Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 31 - Seismologiska arbeten under geofysiska året, av Markus Båth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
må nämnas olika egensvängningar hos hela
jordklotet, genererade av stora jordbävningar.
Efter Kamtchatka-jordbävningen den 4
november 1952 observerade Benioff sfäroidala
svängningar med perioden 57 min, och efter
Alaskajordbävningen den 10 juli 1958 registrerades i
Uppsala en våg med 12.2 min period, vilken vi
tolkat som en rotationssvängning hos hela
jordmanteln.
Mikroseismer
Även då jordbävningar inte förekommer,
uppvisar de seismiska registreringarna en mer
eller mindre oregelbunden vågformig linje. De
vågor i jorden som visar sig på detta sätt och
som alltid förekommer, fastän med varierande
amplitud, kallas mikroseismer. Mikroseismerna
har sitt ursprung i atmosfäriska och oceaniska
störningar. Det råder fortfarande flera helt
olika uppfattningar om hur energin överförs
till den fasta jordskorpan. Då det för lösandet
av detta problem är nödvändigt att
sammanställa de seismiska observationerna med
meteorologiska och oceanografiska data, och då
dessa senare föreligger i ojämförligt större
omfattning under det geofysiska året än annars,
var det naturligt att inkludera mikroseismiska
mätningar i det seismologiska programmet.
Under det geofysiska året göres regelbundna
uppmätningar (särskilt ofta under
"internationella" dagar) av perioder, amplituder och
karaktär hos mikroseismerna vid ett stort antal
av de ordinarie stationerna. För vår del gör vi
dylika mätningar på de långperiodiga
registreringarna i Uppsala och Kiruna och
rapporterar dem till de tre världscentra för seismologi
under geofysiska året, i Moskva, Strasbourg och
Washington.
En del nationer, bl.a. ryssarna, företar mera
speciella mätningar av mikroseismer med
användning av triangelstationer. Denna metodik,
som ursprungligen användes i Tyskland på
1930-talet och under och efter kriget flitigt
utvecklades av amerikanarna, möjliggör
bestämning av vågornas hastighet och
utbredningsriktning.
Explosioner
Den kunskap 0111 jordens inre som seismologin
lämnat, är huvudsakligen baserad på tids- och
amplitudmätningar av de olika vågor som
utgår från en jordbävning. Hastigheterna hos
elastiska vågor i jordens inre är noggrannare
bestämda än någon annan egenskap. Men
tidpunkt och läge för en jordbävning är inte givna
storheter, utan de måste beräknas ur de
seismiska registreringarna. Detta kan göras endast
med en viss felmarginal, som i sin tur innebär
en begränsning av noggrannheten hos
resultaten beträffande jordens inre. För en
kontrollerad explosion däremot kan tidpunkt och läge
bestämmas med all önskvärd noggrannhet.
Liksom man redan länge använt mindre
explosioner för undersökning av jordskorpan, kan man
därför använda större explosioner
(kärnvapenexplosioner eller större, vanliga explosioner)
för en undersökning av jordens djupare delar.
K E Bullen i Sydney, tidigare ordförande i
Internationella Associationen för Seismologi och
Jordens Inre Fysik, framställde för några år
sedan ett förslag att ett antal förutannonserade
kärnvapenexplosioner skulle utföras på skilda
delar av jorden under det geofysiska året. Av
olika anledningar gick detta projekt inte att
genomföra. Men de seismiska registreringarna
av särskilt de amerikanska vätebombsproven
vid Marshall-öarna har framgångsrikt använts
för studier bl.a. av vissa förhållanden vid
jordkärnorna. Den avsevärt ökade precisionen i
resultaten jämförd med de vanliga
jordbävningsregistreringarna är påfallande.
Vid de svenska seismiska stationerna har vi
erhållit flera registreringar av de amerikanska
vätebombsproven i Stilla Havet och en gång av
en underjordisk atombombsexplosion i Nevada
(30 oktober 1958, registrerad i Uppsala).
Ryska explosioner har registrerats upprepade
gånger vid de svenska stationerna. Särskilt
bekant torde den serie vara som inträffade den
30 september—24 oktober 1958 vid Novaja
Zemlja. Läge och tidpunkter beräknades ur
ankomsttiderna av de longitudinella och
transversella vågorna. Även seismiska vtvågor från
Fig. 5. Registrering av seismiska ytvågor från kärnvapenprov utanför Novaja Zemljas västkust den 22
oktober 1958 erhållen på den ultralångperiodiga installationen i Uppsala (vertikalkomponenten).
768 TEKNISK TIDSKRIFT 1959
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
