Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 46. 18 november 1944 - Värmespänningar i en skiva, av Emil Palmblad - TNC: 23. Onödiga verbprefix, av J W
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18 november 194-b
1347
Resultatet överraskar och visar, att en
jämförelsevis ringa uppvärmning, 100°, framkallar
spänningar, som nå upp till nära materialets
sträckgräns. Antar man i stället 200°
uppvärmning är järnets sträckgräns säkert överskriden
och materialet sammantryckt. Efter avsvalningen
uppstå här betydande dragspänningar. Kurvor
över spänningarna or och op visas i fig. 2 för
h — 0,05 cm"2 och t0 f=100°.
För jämförelse beräknades också
spänningskurvorna för två andra temperaturfunktioner:
a.* från ri= O till r<=rt linjärt avtagande
temperatur från to till 0° (fig. 3);
b.* från r<= O till ri= rtl konstant temperatur t0
och från r = ri till r i=oc, tt=0° (fig. 4).
Integrationen måste nu företas i två intervaller,
varför fyra integrationskonstanter måste
bestämmas i båda fallen. Man har för detta ändamål
följande relationer
för r*= O är ,q O
för r ’<= oo är ,q <= O
Vid gränsen r<= rx är värdet på q och värdet
på Or, från båda intervallerna räknat, lika stort.
Temperaturkurvan a i fig. 3 ger, som hittills,
för r = O
3 G octo[m + 1)
Or= Op=–——–
2 m — l
och för r i= r1
Or _ _ G octo[m + 1)
op~ -1- 3 (2 m— lY
Med to i= 100° (fig. 3) erhållas således
spänningarna
0r = 0p = —2044 kg/cm2 resp. °r = 145kg/cm2
Op +
Motsvarande värden för temperaturkurvan b,
fig. 4, äro
0 <r<n;
Hl | J
Or=== Op = — G (x t0–= — 1158 kg/cm2
m
Här ligger visserligen spänningarnas maximum
lägre, men deras utbredning är långt större än
i de båda andra ovan behandlade fallen.
* Se fig. 3 och 4 med beteckningarna "a" och "b".
TNC
23. Onödiga verbprefix
TNC har i dessa uppsatser flera gånger haft tillfälle att
betyga sin förkärlek för korta ord och uttryck. Självklart
är att kortheten ej får vinnas på bekostnad av tydlighet
eller språkriktighet. I publikationen TNC 3 s. 28 lämnas
regler för formen av sammansättningar med verb eller
verbalsubstantiv på -(n)ing som förled, och av dessa regler
framgår att t.ex. vridningsrörelse lämpligen kan förkortas
till vridrörelse, medan kringvridningsrörelse icke kan
ersättas med kringvrid(s)rörelse; däremot kan detta ord
kanske utbytas mot rotation eller vridning rätt och slätt.
Denna gång skall uppmärksamheten riktas på verb med
onödiga prefix. Vi ha en mängd verb som börja med
obetonat be- eller för- efter välkänt tyskt mönster (be-, ver-).
Dessa prefix ha ofta en viktig uppgift att fylla. Lysa är
ett intransitivt verb; genom prefixet be- kan det överföras
till ett transitivt verb, belysa. På samma sätt kan man
av det intransitiva arbeta bilda det transitiva bearbeta, som
ej bör förkortas till arbeta; se härom TNC 4 s. 11. Att
säga "befukta" kan däremot vara onödigt, eftersom fukta
självt har såväl intransitiv som transitiv betydelse. Att säga
"befästa" i st.f. fästa är direkt felaktigt, ty befästa har
sin egen speciella innebörd; "befästningsskruv" måste
ändras till fästskruv. — Prefixet för- kan ändra ett verbs
betydelse på olika sätt. Fördröja är en transitiv avledning
av det intransitiva dröja, förbjuda är motsatsen till
(på)-bjuda, fördriva är att driva bort, osv. I många fall tillför
emellertid prefixet icke verbet något nytt eller förstärkt
innehåll och kan då lämpligen uteslutas. Så är ofta
förhållandet i bl.a. följande ord, där prefixet satts inom
parentes: (för)hindra, (för)höja, (för)minska, (för)sända,,
(för) ändra, (för) öka. Det skall villigt medges att för- icke
alltid är obehövligt i dessa verb eller därav bildade
verbalsubstantiv; det måste exempelvis heta fotografisk
förminskning, försändelse, föröka sig, och att ändra sig är något
annat än att förändra sig. Men ändra form,
formändring, äro fullt tillrådliga förkortningar av "förändra form’%
"formförändring".
Andra verbprefix äro i regel betonade, t.ex. de enstaviga
an-, av-, bort-, fram-, för- (tyskans vor-), in-, med-, ned-,
om-, på-, till-, upp-, ur-, ut-, åt-. De kunna ofta avskiljas
som särskilda ord och placeras efter verbet, t.ex. avdraga,
draga av. I regel ha de i likhet med de förut omtalade
obetonade prefixen en tydlig förändrande inverkan på
verbets betydelse, men undantagen härifrån äro icke
sällsynta, och i sådana fall kunna prefixen med fördel
uteslutas. Detta gäller ofta verben: (an) tända, (av) kyla,
(av) runda, (av) svalna, (bort) eliminera, (fram) alstra,
(fram)-deducera, (in) köpa, (med) hinna, (ned) doppa, (om) byta,
(om) nämna, (om) skifta, (om) ändra, (på) följa, (till) skapa,
(till) stänga, (upp) mäta, (upp) värma, (ur) bleka, (ut) räta,
(ut) släcka, (ut) vidga, (åt) skilja, och många andra. Tänker
man efter skall man finna, att vad prefixet i dessa fall
utsäger redan ligger i verbets egen betydelse. Eliminera
betyder avlägsna, utesluta, och däri ligger ju redan "bort".
Uttrycken "borteliminera", "eliminera bort", innebära alltså
en klar dubbelsägning och böra därför undvikas. Att
"uppmäta tomgångsförlusterna" kan inte betyda annat än att
mäta dem; "uppmätningsmetod" kan då också förkortas
till mätmetod. I detta och många andra fall har prefixets,
bortfallande en dubbel inverkan på ordets längd, ty om
verbet uppträder som förled i en sammansättning kan ofta
-nings- bortfalla när prefixet avlägsnas.
"Antändningstem-peratur" kan förkortas till tändtemperatur,
"avkylnings-medel" till kylmedel, osv.
De här ovan uppräknade orden förekomma i Svenska^
Akademiens ordlista. Ibland får man emellertid se
verbkonstruktioner, tyngda av prefix och prefixanhopningar,
som under alla förhållanden måste underkännas. Sådana
äro t.ex. "avseparera", "genomperforera", "nedförminska"
eller "förminska ned", "uppförstora" eller "förstora upp",
"omtransformera", "uppkomprimera", "uppmontera",
"ut-extrahera" eller "extrahera ut", "emittera ut", där
dubbel-sägningen är verkligt stötande. Mångas förkärlek för "upp"
i sådana uttryck som "bromsa upp", "stoppa upp" i
betydelsen hejda, ja t.o.m. "stanna upp", måste motarbetas.
I tekniskt språk bör man även undvika sådana omständliga
ord som "införskaffa" (skaffa), "inbespara" (spara),"
förutberäkning" (förberäkning eller oftast beräkning), och
naturligtvis sådana påtagliga germanismer som "uppbevara",
participet "införstådd" m.fl. För de sistnämnda kan
hänvisas till professor Erik Wellanders bok Riktig svenska,
där ett rikhaltigt urval av germanismer framlägges till
beskådande. J IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
