Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 6. 12 februari 1944 - Luftförvärmningens betydelse vid industriugnar, av Lage Malm - Ljungströms luftförvärmare, av Edvin Ek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166
TEKNISK TIDSKRIFT
man vid denna metod ovillkorligen måste ha
fin-renad masugnsgas, då i annat fall
luftförvär-mareapparaturen mycket snabbt sätter igen sig.
Man kan då inte undgå att göra den reflexionen,
om man nu gör en jämförelse med
erfarenheterna från Fagersta, att om förbränningsrummet
göres tillräckligt stort och aerodynamiskt sett blir
riktigt utformat, så skulle %man kunna komma
ifrån svårigheterna med igensättning.
Vid Röchlingverken i Völklingen och i
Pilsudski-Hütte i Chorzow har man sedan 1936—1937
re-kuperativa varmapparater, byggda av eldhärdigt
stål. i gång. De äro konstruerade av den kände
värmeteknikern Schack*. Man har där uppnått
en blästertemperatur av 720° och en
verkningsgrad av 82—85 %. Man gör gällande, att en
mycket väl renad masugnsgas måste användas.
Orsaken härtill torde främst vara, att man ej heller
här anordnat tillräckligt stora förbränningsrum.
Om man vill nå en luftförvärmning av önskvärda
800—850°, blir det sannolikt nödvändigt att inom
det högre temperaturområdet över 600—720°
arbeta med mycket stora lufthastigheter för att
undvika alltför höga järntemperaturer.
Studerar man masugnsgasdriften frapperas man
även av, att i de flesta fall förbränningsgaserna
lämna apparaturen för luftförvärmning vid allt
för hög temperatur. Vid Cowper-apparaten torde
avgastemperaturen variera mellan 250° och 420°.
Vid rekuperativa förvärmare av eldhärdigt stål
kan det förekomma avgastemperaturer upp mot
ca 400 . Det innebär naturligtvis slöseri med
värme att låta dessa gaser avgå outnyttjade.
Vid en del masugnar försedda med Lindbloms
varmapparat har man emellertid satt in en
ävenledes av uppfinnaren föreslagen och konstruerad
extra förvärmare av vanligt kolstål, inkopplad i
serie med varmapparaten, varvid en låg
avgastemperatur och en avsevärt förhöjd
verkningsgrad åstadkommits. Det synes mig icke finnas
något hinder för, att som extra förvärmare av
kolstål använda flertalet av de i marknaden för
närvarande saluförda luftförvärmaretyperna.
Sammanfattning
Av de här framförda synpunkterna torde
ganska klart framgå, att luftförvärmningen har en
stor uppgift att fylla inom vissa delar av svensk
kemisk industri samt vid järnbruken.
Luftför-värmningens största fördel ligger däri, att man
har ett medel att vinna samstämmighet mellan
utnyttjningstiderna för det disponibla
avgasvärmets upphovsplats och dess förbrukningsställe.
En verkligt rationell återvinning av avgasvärme
för industriugnar torde emellertid knappast
kunna tänkas förrän först och främst
gasgeneratorfrågan vid användning av högt förvärmd
förbränningsluft lösts och dessutom driftsäkra
* Ståhl u. Eisen 1938 s. 721 och 1086.
rekuperatorer, eller varför inte regenerativa
luftförvärmare, erbjudas i marknaden, vilka utan
risk för sönderbränning kunna användas inom
temperaturområden upp mot 800° och i vissa fall
däröver.
Ljungströms luftförvärmare
Ljungströms konstruktion är, som torde vata flertalet
bekant, den enda luftförvärmare som arbetar som en
kontinuerlig regenerator och där samtidigt motströmsprincipen
är helt genomförd. Värmeytan är uppbyggd av speciella
elementplåtar, vilka packas i en i vanligen tolv sektorer
uppdelad cylindrisk rotor, enligt fig. 1. Ursprungligen
utfördes värmeytan av korrugerade plåtar med mellanlägg
av plana plåtar, varigenom en mycket stor beröringsyta
med många kanaler erhölls, i vilka gas- resp. luftströmmen
uppdelades vid passage genom rotorn.
Efter omfattande experiment och praktiska försök kom
man efter en del år fram till att i stället för plana
använda svagt "ondulerade" mellanläggsplåtar med
ondu-leringen i 90° vinkel i förhållande till
strömningsriktningen, varigenom gas- resp. luftströmmen bibringades en
viss turbulens vid passagen genom rotorn och därmed
värme-transmitteringen avsevärt stegrades.
Fortsatta experiment och försök visade att den veckade
plåten med fördel kunde ersättas med en distansplåt och
onduleringsvågorna hos mellanläggsplåten utföras i 30°
vinkel mot strömningsriktningen enligt fig. 2. Härmed har
till slut uppnåtts att, med bibehållandet av samma höga
verkningsgrad och litet tryckfall i rotorn, vikten av
luftförvärmaren kunnat nedbringas med icke mindre än 30 %.
Fig. 3 visar en schematisk bild av hur den första
luftförvärmaren konstruerades med inbyggda
propellerfläktar, varvid sålunda fläktar och rotor drevos av en
gemensam motor. Efter hand som storleken på luftförvärmaren
ökade, var det nödvändigt att i Vissa fall övergå till
separata centrifugalfläktar, varvid själva luftförvärmaren
erhöll det utseende som framgår av fig. 4, där rotorn är
horisontell. Beroende på lokala eller andra
inbyggnadsförhållanden kan rotorn även förläggas i vertikalläge, såsom
i fig. 1.
I båda fallen drives rotorn av en liten kuggväxelmotor
antingen i rotorns periferi eller direkt på rotoraxeln.
Fig. i. Ljungströms luftförvärmare av äldre typ med
ondulerade mellanläggsplåtar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
