Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 12 - STF februari
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
från fullkomliga utan även från praktiska lösningar
på många oljeprovningsproblem.
Den nybildade SKR, Svenska Kemiingenjörers
Riksförening (Tekn T. 1959 s. 79), höll sitt första
sammanträde den 11 februari. Den nya föreningen skall
bibehålla traditionen från den gamla, numera
upplösta Föreningen för Kemiteknik både beträffande
föredragsverksamhet och utflykter.
Gösta Wranglén, docent vid KTH, gav ett föredrag
om metallers korrosion huvudsakligen i
vattenlösningar, varvid framställningen anslöt sig till teorin
för blandpotentialer ("mixed potential theory").
Enligt denna betraktas den korroderande metallen
som en enda elektrod där anodiska och katodiska
reaktioner sker samtidigt. Genom upptagande av
polarisationsdiagram kan korrosionsmekanismen
studeras. Man har utfört experiment för att få belägg
för metallkorrosionens elektrokemiska natur, bl.a.
den neutrala vätskedroppen placerad på en
horisontell metallyta, där droppen i ett vertikalt magnetiskt
fält bringas att rotera genom radiella
korrosionsströmmar i droppen.
Föredragshållaren berörde även
korrosionsinhibi-torer, spänningskorrosion och katodiskt skydd samt
korrosion i strömmande medier. Som slutkläm
poängterade han betydelsen av studiet av
elektrodreaktioner för korrosionsforskningen. Diskussionen
kom huvudsakligen att röra sig om definitioner,
in-hibitorer och Pourbaix-diagram.
SER noterade ett toppsammanträde den 13 januari,
då Hannes Alfvén talade om magnetohydrodynamik
och vätekraft. De magnetohydrodynamiska
fenomenen i jonosfären och även i jordens inre har länge
varit kända, men det är först på senaste tid som
man börjat ägna dem större intresse, då man tror
sig kunna utnyttja dem för frigörande av
fusionsenergi (Tekn. T. 1958 s. 213 och 917).
Den fusionsprocess som pågår i solens inre, varvid
väte förbränns vid temperaturer på 20 miljoner
grader, är möjlig tack vare det 7 • 108 m tjocka
värme-isolerande skikt som finns mellan solens inre och
den kalla världsrymden. Vid de fusionsprocesser
som vi hoppas på har vi inte tillgång till ett sådant
isolerande skikt och det är här
magnetohydrodyna-miken kommer in. Om en joniserad gas innesluts i
ett magnetfält, får vi en "magnetisk flaska" som
hindrar kontakt mellan gasen och kärlets väggar.
Magnetfältet alstras genom strömmar i ledare eller
ännu bättre i den joniserade gasen, plasmat, då även
de elektriska förlusterna utnyttjas för uppvärmning.
Zeta-försöken i England och Perhapsatron-försöken
i USA är exempel på "pinch experiments", där
joniserad gas innesluten i ett toroidalt rör läggs som
sekundärlindning på en transformator och därvid dras
ihop till en smal kanal. I Stellarator-försöken i USA
alstras magnetfältet med ström i ledare; en spole
ger ett toroidalt magnetfält som hindrar plasmat att
nå väggarna. Ett problem är, att de alstrade
plasmasträngarna lätt blir instabila och vrider sig i
korkskruvsform under vad som blir deras
dödsryckningar.
Alfvén avslutade sitt föredrag med att berätta om
de teoretiska och experimentella arbeten rörande
magnetohydrodynamik som bedrivits under de
senaste tio åren vid Institutionen för Elektronik vid
KTH. Dessa arbeten har koncentrerats till ledande
vätskor, kvicksilver och flytande natrium, i starka
magnetfält, och har gett goda rön. Dessutom
undersöks alstringen av ett magnetiserat plasma likt en
rökring som accelereras till ca 70 km/s och
studeras genom fotografering i Kerr-cellkamera med ex-
poneringstider på Vgo Asea och Liljeholmen
bygger ett kondensatorbatteri för strömmar upp till
3 MA för plasmaförsök vid Alfvéns institution, där
man hoppas nå 30 miljoner graders temperatur.
