- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
55

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - Fjortonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

uttryck. I hans ansikte och hela hans gestalt, från det
kortklippta mörka håret och den nyrakade hakan till den bekväma,
splitter nya uniformen, var allt hos honom enkelt och samtidigt
elegant. Vronski lät först damen som kommit in bra nog
samtidigt med honom, gå fram till furstinnan, gick sedan fram till
denna och därpå till Katja. Då han trädde fram till henne, lyste
det till i hans ögon av ömhet; med ett svagt, lyckligt, blygsamt
triumferande leende (så föreföll det Ljevin) lutade han sig i en
vördnadsfull, lugn rörelse ned till henne och räckte henne sin lilla
men breda hand. Sedan han hälsat på alla närvarande och sagt
några ord till var och en, slog han sig ned, utan att ha sett på
Ljevin, som å sin sida icke vänt blicken ifrån honom.

”Tillåta herrarna att jag gör er bekanta med varandra?” sade
furstinnan, i det hon pekade på Ljevin. ”Konstantin Dmitrijevitsj
Ljevin, greve Alexei Kirillovitsj Vronski.” Vronski reste sig upp,
såg Ljevin vänligt i ögonen och tryckte hans hand. ”1 vintras
skulle jag en gång ha sammanträffat med er på en middag”, sade
han med ett öppet, okonstlat leende, ”men ni hade helt oväntat
rest tillbaka ut på landet.”

”Konstantin Dmitrijevitsj föraktar och hatar staden och oss
stadsbor”, anmärkte grevinnan Northstone.

”Mina ord måtte göra ett starkt intryck på er, eftersom ni
kommer ihåg dem så väl”, svarade Ljevin, men rodnade genast, då han
kom att tänka på att han strax förut sagt detsamma.

Vronski såg på Ljevin och grevinnan Northstone och smålog.
”Ni bor således alltjämt på landet?” sade han. ”Jag föreställer
mig, att vintern där är mycket tråkig.”

”När man har sitt arbete, är det inte tråkigt, och dessutom har
jag aldrig tråkigt, när jag är ensam med mig själv”, svarade Ljevin
i ganska skarp ton.

”Jag älskar lantlivet”, sade Vronski, som lade märke till Ljevins
ton men låtsade, att han icke gjorde det.

”Men jag hoppas, att ni inte skulle kunna förmå er till att alltid
bo på landet, greve?” frågade grevinnan Northstone.

”Det vet jag inte. Jag har ännu aldrig försökt det för någon
längre tid. Jag har en gång haft en sällsam upplevelse”, fortsatte
han. ”Jag har ännu aldrig längtat så efter lantlivet, efter en rysk
by med dess bönder och bastskor som i Nizza, där jag en gång
tillbragte en vinter tillsammans med min mor. Som ni veta, är
Nizza i och för sig just inte tråkigt. Även Neapel och Sorrento
äro vackra, då man vistas där en kort tid. Och just där framstår
särskilt livligt minnet av Ryssland och våra byar. Vi äro liksom
...” Medan han talade, vände han sig såväl till Katja som till
Ljevin och lät sin lugna, vänliga blick vandra från den ena till den
andra; han talade uppenbarligen så, som det föll honom in. När
han såg, att grevinnan Northstone ville säga något, tystnade han,
utan att avsluta den påbörjade meningen, och hörde uppmärksamt
på henne.

Samtalet gick icke trögt ett ögonblick, så att gamla furstinnan,
som alltid hade två tunga pjäser i reserv, jämförelsen mellan den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0057.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free