 400 000—500 000 kW på varje
ledning.
De praktiska erfarenheterna i Sverige av kraftöverföring
med växelström på långa avstånd ha genomgående varit
gynnsamma. Exempelvis överföras på Vattenfallsstyrelsens
600 km långa ledning från Porjus till Stadsforsen
effektbelopp av storleksordningen 60 000 kW. Spänningen
hålles vid 140—150 kV. Det är sannolikt, att växelströmmens
möjligheter vid stora överföringsavstånd ligga
gynnsammare till än som nu vanligen framställes i litteraturen.
Tekn. dr I Herlitz: Ännu vid de största
överföringsavstånd, som kunna bli aktuella inom Sverige, alltså av
storleksordningen 1 000 km, spela varken
ledningskapa-citansen eller den naturliga effekten samma
dominerande roll som i de egentliga långlinjeteorierna. Att
kompensera ledningskapacitansen med parallelldrosslar är vid
dessa ledningar olämpligt, i det att överföringsförmågan
härigenom minskas i stället för ökas. Stödstationer med
roterande maskiner böra ej betraktas som anordningar för
kompensering av ledningskapacitansen, eftersom de i regel
generera i stället för absorbera reaktiv effekt, utan i
stället såsom ett medel att styva upp spänningen.
Stödstationernas inflytande på överföringsförmågan får
emellertid ej överskattas9. Kompensation med
seriekondensato-rer är åtminstone teoretiskt lockande, men erbjuder ännu
så länge vissa praktiska svårigheter.
Av utslagsgivande betydelse för ledningarnas
belastningsförmåga vid växelström är vilka krav man ställer på
stabiliteten vid olika former av kortslutning9. Avstår man helt
från stabilitetskravet vid kortslutning torde det vara
möjligt att med 400 kV driftspänning överföra ca 400 000 kW
per ledning vid ett avstånd av 1 000 km med en stödstation
mitt på ledningen. Fordras stabilitet vid enfasiga
kortslutningar (direktjordad nollpunkt förutsättes), torde siffran
behöva sänkas till ca 300 000 kW. Fordras stabilitet vid
två- och trefasiga kortslutningar blir överföringsförmågan
ännu mindre. Man bör vara försiktig med att extrapolera
erfarenheter från befintliga växelströmsöverföringar med
lägre spänning till verkliga storkraftöverföringar, enär
stabilitetsförhållandena ställa sig gynnsammare när den
överförda effekten är liten i förhållande till det
mottagande nätets hela effekt.
Tekn. dr U Lamm*: Det erbjuder så stora ekonomiska
fördelar att använda jorden som återledare, att man kan
kosta på sig även mycket omfattande åtgärder för att
övervinna de tekniska svårigheterna. Vid en överföring
med två högspänningsledare och jorden som återledare
bör det ur flera synpunkter vara fördelaktigare att ej
använda motsatt utan lika polaritet på ledarna.
Den strömriktarkoppling, som skall användas vid den
svenska försöksöverföringen och även förutsättes för fram-
* En del av de framförda synpunkterna behandlas utförligt
i en senare publicerad uppsats*0 och refereras här i kort
sammandrag.
tida storkraftöverföringar, är en kombination av sexpulsiga
tvåvägskopplade enheter, vilka tillsammans bilda högre
pulstal. Jämfört med de t.ex. av Ehrensperger7
rekommenderade tvåpulskopplingarna med envägslikriktare har den
valda kopplingen den fördelen att transformatorerna
utnyttjas betydligt bättre, varigenom
transformatorkostnaden blir lägre. Tvåvägskopplingen medför å andra sidan
vissa ventiltekniska svårigheter som emellertid
konstruk-tionsmässigt kunna behärskas.
Som överspänningsskydd för stationerna komma i första
hand kondensatorer i fråga. Genom att kondensatorer för
likström kunna utföras betydligt billigare än för
växelström och genom att kondensatorerna samtidigt bidra till
likströmmens glättning kan det vid likström, i motsats
till förhållandet vid växelström, vara ekonomiskt
motiverat att välja kondensatorer med tillräcklig kapacitans för
praktiskt taget full överspänningssäkerhet.
Anordningarna för gallerstyrning bestämmas i första hand
av kravet att baktändningsfenomenet skall kunna
behärskas. Vid baktändning måste gallerstyrningen avlasta
likriktarna under 0,5—1 s och därefter åter frige dem.
För att man vid varje belastningsfall skall kunna reglera
på bästa effektfaktor böra strömriktartransformatorerna
ha lindningskopplare med stort regleringsområde.
Ett för likströmsöverföringarnas ekonomi viktigt
problem är frågan om det reaktiva effektbehovet. Man måste
räkna med att växelriktarna förbruka ett reaktivt
effektbelopp uttryckt i kV Ar lika med ungefär halva den
överförda aktiva effekten uttryckt i kW. Vissa förhoppningar
fästas emellertid på den forcerade kommuteringen genom
vilken behovet av reaktiv effekt för växelriktning till
större delen skulle kunna elimineras.
För att en likströmsöverföring skall bli driftsäker, måste
baktändningsrisken nedbringas till en obetydlighet. Det
skulle vara av synnerligen stort intresse om en redogörelse
för erfarenheterna beträffande baktändningar vid
försöksöverföringen Wettingen—Zürich kunde erhållas.
(Dr Wanger meddelade, att han tyvärr ej var informerad
om detaljerna i denna fråga.)
l:e byråingenjör Ä Vrethem: Flera detaljproblem som
starkt påverka den ekonomiska jämförelsen mellan
växelström och likström äro fortfarande svävande. Varje dylik
jämförelse måste därför bli osäker.
Vilket pris per kW bör man räkna med för
strömrik-tarna? Av Ehrenspergers7 siffror förefaller det som om man
räknat med 20—25 schw.-frcs/kW och station, exklusive
transformatorer och anordningar för reaktiv effekt.
Ehrensperger räknar med lägre årsprocent för
amortering, underhåll och drift för likströmsutrustningen än för
växelströmsutrustningen. Under överskådlig framtid
torde det emellertid vara nödvändigt att tvärtom räkna
med betydligt högre årskostnader för
likströmsanordningarna.
Hur bör isolationen dimensioneras? Även vid de högsta
hittills använda driftspänningarna har man i regel låtit
de atmosfäriska överspänningarna vara bestämmande för
isolationen. Med nuvarande 220 kV isolation och
effektiva blixtfångande jordlinor på ledningarna kommer man
emellertid mycket långt i driftsäkerhet och för ännu högre
driftspänningar torde det vara tillräckligt att ta till
isolationen för kopplingsöverspänningarna. Vilka
kopplingsöverspänningar kunna väntas vid likström? Det torde vara
oklart även vilka kopplingsöverspänningar som väntas vid
högspänd växelström, eftersom koronan torde medföra
kraftig dämpning av överspänningarna. Vilken hänsyn
behöver tas till den olika arten av långtidspåfrestning på
isolationen vid likström och växelström (läckströmmar,
kapacitetsströmmar) ?
Koronagränsen vid olika ledardiametrar är endast
approximativt känd vid växelström och undersökningarna
beträffande koronaproblemet vid likström äro mycket
knapphändiga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
