Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - Fjortonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lyckats återvinna fattningen och som med ens återupptog sitt
skämtsamt fientliga förhållande till grevinnan Northstone.
”Uppenbarligen gjorde de ett starkt intryck på er.”
”Det är självklart! Jag skriver genast upp allt. Nå, Katja,
har du omigen åkt skridsko?” Hon började ett samtal med Katja.
Hur föga passande det än var för Ljevin att nu avlägsna sig, så
fann han det dock lättare att göra sig skyldig till denna oartighet
än att stanna kvar hela kvällen och se Katja, som emellanåt såg
på honom men som undvek hans blick. Han skulle just resa sig
upp, då furstinnan, som sett att han teg, vinkade honom till sig.
”Tänker ni stanna en längre tid i Moskva? Ni är visst med i
kretsstyrelsen och kan väl därför inte stanna länge?”
”Nej, furstinna, jag är icke längre med i kretsstyrelsen”,
svarade han. ”Jag är här på några dagar.”
”Det måtte ha hänt honom något särskilt”, tänkte grevinnan
Northstone, som lade märke till hans allvarliga, stränga uppsyn.
”1 dag låter han inte alls narra sig in på någon av de vanliga
föreläsningarna. Men jag skall nog få honom fast. Det bereder mig
det största nöje att göra narr av honom i Katjas närvaro; det skall
jag göra i dag också.”
”Konstantin Dmitrijevitsj”, tilltalade hon honom åter, ”var snäll
och förklara för mig ett underligt fall, som förekommit. Ni förstår
er på allt dylikt. På vårt gods i guvernementet Kaluga ha
samtliga bönder jämte hustrur supit upp allt de äga och betala oss nu
ingenting. Hur skall man uppfatta det? Ni berömmer ju alltid
bönderna så mycket.”
I detta ögonblick trädde ännu en dam in i rummet, och Ljevin
reste sig upp.
”Ursäkta mig, grevinna, men jag förstår verkligen ingenting
därav, och kan icke säga något därom”, svarade han, i det han kastade
en blick på en officer, som trädde in efter damen. ”Det måste
vara Vronski”, tänkte Ljevin och såg på Katja för att få visshet.
Katja hade redan varseblivit den inträdande och såg sig nu om
efter Ljevin. Och av denna enda blick i hennes ofrivilligt
strålande ögon förstod Ljevin, att hon älskade denne man, och förstod
det med samma visshet, som om hon omtalat det med ord. Men
vad för en man var denne Vronski? Nu kunde Ljevin, vare sig
det var förståndigt eller ej, icke besluta sig för att gå; han måste
ha klart för sig, vad detta var för en man, som hon kunde älska.
Det gives män, som när de sammanträffa med någon som på
något område är deras lyckliga medtävlare, genast känna
benägenhet för att vända bort blicken från allt gott, som finns hos
honom, och endast se det dåliga. Och å andra sidan gives det män,
som ivrigt bemöda sig om att hos den lycklige medtävlaren finna
alla de egenskaper, tack vare vilka han avgått med segern, och som
hos honom endast söka gott. Ljevin tillhörde det sistnämnda
slaget. Och det blev icke svårt för honom, att hos Vronski finna det
goda och tilldragande. Det sprang honom genast i ögonen. Vronski
var en man av medellängd, kraftigt byggd, brunett, med ett
vackert, godmodigt ansikte, som hade ett utomordentligt lugnt och fast
54
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
