Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 11. 16 mars 1946 - En lättmetallkonferens, av N Lll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
272
\ TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 1. Helsvetsad jolle av lättmetall.
terial att lättmetall praktiskt taget endast kom till
användning för flygmaskiner. Mot slutet av 1944 blev tillgången
emellertid rikligare, och man började undersöka, var
lättmetaller kunde införas, speciellt över
fartygstyngdpunkten. Tidigare hade man lagt huvudvikten vid den
fartökning, som viktminskningen medförde. Förbättrandet av
stabiliteten på moderna krigsfartyg kommer nu i
främsta rummet. På lastfartyg ansåg föredragshållaren ovisst,
om användande av lättmetall kan medföra någon direkt
ekonomisk vinst. För passagerarfartyg och kombinerade
passagerar- och lastfartyg är det däremot otvivelaktigt
att viktminskningen vid begagnande av lättmetall i
överbyggnaderna väl betalar sig. Den engelske
skeppskonstruktören VV Muckle har nyligen påvisat, att lättmetall
som konstruktionsmaterial i kombination med stål, dvs.
i skrovet ett material med hög och i överbyggnaden med
låg elasticitetsmodul, kan avsevärt minska spänningarna.
Ett omfattande forskningsarbete har under senare år
gemensamt bedrivits av de brittiska lättmetallindustrierna,
vilka undersökningars resultat snart väntas publicerade.
Det gäller bl a. belastningsprov på en modell till en
överbyggnad. Beträffande de för skeppsbyggnad lämpliga
legeringstyperna omnämndes att vid sidan av de rena
Al—Mg-legeringarna med t.ex. 2, 3 eller 5 % Mg även den
härd-bara magnesium-silicidtypen börjar få ökad användning.
Denna legering med vanligen 0,7 % Mg, 1 % Si och 0,7 %
Mn har goda korrosionsegenskaper och är lätt att valsa.
Den torde särskilt finna användning, då relativt stor
hållfasthet men icke alltför omfattande kallformning krävs.
Bergsingenjör E öhman höll nästa föredrag:
"Lättmetallernas korrosionsegenskaper med hänsyn till användning
inom skeppsbyggeriet." Han nämnde att mycket rent
aluminium har synnerligen god motståndsförmåga mot
atmosfärens inverkan, beroende på att ytan i luft överdras med
ett mycket tunt och fullständigt sammanhängande skikt
av aluminiumoxid, som hindrar fortsatt angrepp. Även de
olika tekniska aluminiumlegeringarna skyddas på
motsvarande sätt, men i många fall blir skyddet mindre
fullständigt, särskilt vid de kopparhaltiga legeringarna, såsom
duralumin. Här förekommer kopparn till stor del utskild
i form av små partiklar av kopparaluminid, liggande
fördelade i grundmassan. Genom att vissa av dessa partiklar
måste ligga i själva ytan blir oxidytan icke fullt
kontinuerlig utan man erhåller angreppspunkter här och var. På
dessa ställen uppkommer lokalelement mellan två material
med olika elektrolytisk potential, med resultat att
korrosionsgropar, eller pitting, bildas. Detta kan även inträffa
i varmåldrad duralumin, och korrosionen kan fortsätta
längs korngränserna i materialets inre, varvid t.ex. tunn
plåt kan förstöras på kort tid. Det är klart att man för
marina ändamål icke bör använda sådana legeringar.
Man har numera också lättmetaller, som beträffande
angrepp av saltvatten visat sig fullt likvärdiga med
renaluminium och t.o.m. i vissa avseenden bättre. Det är
legeringar med magnesium som enda eller huvudsakligt
legeringsämne. Som plåtmaterial för marina ändamål do-
minerar numera en legeringstyp med ca 3 % magnesium.
Aluminiumklädd duralplåt har på senare år tilldragit sig
uppmärksamhet. Så länge ytskiktet är intakt, har dylik
plåt samma korrosionsbeständighet som renaluminium,
men på fartyg torde risker ofta föreligga, att ytskiktet
skadas, varför dylikt material bör användas med
försiktighet. I vissa fall kan korrosionsbeständigheten förbättras
genom anodoxidering.
