Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 36. 8 september 1945 - Inhibitorer för skydd av järn vid rengöring med syror, av Björn Israelson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 september 1945
983
Inhibitorer för skydd av järn
vid rengöring med syror
Civilingenjör Björn Israelson, Stockholm
DK 620.197
621.187.39
621.794.425
Den moderna matarvattentekniken har numera
utvecklats så långt att pannstensbildning helt bör
kunna undvikas vid riktig skötsel av
ångpanneanläggningen. Trots detta förekommer pannsten
ganska ofta, beroende på att man på många håll
anser det onödigt att särskilt behandla vattnet.
Beläggningar, härrörande från vattnets
hårdhets-bildare, bildas sålunda ofla i
ångpanneanläggningar av äldre typ, i lokomotivpannor, och även
ibland i varmvaltensystem. För att avlägsna
dylika icke önskvärda beläggningar kan man
tillgripa antingen mekaniska eller kemiska medel.
De mekaniska medlen, som även äro de äldre,
bestå huvudsakligen i att knacka eller borra bort
beläggningen. Dessa metoder medföra emellertid
att järnets yta blir ojämn och gropig. Vid en
excentrisk avlagring av pannsten i ett rör kan man
vid uppborrningen lätt skada röret, och ofta kan
man icke heller nå samtliga delar i systemet. Den
mekaniska borttagningen av pannsten är
dessutom mycket arbetskrävande, varför man alltmer
har övergått till att använda kemiska medel. Bland
dessa intar trinatriumfosfat en viss särställning,
i det att det dels är ett effektivt medel för
rest-avhärdning, dels samtidigt kan upplösa redan
befintlig pannsten om det tillsättes i tillräckligt
överskott. Upplösningen går visserligen ganska
långsamt men metoden har i gengäld den
fördelen att pannan icke behöver avställas och att de
flesta sorters pannsten löses. Bland övriga talrika
kemiska medel ha starka syror den största
betydelsen, i synnerhet saltsyra.
Saltsyra kan i allmänhet användas, om
beläggningen till minst 20—30 % utgöres av
karbonat-pannsten. Den är därför ofta lämplig för en snabb
och effektiv rengöring av mindre anläggningar,
lokomotivpannor, varmvattensystem m.m. För
avlägsnande av mera svårlöslig pannsten är man
dock i allmänhet tvungen att tillgripa
trinatriumfosfat. Rening av ett system med saltsyra kan
tillgå på följande sätt. Pannan avställes och löst
siam spolas ur. Saltsyran, som lämpligen kan ha
en koncentration av 5—10 %, införes i systemet
och får där cirkulera vid en temperatur av 20—
50°G. Syrans koncentration kontrolleras med
lämpliga mellanrum, och ny syra tillsättes i er-
forderlig omfattning. Efter en tid varierande
mellan några timmar och ett dygn tappas syran ur
och systemet spolas rent med vatten. Beläggning,
som trots detta sitter kvar, kan ofta avlägsnas
med en kraftig slålborste i förening med en
kraftig vattenstråle. Efter renspolning bör systemet
kokas ur med utspädd sodalösning under några
timmar och sedan tömmas och spolas, varefter
anläggningen kan tas i bruk igen.
Beläggningen är emellertid i allmänhet
olikformigt fördelad över ytan eller löses olika fort på
olika ställen. Syran tränger därför ned till
metallytan på en del ställen, innan hela beläggningen
är upplöst. Delta innebär givetvis onödig
upplösning av järnet på dessa ställen, förutom att den
frilagda ytan blir ojämn och gropig. En annan
olägenhet är att den utvecklade vätgasen för med
sig små syrapartiklar ut i luften och gör lokalerna
osunda. Vätgasen löses även delvis av järnet till
en järn-väte-legering, som delvis nedsätter järnets
eller stålets hållfasthetscgenskaper.
För att undvika dessa olägenheter använder man
inhibitorer. Detta är ämnen, som vid tillsats i
mycket små mängder till starka syror minska
järnets upplösning utan att beläggningens
upplösning därigenom hindras nämnvärt. Inhibitorer
användas givetvis icke enbart vid rengöring av
ångpannor och liknande med saltsyra utan över
huvud taget för att vid rengöring av metallytor
undvika onödig metallförlust. Sin största
användning torde de ha fått vid betning av järn och stål
i svavelsyra eller saltsyra.
Som inhibitorer har föreslagits ett stort antal
ämnen, vilket gör att det kan vara svårt att avgöra
vilken inhibitor, som är bäst lämpad för ett visst
ändamål. I samband med en genomgång av olika
pannstenslösande medel har därför vid
Ångvärme-institutet gjorts en litteratur- och
patentsammanställning av inhibitorer för ovannämnda ändamål.
Olika slag av inhibitorer
I mitten av förra århundradet tillsatte man
arsenik- och kvicksilverföreningar, som utfälldes på
järnet och ökade vätets överspänning. Dessa
inhibitorer erhöllo dock icke någon större betydelse,
bl.a. på grund av sin giftighet. Senare har man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
