Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 16. 20 april 1946 - Hamilcar — engelskt transportglidplan med hjälpmotorer, av GVN - Prov med avisaranordningar för flygplan, av G Granath
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
410
TEKNISK TIDSKRIFT
buklandningsmetoden: planet var ostyrbart på marken,
och detta medförde vid eskaderoperationer betydande
risker för kollision. Därför beslöt man att även i fält
landa på ett avfjädrat hjulställ, som från början endast
var avsett för användning vid rangertransport. Detta ställ
omfattade på vardera sidan om kroppen ett vanligt
landningshjul vid ändan av en svängaxel, en riktningsstötta
framåt och en reaktionsstötta uppåt, lagrad vid
framving-balken strax utanför kroppen; sistnämnda stötta var
tele-skopisk rned oljepneumatisk stötdämpning. Med bromsar
på hjulen gav detta ställ ej stort längre stoppsträckor än
medarna, och styrbarheten var bevarad.
Vid in- och urlastning vilar dock planet på buken, sedan
man genom att öppna eu krän tömt stötdämparna, så att
hjulstället skjutes ihop. Efter fullbordad lastning lyftes
planet på två 15 t domkrafter, stötdämparna fylles åter,
och planet får sjunka ned på hjulen.
Till lastrummet kommer man genom planets nos, fig. 2,
som svänges åt sidan på gångjärn vid högra vertikalkanten
och stänges med reglar, åtkomliga från både ut- och
insidan. öppnandet kan också ske automatiskt belt enkelt
genom att den fraktade stridsvagnen köres framåt för
ur-lastning; den skjuter därvid undan framför sig en vertikal
manöverlina, som vid spänning skjuter fram en
långskeppsgående manöverstång, vilken i sin tur låser upp och viker
åt sidan nosporten. När den senare är helt öppen släpper
linan taget om stången och kan köras över. Stridsvagnens
förankring i kroppen under transport är utförd så, att
vagnföraren från sin plats kan lossa den med ett enda
handgrepp. Proceduren för att snabbt komma till aktion
är alltså helt enkelt denna: i samma ögonblick som planet
stannat (eller tidigare, om ingen risk för kollision på
marken finnes) öppnar en av planförarna
stötdämpar-kranen och släpper ned planet på buken;
stridsvagnsbesättningen är därvid på plats och har startat motorn,
vars avloppsgaser förs ut ur lastrummet genom en slang;
när planet stannat lossar stridsvagnsföraren med ett
handgrepp förankringen, lägger in ettan och kör. På ett
par sekunder är stridsvagnen ute och klar till drabbning.
Personalen kan också komma in i planet genom en dörr
baktill i lastrummets vänstra vägg; mitt emot denna dörr
leder en stege efter högra väggen upp till en taklucka,
avsedd att begagnas av de två förarna, som har sina platser
i tandem i en "glasveranda" över och framför vingen.
Sikten från förarrummet synes vara mycket god.
Till försvar finns i lastrummet längst bak en golvlucka,
genom vilken en på golvet liggande kulspruteskytt kan
operera nedåt-bakåt, och det förefaller av de
offentliggjorda bilderna möjligt, att en motsvarande skjutstation
är anordnad i taket ovanför.
Bogseringen sker med hjälp av en baktill tvågrenad lina,
vars två ändar är fästade vid beslag på undersidan av
vingens frambalk vid ändarna av mittsektionen; båda
kopplingarna lossas samtidigt med ett handgrepp från
förarrummet.
Särskild vikt har lagts på att hålla styrkrafterna inom
måttliga gränser; att föra ett bogserat plan i denna
storleksklass är nämligen i och för sig mycket ansträngande,
därför att föraren praktiskt taget aldrig kan släppa
rodren. Kraftöverföringen sker genomgående med kabel
och kedja över kugghjul, vid vilka senare torsions- eller
länkstänger är fästade för den slutliga överföringen till
rodren.
