Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 22. 31 maj 1947 - Färg och form, av Carl-Axel Acking
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3(470
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 2 a t.v. Den vertikala linje som efter vårt ögonmått
har samma längd som den horisontala år i verkligheten 1\i
kortare; t.h. Den vertikala och den horisontala linjen har
här matematiskt samma längd; b. En indelad sträcka
verkar längre än en oindelad. Utformningen av angränsande
linjer vid sträckans ändpunkter inverkar på längdintrycket;
c och d. De vertikala linjerna är i verkligheten parallella
men uppfattas såsom konvergerande och divergerande
genom de diagonala linjernas inverkan; e. Genom för stark
kontrast uppstår mörka fläckar i mönstrets
skärningspunkter; f. Ett vitt föremål mot mörk bakgrund ser större
ut ån ett mörkt mot ljusare bakgrund. Fåtöljerna är exakt
lika stora.
fatta de konkreta färgerna såsom helhet,
innehållande både färgton, mättnad och ljushet.
Klara röda och gula färger framkallar mera aktiv
stämning. Den klara gula t.ex. är upplivande och
glad, men ju mera den beskuggas (göres
mörkare) desto mera förlorar den sin muntra
karaktär. Den röda färgens upphetsande verkan blir
mindre brutal då färgen blir ljusare, och helt
säkert blir den därigenom också mindre tröttande.
Den violetta eller blåröda färgen suggererar
skymning och skugga och kan då den är mättad och
förekommer i stora ytor vara ganska irriterande.
Tidigare använde man röd färg för att markera
farliga maskindelar. Numera använder man
gul-röd (orange) därför att dess lyskraft är större.
För vår formuppfattning är det inte i första
hand färgtonen utan snarare valören,
ljushetsgraden, som är betydelsefull. Det är framför allt
genom skillnaden i ljushet som vi förnimmer
formen. Färgsättningen av våra industriprodukter
(exempelvis maskiner) är av stor betydelse för
vår trivsel och för säkerheten i arbetet. Såväl
maskinerna som deras omgivning kan vid rätt
färgval befordra välbefinnande och
arbetsförmåga. De som svarar för färgerna bör därför ha
klart för sig betydelsen av rätt färg på rätt plats,
vilket ingalunda innebär någon standardiserad
färgsättning men väl fördjupad prövning från fall
till fall.
Vi kan inte alltid lita på våra ögon vid
bedömning av form och färg. En grupp av optiska villor
lurar och om vi inte känner till dem, kan vi göra
misstag vid formgivningsarbetet. Det är de
subjektiva villor, som framträder för varje normalt
öga, som är av betydelse för oss i detta
sammanhang. Om man ritar en vågrät linje och därefter
på den vågräta linjens mittpunkt ritar en lodrät
linje, som efter ögonmått är lika lång som den
vågräta, skall man finna, att den lodräta linjen är
kortare än deri vågräta (fig. 2 a). I annat fall har
vi antingen ovanligt bra ögonmått eller en god
portion tur. Det måste finnas någon speciell orsak
till att vi just ritar den lodräta linjen kortare och
inte tvärtom. Orsaken är den, att varje människa
har lättare att överblicka en vågrät linje än en
lodrät, beroende på att ögonen sitter vågrätt och
inte lodrätt. Den linje, som ger ögonmusklerna
det största arbetet, bedömes som längst. Här har
vi grunden för all komposition med linjer och
ytor; hjärnans genom ögat förmedlade
uppfattning av rörelse och därmed vår mätande,
jämförande och avvägande förmåga. När vi ser en
linje så följer vi den och det resulterar i ett
rörelseintryck. En ensam lodrät linje följer man
med ögonen uppåt eller nedåt. Det händer
emellertid ingenting. Ögat får inga vilo- eller
fästpunkter. Efter en stund har linjen förlorat allt
intresse. Samma är förhållandet med den ensamma
vågräta linjen och diagonallinjen. Den böjda
likformiga kurvan eller linjen ger genom ögats
ständiga riktningsförändringar ett intryck av
rörlighet, elasticitet, som kan vara mer eller mindre
utpräglad och karaktärsfull. S-kurvan har svikt
och en stigande och fallande rörelseriktning.
Genom att sammanbinda en mängd S-kurvor
uppnår man en viss rytm. Den stigande och fallande
linjen kan antingen ha oregelbundna eller
regelbundna höjningar och sänkningar. Man talar om
fri rytm och regelbunden rytm.
Alla sträckorna i fig. 2 b är lika långa. En
indelad sträcka verkar längre än en oindelad.
Genom att skickligt utnyttja sådana erfarenheter
har formgivaren möjlighet att uppnå vissa
önskade effekter. Man kan således skenbart förändra
mindre goda måttförhållanden och härigenom
uppnå mera uttrycksfull form. I fig. 2 c är
alla vertikala linjer parallella men genom de
korsande vinkelställda linjerna uppfattar vi dem
såsom mer eller mindre konvergerande och
divergerande. Även på fig. 2 d är alla de
vertikala linjerna parallella men uppfattas inte så,
tack vare de diagonalställda tvärfigurerna. Lik-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
