Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 26. 28 juni 1947 - Insänt: Matarvattenbehandling och kvacksalveri, av Lennart Simonsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3(560
TEKNISK TIDSKRIFT
Insänt
Matarvattenbehandling och kvacksalveri
I Tekn. T. 1947 s. 544 har ingenjör G Behnke-Olsen
såsom uppfinnare av pannstensmedlet "Botan" skrivit ett
inlägg med anledning av min år 1946 införda artikel
"Matarvatten och kvacksalveri". Av någon anledning har
Behnke-Olsen anhållit, att mitt bemötande av hans inlägg
skulle införas först i ett senare nummer av tidskriften.
En sak, som blivit kritiserad, kan ju försvaras på flera
olika sätt. Det mest vederhäftiga sättet är att bemöta de
gjorda kritiska uttalandena genom att framlägga fakta,
som klart visar, att kritiken varit obefogad. Ett annat
sätt, som man kan tillgripa, om man saknar dylika fakta,
är att angripa den kritiserande personen, varvid man helt
enkelt förklarar denne inkompetent och påstår att kritiken
uppenbarligen är grundad på otillräcklig kännedom om
saken och helt gripen ur luften. Behnke-Olsen har i sitt
inlägg använt denna senare metod, vilken jag belt
överlämnar åt dess eget värde. För ordningens skull vill jag
emellertid i korthet beröra en del av de felaktigheter eller
missförstånd, som finns i Behnke-Olsens inlägg.
Denne säger bl.a. att det i Sverige icke finns någon
institution, där pannstensproblemet blivit vetenskapligt och
praktiskt studerat. Detta påstående är oriktigt. Vid bl.a.
Ingeniörsvetenskapsakademiens Angvärmeinstitut har ett
omfattande forskningsarbete, berörande hela det
matar-vattentekniska området, pågått sedan 1931. Det kan också
i detta sammanhang framhållas, att
matarvattenbehand-lingen här i Sverige visat sig vara förknippad med en hel
del speciella problem, vilka gör, att de i utlandet vunna
erfarenheterna i flera fall icke är direkt tillämpliga här.
Med anledning av Behnke-Olsens uppgift om att tusentals
kilo "Botan" skulle använts inom den koncern, där jag
arbetar, vill jag endast meddela, att jag icke sysslar med
koncernens matarvattenproblem. Jag skrev icke heller min
artikel som tjänsteman i koncernen utan med anledning
av att jag under flera år vid Ångvärmeinstitutet sysslat
med matarvattentekniska problem. Vid det enda tillfälle,
då jag fått kännedom om att "Botan" inköpts till en av
våra fabriker, avrådde jag bestämt från dess användning
i detta fall, och partiet kastades därför bort.
I sitt inlägg refererar Behnke-Olsen till W J Ryans
åsikter om s.k. intern matarvattenbehandling, dvs. utfällning
av hårdheten inuti pannan. Jag förstår icke anledningen
till att detta anföres, då jag ju icke på något sätt angripit
den s.k. interna vattenbehandlingen. Jag är i stället väl
överens med Ryan om, att denna metod ofta lämpar sig
för såväl små som stora anläggningar och att goda
resultat kan erhållas, särskilt "om pannornas belastning är
fördelaktig och behandlingen av vattnet sker av en erfaren
kemist samt pannan skötes på samma sätt som en
avhärd-ningsanläggning". Vid flerfaldiga tillfällen, då jag
rekommenderat intern matarvattenbehandling, har jag alltid
föreskrivit användningen av rena och väl definierade
kemikalier, doserade med hänsyn till pannans konstruktion,
ångtryck, belastning, bottenblåsning, matarvattnets
sammansättning etc. Den interna matarvattenbehandlingen
fordrar också i flera fall en mer eller mindre noggrann
fortlöpande kemisk kontroll av pannvattnet.
Beträffande det i Botan-broschyren intagna intyget från
Chalmers Provningsanstalt, som Behnke-Olsen förklarar
icke är vantolkat emedan det är infört in extenso, vill jag
förklara mig närmare. I intyget meddelas med anledning
av ett destillationsförsök med 0,1 % botanlösning att
"destillatet var vattenklart och hade en obehaglig lukt".
Detta visar ju tydligt, att "Botan" innehåller flyktiga
beståndsdelar, som kan avdestillera med ångan. Det försöker
man emellertid bortförklara i kommentarerna till intyget.
På annat ställe i broschyren säges också, att "Botan" icke
förångar och till och med att det är luktfritt!