Hamilcar X är en något modifierad upplaga av det rena
glidplanet. De två vingmonterade Bristol Mercury XXXI
med sammanlagt 1 956 hk starteffekt (5 min), 1 642 hk
stig- och max. marscheffekt (750 m höjd) och 1 226 hk
ekonomisk marscheffekt (2 800 m höjd) räcker ej till för
att hålla det fullastade planet uppe. Vid 21 300 kg vikt är
sjunkfarten 0,76 m/s vid full effekt; oin vikten minskas
till 19 000 kg, räcker full effekt just till att bibehålla
höjden. Motorerna, som är försedda med ej ställbara
träpropellrar (vikt 59 kg vardera), användes genomgående
under bogsering med fullt pådrag vid starten. Följande
prestandasiffror har offentliggjorts:
Vid bogsering efter Halifax III (full last)
Fart ................................. km/h 242
Startsträcka till 15 m mask.............. m 950—1 600’
Stigfart vid 0 m.................... m/min 132—222*
(m/s 2,2—3,7)
Solo för egen maskin
Startvikt ............................... kg 14 700
Startsträcka till 15 m mask.............. m 1 270
Stigfart ............................ m/min 120
(m/s 2)
Maximifart .......................... km/h 234
Marschfart .......................... km/h 194
Tjänstetopphöjd ........................ m 4 000
Flygsträcka med 1 820 1 ................ km 1 140
Flygsträcka med 3 920 1 ................ km 2 700
* Beroende av hur tungt lastad bogseraren är.
Tomvikten är 11 570 kg och planet kan vid solostart
med full ordinarie tank ta 1 360 kg extra last. Det kan
förses med en 2 100 1 extra tank; den ovan angivna
startvikten överskrides därvid något, vilket dock spelar mindre
roll, då starteffektbelastningen ej blir större än 7,6 kg/hk
och vingbelastningen knappt 97 kg/m2. Den motordrivna
versionen överensstämmer till konstruktionen i stort sett
med glidplantypen med av förhållandena betingade
förstärkningar. På grund av motorernas placering användes
ett enda fäste för bogserlinan; det sitter upptill på främsta
kroppsspantet strax framför vindrutans bas. Man finner
av de offentliggjorda siffrorna, att Hamilcar X både under
bogsering och vid marschfart solo på liten höjd flyger
vid Czf=a 0,5. Sistnämnda siffra skulle för glidplanet med
full last ge en fart under bogsering av 265—270 km/h; om
detta överensstämmer med verkliga förhållandet är ej känt.
Det är tänkbart, att en bogsertrafik av det här berörda
slaget under vissa förhållanden skulle kunna vara
fördelaktig för civila transportändamål. Tankad för 1 100 km
flygsträcka i vindstilla kan Halifax III ta en betalande last
på 4 850 kg; lägger man härtill Hamilcars 7 950 kg får
man sammanlagt 12 800 kg. Båda plantyperna torde vid
realisationen av överflödig krigsmateriel kunna köpas
ganska billigt (Flight 14 dec. 1944; 15 nov. 1945). GVN
Prov med avisaranordningar för flygplan. På toppen
av Mount Washington i USA har inrättats ett laboratorium
för utprovning av nedisningsanordningar på flygplan.
Väderleks- och vindförhållandena äro nämligen där
sådana, att det nästan alltid uppstår isbildningar av samma
slag som på ett flygplan.
En flygplanvinge, monterad på samma sätt som en
vindriktningsvisare, så att den alltid kommer att stå vinkelrätt
mot vindriktningen, har uppmonterats på ett 6 in högt
torn på toppen av det 1 915 m höga berget. På denna
vinge installeras experimentmodeller av
avisningsanord-ningar. I tornet finnes inmonterat en
kompressoranläggning, som användes vid experimenten med
avisnings-anordningarna. Proven utföras av personal från Mount
Washington observatoriet.
Ändamålet med proven är att i detalj studera olika
metoder för avlägsnande av is från flygplan.
Avisningsunder-sökningar ha tidigare alltid hindrats av svårigheten att
reproducera de många olika slag av nedisningsförhållan
den, vilka förekomma vid flygningar, på sådant sätt att
de bekvämt kunna studeras.
Vindhastigheter så stora som 372 km/h ha registerats
på toppen av Mount Washington. Meteorologiska
registreringar visa, att under januari 1944 förekommo 20
dagar under vilka vindhastigheten översteg 160 km/h och
25 dagar under vilka isbildning uppstod (Ind. Aviation,
jan. 1945). G Granath
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
