Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 40. 5 oktober 1946 - Kraftöverföring med högspänd likström, av Uno Lamm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5 oktober 1946
971
Fig. 4.
Likströmsöverföringens huvudkretsar;
sändarsta-tionen L och
mottagarstationen V innehålla vardera fyra
strömriktare, 1, II, III, IV;
varje strömriktare har en
växelströmbrytare 11,21,
huvudtransformator 12,22, sex
huvudventiler 14,24, en
för-bigångsventil 15,25.
Likströmmen glättas av en
reaktor 17,27 och en kondensator
18,28, vilken samtidigt
tjänstgör som överspänningsskydd
för likströmslinjen D.
lägga själva det spänningsfördelande motståndet
utanför vakuumrummet och anordna en serie
separata grafitelektroder i anodröret såsom
spän-ningsfördelare enligt fig. 2 c. Fig. 3 visar en
ventil, utförd på detta sätt och avsedd för
försöksanläggningen Trollhättan—Mellerud. Den
uthärdar väl de spärrspänningspåkänningar, som
förekomma vid en likriktare för 60 kV likspänning
och 50 A likström. Av figuren framgå tydligt de
uttag på anodporslinet, med vilka
spänningsför-delarelektroderna äro anslutna till det
sicksack-formade yttre potentiometermotståndet.
Vill man försöka sammanfatta dagens läge i
fråga om själva jonventilerna, sådant vi se det i
.Sverige, kan man säga, att möjligheten att inom
få år kunna bygga ekonomiska och användbara
ventiler för de för storkraftöverföring
erforderliga spänningarna och effekterna synes ligga
inom räckhåll, medan man dock alltjämt inom
överskådlig tid har att räkna ined såväl
baktänd-ningar som genomtändningar som ett flera gånger
om året återkommande fenomen, vilket emellertid
icke vållar kvarstående skador på ventilerna.
Jon-ventilernas användbarhet för området kommer
sålunda bl.a. an på möjligheten att genom
ström-riktartekniska åtgärder reducera verkningarna av
inträdda bak- och genomtändningar till en med
hänsyn till de anslutna näten fördragbar nivå, ett
problem som närmare behandlas i det följande.
Strömriktartekniska frågor
Av många skäl tänka vi oss nu en
strömriktar-station, uppbyggd av flera på likströmssidan med
varandra seriekopplade strömriktare (fig. 4).
Lik-riktarstationen i avsändningsändan och
växel-riktarstationen i mottagningsändan få helt
igenom samma uppbyggnad och skilja sig egentligen
endast genom gallerstyrningsapparaturen och den
därmed förbundna reglerings- och skyddsutrust-
ningen. För att reducera övertonerna i
växelströmmen och pulsationerna i likspänningen
fasvrider man de olika strömriktarnas
transformatorer så i förhållande till varandra, att stationens
resulterande pulstal blir en multipel av varje
strömriktares pulstal 6. Består stationen av fyra
seriekopplade strömriktare, kan man på detta
enkla sätt ge den ett resulterande pulstal
4 X 6 = 24, vilket redan torde ge tillräckligt små
övertoner hos ström och spänning. Lik
riktarsta-tionen bildar på detta sätt en passabel belastning
för de kraftstationer, som mata den.
Växel-riktarstationen däremot, sedd som en
dominerande kraftkälla i det effekten mottagande
växelströmsnätet, erbjuder intressanta och delvis
mycket komplicerade problem.
Den typ av växelriktare, som man i första hand
tänker sig, och som, trots att den ännu så länge
endast i mycket få fall kommit i praktisk
tillämpning, torde böra kallas den
konventionella, är för sitt verkningssätt helt beroende av
att det mottagande nätet redan har spänning,
antingen härrörande från andra kraftstationer i
nätet eller särskilda synkronkondensatorer. Vid
bortfallande av denna spänning, om också blott
tillfälligt, upphör växelriktaren att kommutera,
och kortslutning av dess likströmsklämmor
uppstår. Samma fenomen kan inträffa som följd
av genomtändning i växelriktarens ventiler, och
som sammanfattande benämning på fenomenet
har införts ordet "missning". En annan egenhet
hos denna växelriktare är, att den, samtidigt som
den inmatar aktiv effekt i nätet, uppträder som
förbrukare av reaktiv effekt. Detta reaktiva
effektbehov är till sin relativa storlek bl.a beroende
på nätets egen styrka eller kortslutningseffekt och
rör sig om mellan 50 och 70 % av den
växel-riktade aktiva effekten vid en tillräckligt
mång-pulsig anläggning. Frågan, huruvida faskom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