Nomenklatur och komponenter för datamaskiner
fyllde STF:s stora sal med medlemmar i SER och
STF:s Grupp för Data- och Beräkningsmaskiner den
27 februari. Arne Lindberger och Olle Karlqvist
presenterade SEN 85 01, "Nomenklatur för
datamaskiner" (Tekn. T. 1959 s. 267), ett av alla efterlängtat
dokument. Tyvärr går utvecklingen så snabbt att
en standardiserad nomenklatur som denna endast
kan utgöra en bas för vidare utveckling.
Lars Arosenius hade under en studieresa i USA
plockat en skäppa full med nya komponenter för
datamaskiner, vilka han nu berättade om.
Datamaskintekniken håller på att frigöra sig från
fadersarvet från den konventionella elektroniken och får
sin flora av egna komponenter: minneselement av
tunna magnetiska filmer och
lågtemperaturelektro-nik, delvis i mikroskala.
De tunna magnetiska filmerna läggs som små
fläckar, 1 mm i diameter och 1 000 A tjocka, på glas.
Snabbheten är stor, den teoretiska omslagstiden på
2 mus (millimikrosekunder) kan ej utnyttjas helt då
drivstegen är ca 20 gånger så tröga. Filmerna
används på samma sätt som ferritkärnorna i minnen
och kräver ungefär samma utrymme. Nackdelar är
förekomst av felställen, krav på en stabil
uppbyggnad kring minneselementen samt små utamplituder.
Ett minne enligt denna princip är under byggnad.
Fältemission, dvs. spontan elektronemission, från
en tätt småtaggig katod genom ett dielektrikum till
en anod under fältstyrkor på 107 V/cm kan styras
med i dielektrikum inlagda galler. Man får ett
element motsvarande en triod eller transistor.
Anordningen är enkel till strukturen och lätt att tillverka,
men den kräver för sin drift spänningar på ca 60 V,
vilket är för mycket i databehandlingstekniken.
Supraledning är fenomenet på modet. Man har hos
Bell framställt legeringar som är supraledande upp
till 30°K (Tekn. T. 1958 s. 1041). Främsta
tillämpningen är alltjämt kryotronen. Man har teoretiskt
fastställt att omslagstiden är proportionell mot
kryotronens dimensioner upphöjd till fjärde potens.
Om man minskar storleken med en faktor 20,
minskar omslagstiden till 100 mus. Den maximala
strömstyrkan genom elementet beror emellertid på
roten ur elementets dimensioner, varför en
mikro-kryotron som den nämnda kan ta strömmar upp till
50—100 mA. Delta innebär också, att
kryotronpake-tens energiförluster är oberoende av den enskilda
kryotronens storlek och endast beror på antalet
omslag per volymsenhet och tidsenhet.
Med en speciell etsteknik, utnyttjande "skrivning"
med elektronstråle genom kiselånga i
objektkammaren till ett elektronmikroskop, kan man
framställa kryotroner som endast är 1 (x i fyrkant. 10®
sådana kryotroner skulle då rymmas per
kubikcentimeter. Man närmar sig här neurondimensioner och
skulle i speciella minnen av detta slag kunna låta
datamaskinen bygga upp egna associationsbanor.
Vägen dit är dock lång.
Diskussionen rörde i huvudsak fenomenet
supraledning. Det frågades också hur man kopplar
samman kryotroner när även kopplingsställena måste
vara supraledande — man svetsar.
I Tekniska Fysikers Förening den 17 februari
talade Nils Gralén, chef för Svenska
Textilforskningsinstitutet och ledamot av Statens Tekniska
Forskningsråd, om teknisk forskning med statliga medel.
TEKNISK TIDSKRIFT 1959 299
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