Av stor betydelse är att lättmetall icke befinner sig i
direkt kontakt med andra metaller utan att lämplig
isolation anbringas. Annars riskerar man svårartad
korrosion. Vidare bör lättmetallen, där den kan utsättas för
svårare angrepp, väl skyddas genom målning.
Tal. framhöll till slut, att den ganska omfattande
erfarenhet, som redan nu föreligger beträffande användning
av aluminiumlegeringar för marina ändamål, synes visa,
att om lämpliga legeringar väljes och vederbörliga
försiktighetsmått iakttas i fråga om isolation och skydd, så
behöver man icke räkna med nämnvärda
korrosionsangrepp. Underhållet blir avsevärt mindre omfattande än vid
stålkonstruktioner och kostnaden därför väsentligt lägre.
I det följande föredraget "El-svetsning av lättmetall", av
civilingenjör T Lundberg, omtalade denne att det nu finns
elektroder, med vilka man kan utföra fullgod bågsvetsning
av aluminium och dess legeringar med likström.
Elektroden skall arbeta så, att höljet smälter långsammare än
kärnan. Vid hopsvetsning av härdade (hårdvalsade) plåtar
kommer på grund av den höga temperaturen inom
svets-oinrådet en del av hårdheten och hållfastheten där att
förloras. Talaren visade en del intressanta bilder av med
ESAB-elektroder svetsade konstruktioner och
aluminiumlegeringar. Stort intresse tilldrog sig särskilt en helsvetsad
2,1 X 1,0 m jolle, fig. 1, med 2 mm plåtbordläggning av
legeringen 57 S. Vikten av lättmetallen i jöllen var 15 kg.
Svetsningen hade utförts utan förvärmning, och
tillsatsmaterialet hade utgjorts av 2,5 mm ’universalelektroden"
OK A5.
En redogörelse för "Ytbehandling av aluminium och
aluminiumlegeringar" lämnades av civilingenjör S E
Jonsson, som påpekade att ytbehandling av lättmetall fordrar
speciella metoder, särskilt om materialet kommer att
utsättas för saltvatten eller salthaltig luft. Aluminiumytan
ger genom sin glatthet dåligt fäste för färg, och man bör
därför först rugga ytan, mekaniskt och helst även
kemiskt. Därpå följer en förbehandling, som bl.a. skall
förstärka det naturliga oxidskiktet. Vid valet av grundfärg
bör hänsyn tas till lättmetallens relativt stora
utvidgnings-koefficient, pigmenttyp m.m. Zinkkromat är gammalt och
välkänt, medan mönja är olämpligt. Även olämpligt val
av beståndsdelar i täckfärgen kan genom ett skadat skikt
igångsätta allvarliga korrosionsangrepp, vilket särskilt blir
fallet vid vanliga skeppsbottenfärger. Försök med på olika
sätt målade och behandlade lättmetallplåtar har utförts
på Västkusten med icke odelat lyckade resultat.
Om "Livbåtar av lättmetall" talade ingenjör A Egnell och
demonstrerade med bilder och film hur tillverkningen av
sådana sker vid Marstrands Mek. Verkstad. Därav
framgick bl.a. hur lätt den tunnare plåten skärs i en
Pullman-sax och hur grövre plåt kan sågas i en vanlig cirkelsåg,
avsedd för trä, varvid blott någon vattenkylning är
erforderlig. Man fick även se hur skroven svetsades
elektriskt, varvid dessa successivt vändes i olika lägen, så att
horisontalsvetsning i möjligaste mån kunde tillämpas.
Dessutom visades hur de hopsvetsade delarna på ett
radikalt sätt provades genom kraftiga slag med slägga på
svetsfogarna.
Efter föredragen följde en långvarig diskussion, varvid
bl.a. marinöverdirektör H Qvistgaard lämnade en
instruktiv redogörelse för den betydande användning, som
lättmetall fått i svenska marinen och överingenjör V Oskarson
upplyste att Al—Mg-legeringen 57 S (med 2,5 % Mg och
0,25 % Cr) numera kan erhållas för 2,85 kr/kg, varigenom
dess användning på fartygsbyggen bör underlättas. N Lll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