Intyget behandlar också utförda korrosionsförsök, vid
vilka undersökts rostningshastigheten hos pannplåt dels i
vattenledningsvatten, dels i 0,1 % botanlösning. Efter 6
dygn hade de två plåtbitar, som förvarades i
botanlös-ningen, minskat i vikt resp. 0,020 och 0,023 g medan de
två i vattenledningsvatten förvarade hade minskat resp.
0,017 och 0,035 g. Att man med ledning av dessa värden
kan påstå att "Botan till en viss grad motverkar
korrosion" måste bero på en uppenbar feltolkning av
försöksresultaten. På ett annat ställe i broschyren förklaras för
övrigt kategoriskt, att "Botan pannstensvätska avlägsnar
rost och förhindrar rostbildning". Det vore intressant om
Behnke-Olsen närmare ville förklara dessa uppgifter.
Det är också tydligt, att Behnke-Olsen ej förstått
innebörden av den beskrivning av rostangreppens utseende, som
finnes i chalmersintyget. Som man kunnat vänta, var
nämligen rostangreppen mera lokaliserade hos de bitar, som
förvarats i den alkaliska botanlösningen, än hos de bitar,
som förvarats i det neutrala vattenledningsvattnet. Det är
också känt att risken för pittingbildning, särskilt i
ekonomisrar och matarvattenledningar, ökar med stigande
alkalitet hos vattnet. Att som Behnke-Olsen hänföra de
fläckvis uppträdande rostfläckarna på den bit, som förvarats
i botanlösningen, till en förmåga hos "Botanet" att hålla
metallen ren, är felaktigt.
Behnke-Olsens påstående, att jag skulle skrivit, att
pannstensproblemet blivit löst, är oriktigt. I min artikel nämnde
jag endast, att de olika problemen på det
matarvattentekniska området i ganska stor utsträckning blivit lösta, en
sak, som jag fortfarande vidhåller.
Beträffande Behnke-Olsens påstående, att "Botan" icke
medför risk för skumning, vill jag endast säga, att det för
fackmannen är väl känt, att humusartade substanser och
andra kolloidala ämnen liksom också pannstensslam kan
verka skumbildande, varför jag anser det onödigt att här
ytterligare diskutera denna sak. Att "Botan" minskar
ytspänningen kan var och en lätt övertyga sig om, genom
att skaka en utspädd vattenlösning av preparatet.
Slutligen säger Behnke-Olsen, att sakkunskapen icke delar
min uppfattning om att användningen av organiska ämnen
i kolloidform är föråldrad. Med anledning härav vill jag
endast i korthet omnämna vad den kände tyske
matar-vattenspecialisten Sauer säger i en redan 1931 publicerad
artikel. Han framhåller bl.a. att man, på grundval av de
praktiska erfarenheter som gjorts, i normala fall bör
undvika kolloidala tillsatser till matarvatten. Dessa kan
visserligen motverka eller förhindra pannstensbildning, men
svåra olägenheter kan vara förbundna med deras
användning, exempelvis fastbränning av det med organisk substans
uppblandade slammet och en starkt ökad skumning av
pannvattnet. För moderna ångpannor gäller sålunda utan
undantag icke blott att en tillsats av kolloider till
pannvattnet icke får ske, utan att om naturliga kolloider
förekommer i större mängder i matarvattnet dessa på förhand
måste bortskaffas t.ex. genom utflockning med
aluminiumsulfat.
Behnke-Olsen framhåller på två ställen i sin inlaga, att
"Botan" är resultatet av ett 20-årigt arbete på
pannstens-området. Jag måste säga, att man efter så lång tids arbete
borde kunna förklara preparatets verkningssätt med
åtminstone några fakta och ej endast genom intyg. Jag vill i
detta sammanhang åter dra fram det egendomliga
förhållandet, att "Botan" innehåller hårdhetsbildande ämnen
såsom kalcium etc. Även preparatets med hänsyn till
sammansättningen höga försäljningspris är ägnat att förvåna.
Som avslutning vill jag framhålla, att jag på intet sätt
funnit anledning att ändra min uppfattning om "Botan".
Som jag skrev redan 1946 kan man möjligen tänka sig,
att preparatet har en viss skyddande verkan mot
pannstensbildning i pannor med lågt tryck, medan man bestämt
måste avråda från dess användning i pannor med högre
tryck. Dess korrosionsskyddande verkan är praktiskt taget
obefintlig. Lennart Simonsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
