Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 36. 9 september 1944 - Radiotermisk uppvärmning, av E L - Eldfast trä, av SHl - Avskärning av glasrör och glasflaskor, av sah - Kommersiell alkylering med fluorvätekatalysator, av sah - Fin oljeskiffer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1042
TEKNISK TIDSKRIFT
Radiotermisk uppvärmning. För
uppvärmningsändamål användas sedan länge i rätt stor utsträckning högre
frekvenser än nätfrekvensen. Här i Sverige förekommer
vanligen 2 000 p/s i "högfrekvensugnar", en numera ej
fullt adekvat benämning. Den högre frekvensen är
framför allt fördelaktig genom att effekten kan överföras på
induktiv väg. I USA har man nu börjat använda
radiofrekvens i mycket stor omfattning och stor skala.
Den radiotermiska metoden ger en mängd fördelar. Den
kan användas både för metaller och för oledare. I det
första fallet tillföres värmen genom induktion, i det senare
fallet placeras oledaren som dielektrikum i en kondensator,
och uppvärmningen erhålles genom de dielektriska
förlusterna.
Inträngningen hos en ledare minskas som bekant vid
ökad frekvens. Man har alltså möjligheter att genom
variation av frekvensen bestämma det djup, till vilket
metallen skall upphettas. Vid högre frekvenser behövs ingen
härdning, därför att endast ett så tunt skikt upphettas, att
detta efter strömmens frånkoppling omedelbart avkyles
av den underliggande metallen. För dessa ändamål
användas frekvenser upp till 300 kp/s. Upphettningen är då
mycket kortvarig, under 1 s. Dessa snabba
uppvärmningsprocesser äro emellertid mycket känsliga och svåra att
behärska. Metodiken är ännu långt ifrån färdig, men då
man nu har i sin hand hjälpmedel, genom vilka strömmen
och tiden kunna exakt fastställas vid visst värde, erfordras
framför allt erfarenhet.
Den verkan, som erhålles genom dielektrisk
uppvärmning, är kanske icke alltid en direkt värmeyttring. I många
fall är det fråga om en rent katalytisk verkan eller en
verkan av samma slag som ultraljudet. Många kemiska
processer påskyndas sålunda av metoden.
Vid den dielektriska uppvärmningen tillföres värmen
icke från ytan utan bildas direkt inne i arbetsstycket. Den
värmemängd, som erhålles, beror på den förlustvinkel, som
objektet har som dielektrikum i den bildade kondensatorn.
För material, som har en förlustvinkel av några procent,
såsom trä och de flesta pressmassor, användas vanligen
frekvenser om 2—10 Mp/s. För material med lägre
förlustvinkel användas högre frekvenser upp till 200 Mp/s. Ett
användningsområde är punktsvetsning av plywood (Tekn.
T. 1944 s. 828).
För alstring av den erforderliga radiofrekvensen komma
numera uteslutande rörgeneratorer i fråga. Hittills har i
allmänhet varje arbetsuppgift utrustats med sin generator,
men man har i USA redan börjat att centralisera
strömförsörjningen och byggt större generatorer, som över
ko-axialkablar mata de olika förbrukningsställena. Man
anser, att användningen av radiotermisk uppvärmning för
närvarande begränsas av den överbelastning, som
förefinns inohi radioindustrin, och att efter kriget stora
möjligheter finnas för detta område. En begränsning anses
vara, att de för närvarande tillgängliga rören ej ge större
effekt än 100 kW. Behov föreligger för rör om 500—1 000
kW, och man anser, att dylika konstruktioner äro möjliga.
Det är givet, att den radiotermiska uppvärmningen
ställer sig dyrare än elektrotermisk. För närvarande är i USA
storleksordningen för installationskostnaderna ca 1 000
$/kW vid anläggningar om några få kilowatt, ned till 400
$/kW vid anläggningar över 100 kW. Totalkostnaderna per
kilowattimme vid förhållandevis snabb avskrivning av
anläggningen uppgå till ca 8 cent, ned till 5 cent för de
större anläggningarna. (Electr. Wid, N. Y., okt. 1943.) EL
Eldfast trä. För att göra trä mer motståndskraftigt mot
eld användas två slags metoder: ytbehandling och
impregnering. Vid ytbehandling bestryks träet med en eldfast
färg, som kan ha linoljebas men vanligen utgöres av
vattenlösningar av lämpliga oorganiska ämnen. Mest använda
äro borax och alkalisilikat, men även koksalt, cement och
släckt kalk ha föreslagits. Karbamid-formaldehydharts ger
vidare ganska gott skydd. Färgen måste strykas i ett gan-
ska tjockt lager, vilket gör, att konstruktionens tyngd
avsevärt ökas. Den största olägenheten med ytbehandling är,
att det skyddande skiktet i regel ej är beständigt mot
vatten.
