Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 6. 10 februari 1945 - Tillverkning av smörjolja ur trätjära, av Guy S:son Frey
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
152
TEKNISK TIDSKRIFT’
Fig. 9.
Olös-lighetspro-cent och
vis-kositetsfaktor
vid blåsning i
72 h vid 120°
nv
tjärsmörj-olja, behand-
lad med
alkali och
blekjord.
behandlats med 2, 5 och 10 % blekjord. Vi se
att alkalitvättningen har en omedelbar, högst
utpräglad effekt och att den efterföljande
blek-jordsbehandlingen märkligt nog ger försämrade
värden. Effekten av en slutlig förskärning med
25 % mineralolja blir:
olösligt i normalbensin.... 0,44 %
viskositetsfaktör......... 1,69 %
Motsvarande värden för enbart alkalitvättad
olja äro 0,78 % resp. 1,88, varför man kan fråga
sig om blekjordsbehandlingen, som dock innebär
en oljeförlust av ca 10 över huvud taget har
något tekniskt berättigande. Förbättringen av
oljans färg och lukt är visserligen påtaglig, men
om ett försämrat försörjningsläge så småningom
skulle framtvinga en användning av oblandade
tjärsmörjoljeraffinat för motorändamål, får man
sannolikt ta denna fråga under omprövning.
Kurvförloppet i fig. 9 förklaras troligen därav
att den alkalitvättade oljan fortfarande innehåller
någon antioxidativt verkande substans, som
selektivt adsorberas i blekjordsreningens första
stadier. Dylika fenomen äro icke något för
tjär-oljorna speciellt kännetecknande. Ingenjör B
Knutsson har meddelat mig att man i vissa fall
gjort motsvarande erfarenheter vid mineraloljor,
i det att de blivit "överraffinerade" och måst
bibringas större oxidationsbeständighet genom
tillsats av små kvantiteter oraffinerad olja.
Över huvud taget visar det intresse som på
senare år visats frågan om antioxidationsmedel,
särskilt inom smörjoljetekniken, att man
alltmera kommit till insikt om att en oljas
beständighet mot oxidation icke kan betraktas som en
materialkonstant, utan att det väsentligen rör sig om
ett katalytiskt dirigerat förlopp där de minsta
föroreningar eller tillsatser kunna få avgörande
betydelse. Ovan skildrade erfarenheter
aktualisera otvivelaktigt ett dylikt betraktelsesätt även
för tjärsmörjoljornas del. Närmast föranleder
detta ett konstaterande av att tillsvidare varje
argument saknas för en hårt driven raffinering
med stora materialförluster. Vidare är det
uppenbart att effekten av ingrepp av olika slag resp. av
tillsatser och blandningar på förhand svårligen
låter sig beräknas utan måste bedömas efter
undersökning i varje särskilt fall.
Tjärsmörjoljornas retenhalt
Med hänsyn till de svårigheter som gjort sig
gällande i samband med den stundom rikliga
förekomsten av reten i tjärsmörjoljan, måste det
anses som en allvarlig brist att en metod för
kvantitativ bestämning av retenhalten hittills
saknats. Det praktiska syftet med
retenbestäm-ningar är ju i detta sammanhang närmast en
bedömning av oljornas köldbeständighet, och
teoretiskt föreligger ju alltid den möjligheten att
direkt avgöra denna fråga genom
nedkylnings-försök under lämpligt valda betingelser. Detta är
emellertid i verkligheten utomordentligt svårt.
Oljornas höga viskositet vid låga temperaturer i
förening med en utpräglat låg
kristallisations-hastighet hos retenen gör att starkt övermättade
lösningar kunna bestå under långa tidsperioder.
Som exempel härpå kan nämnas att en
raffinerad tjärolja som efter senare vunnen
erfarenhet bort vara mättad vid ca 10°C, uthärdade
ned-kylning till — 20°C i tolv dygn innan de första
obetydliga tecknen på kristallisation visade sig.
Att retenutfällningen går trögt är ju givetvis i och
för sig en praktisk fördel, men man kan tyvärr
icke alltid påräkna ett effektivt skydd härigenom.
Principiellt har man att räkna med att
kristalli-sationshastigheten har ett optimum vid en viss
måttlig underkylning. Vidare måste man
förutsätta att närvaron av föroreningar, som kunna
tjäna som kristallisationskärnor, eller mekanisk
påverkan av olika slag (skakningar, omrörning)
kunna ha ett avgörande inflytande. Så t.ex. ha vi
tyckt oss finna att närvaron av små mängder
vatten väsentligt påskyndar utfällningen.
I avsikt att i någon mån klarlägga retenens
löslighetsförhållanden ha vi sedan ett par år tillbaka
arbetat på att få fram en användbar
retenbestäm-ningsmetod. Vi försökte härvid först utnyttja det
förhållandet att reten, till skillnad från
hydro-retener, med pikrinsyra bildar en relativt
beständig molekylarförening, retenpikrat. I princip
liknande metoder ha tidigare använts för
bestämning av naftalin i stenkolstjäroljor, vilket
förefaller att vara ett närbesläktat problem. Trots
ingående och tidsödande försök har det emellertid
hittills ej lyckats att på denna väg erhålla
reproducerbara värden. Vi ha därför sedan någon tid
övergått till att arbeta med en kryoskopisk
metod.
Som bekant nedsättes smältpunkten hos en ren
substans genom främmande tillsatser med ett
belopp, som i stort sett är proportionellt mot antalet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
