Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 40 - Tekniska saneringsproblem. Sanering och ledningsutrymme, av Anders Cronström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
iaktta försiktighet med att sälja bort de ännu
återstående odisponerade utrymmena i
gatu-sektionen. Det är inte brottsligt av
stadsbyggaren att lämna kvar lite outnyttjad mark —
varken över eller under jord — till våra
efterkommande!
Tyvärr går resonemanget dock vanligen i
motsatt riktning: "Det är givet att här nere i
underjorden är man inte bunden av de
gatu-bredder och tomtstorlekar, som man rör sig
med ovan jord, utan kan utnyttja all mark
efter behovet."
Ledningsförläggning,
traditionell och i tunnlar
Den traditionella förläggningen av
ledningsnäten bygger på en schematisk uppdelning av
gatutvärsnittet för de olika slagen av
ledningar, fig. 1. Ledningar finns sålunda placerade i
såväl körbana som gångbana.
Den mest iögonenfallande nackdelen med detta
system är att man måste gräva i gatan när en
så förlagd ledning skall repareras eller bytas
ut. Arbetena vållar ofta trafikstörningar,
framför allt inom centrala, hårt trafikerade
stadsområden. Olägenheterna kan — givetvis med
betydande merkostnader som följd —
reduceras om arbetena i görligaste mån utförs nattetid
och arbetsutrymmet hålls överdäckat under
dagen.
Fördelen med ledningar lagda i gatumark är
i gengäld den, att man relativt lätt kan göra
icke förutsedda kompletteringar av
ledningsnäten, något som inte alltid är möjligt vid den
ledningsförläggning, som djupbebyggelsen
framtvingar.
Idén att förlägga ledningarna så, att de kan
underhållas utan att gatutrafiken störs, är
gammal och metoden har prövats i åtskilliga
storstäder världen runt. Alternativet till den fria,
från gatuytan åtkomliga placeringen är
förläggning i ledningstunnlar med tillträdet lagt så
föga trafikstörande som möjligt. Ett mellanting
tillämpas ofta av Televerket, nämligen
förläggning av kablarna i grunt liggande kabelblock.
Vid kabelbyte dras kablarna genom blocken
utan att gatan behöver brytas upp.
I Stockholm finns två på 1910-talet byggda
ledningskulvertar, en 400 m lång i Kungsgatan
från Sveavägen till Norrlandsgatan samt en 900
m lång i Katarinavägen—Renstiernasgatan. Vid
saneringen av nedre norrmalmsområdet måste
ledningstunnlar tillgripas för att man skulle
kunna försörja området med elkraft,
teleförbindelser, gas, vatten och avlopp, fig. 2.
Innan man planerade kulvertsystemet för detta
område sökte man inhämta uppgifter om
utländska erfarenheter. Tyvärr visade sig sådana
ej föreligga i den omfattning som man skulle
kunnat vänta. Allmänt kunde man emellertid
konstatera vissa generella fördelar och
nackdelar med ledningsförläggning i tunnlar (Tekn.
T. 1959 s. 1041).
Fördelarna omfattar främst minskade
trafikstörningar, underlättad lokalisering av skador
och fel, mindre risk för ledningsskador genom
marksättningar, ökad säkerhet ur
försvarssynpunkt samt mindre anspråk på gatumark.
Nackdelarna är den för lång tid låsta sektio-
Fig. 2. År 1957
projekterade
ledningstunnlar
under Nedre
Norrmalm i
Stockholm.
1096 TEKNISK TIDSKRIFT 1959
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