Impregnering utförs på i princip samma sätt som
konservering av trä. Många kemikalier ha föreslagits för detta
ändamål, men bäst tyckas mono- och diammoniumfosfat
vara. De förhindra antändning med låga och släcka glöd
redan i små koncentrationer. De angripa vidare icke
metaller, äro ej hygroskopiska och kvarbli i träet till 75 %
vid urlakning med vatten. Impregnering är betydligt
effektivare än ytbehandling men blir dyrare och kan ej
användas på färdiga konstruktioner. Dess största olägenhet är,
att impregneringsmedlet försvagar limfogar, särskilt vid
användning av vegetabiliskt eller kaseinlim. Denna
svårighet kan dock övervinnas genom behandling av träytorna
med utspädd natronlut före limningen. (Chem. & Ind.
1944 h. 11.) SHl
Avskärning av glasrör och glasflaskor. För snabb
avskärning av glasrör och glasflaskor med stor diameter
rekommenderar ett engelskt universitetslaboratorium
följande metod. Ett stycke 0,3—0,4 mm motståndstråd med
en längd av 0,5—1 m, beroende på storleken hos det
glasföremål som skall skäras av, inkopplas till en
strömkälla med 20—30 V likström eller växelström.
Strömstyrkan skall vara tillräcklig (5—7 A) för att upphetta tråden
till klarröd färg, dock inte så mycket, att den fastnar vid
glaset.
På glasföremål göres vid den önskade avskärningspunkten
ett ca 10 mm långt märke med en fil, varefter det hålles
mot trådöglan, så att denna ligger an vid filmärket mot
föremålets halva omkrets. Strömmen släppes på, varvid
glaset på några sekunder spricker halva vägen runt. Vid
tjockare glas eller pyrexglas måste man i regel hälla på
ett par droppar vatten för att sätta i gång sprickan.
För att fullborda avskärningen kan röret helt enkelt
snurras runt i öglan eller, om tillräcklig noggrannhet
därvid inte kan erhållas, genom att strömmen slås ifrån,
varefter föremålet vrides runt ett halvt varv och strömmen
släppes på igen.
Metoden användes med framgång för avskärning av
olika glasföremål, från små kolvhalsar till 20 1
damejean-ner. Misslyckandena ha hållit sig under 1 % och ha i
regel berott på ojämnheter i glastjockleken. (Chem. Ind.
1943 h. 29.) sah
Kommersiell alkylering med fluorvätekatalysator.
Ett av de viktigaste framstegen i framställningen av
flygbensin har varit en alkvleringsmetod, där fluorväte
användes som katalysator i stället för svavelsyra. Därvid förena
sig sådana paraffiner som isobutan med olefiner, t.ex.
bu-tylen, till isoparaffinblandningsmedel. Den första
kommersiella fluorväte-alkyleringsanläggningen har varit i drift i
nära ett år.
Vattenfritt fluorväte verkar katalyserande på många
kon-densationer och andra reaktioner. Ett stort
temperatur-område kan användas utan att katalysatorn förstöres. Den
kan lätt befrias från reaktionsprodukterna och
regenereras. Fluorväte har ringa korrosiv verkan på stål, vilket
golden mycket lämplig ur konstruktionssynpunkt. (Chem.
metall. Engng nov. 1943.) sah
Fin oljeskiffer. Enligt Sveriges Geologiska
Undersökning har det visat sig, att i vissa begränsade områden i
Östergötland, såsom vid Vreta Kloster, Borensberg och
trakten närmast Omberg, alunskiffern håller en så hög oljehalt
som 4,5 %. För övrigt har oljehalten i Östergötland visat sig
vara tämligen ojämn. För Öland har framgått, att skifferns
oljehalt är något lägre än man antog tidigare. Både på
Öland och i Östergötland har dictyonemaskiffern visat en
avsevärd vanadinhalt, jämförlig med den som tidigare har
påvisats i Skåne. (StT 18/7 1944.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
