- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
83

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - Tjugutredje kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

upp sig som ett moln kring henne; den ena bara, spensliga
flick-armen hängde kraftlös ned bland vecken på den skära klänningen,
i andra handen höll hon solfjädern och fläktade med korta, snabba
rörelser sitt glödande ansikte. Till det yttre liknade hon en
fjäril, som just slagit sig ned på ett grässtrå och varje ögonblick är
redo att åter lyfta sina brokigt skimrande vingar och fladdra
vidare, men i stark kontrast till denna likhet pressade en
fruktansvärd förtvivlan ihop hennes hjärta.

”Men kanske jag misstar mig, kanske det inte alls är så?” Och
åter återkallade hon i sitt minne allt, som hon hade sett.

”Men Katja, vad vill det här säga?” frågade grevinnan
North-stone, som kommit in, utan att Katja hört hennes steg på mattan.
”Det förstår jag inte alls.” Katjas underläpp skälvde. Hon reste
sig hastigt upp. ”Dansar du då inte med i mazurkan, Katja?”

”Nej, nej”, svarade Katja. Hennes röst skälvde av återhållna
tårar.

”Jag stod bredvid, då han bjöd upp henne till mazurkan”, sade
grevinnan Northstone, som med säkerhet förutsatte, att Katja
skulle förstå, vilka ”han” och ”hon” voro. ”Hon frågade honom:
’Dansar ni då inte med prinsessan Schtscherbatzkaja’?”

”Ack, mig är allting likgiltigt!” svarade Katja. Ingen annan än
hon själv kände fullkomligt till hennes belägenhet, ingen visste, att
hon helt nyligen avböjt ett frieri av en man, som hon kanske
älskade och som hon endast avvisat, därför att hon trott på en annans
kärlek.

Grevinnan Northstone uppsökte Korsunski, som bjudit upp henne
till mazurkan, och föranledde honom att bjuda upp Katja. Katja
och Korsunski dansade som första par, och till sin lycka behövde
Katja inte prata, enär Korsunski sprang omkring och dirigerade sina
trupper. Vronski och Anna sutto nästan mitt emot henne. Hon
iakttog dem med sina vitt blickande ögon, hon iakttog dem även
på närmare håll, när dansen medförde ett sammanträffande med
paret, och ju mer hon iakttog dem, desto mer kände hon sig förvissad
om att hennes olycka var ett fullbordat faktum. Hon såg, att
dessa två trodde sig vara ensamma med varandra i denna av
människor uppfyllda sal, och i Vronskis ansikte, som eljest visade en sådan
fasthet och säkerhet, iakttog hon liksom nyss ett sådant uttryck,
som man ser i ögonen på en klok hund, som känner sig
skuldmedveten. Anna smålog, och hennes leende övergick på honom. Hon
försjönk i tankar, och även han blev allvarlig. En hemlighetsfull,
oemotståndlig kraft drog alltjämt Katjas ögon till Annas gestalt.
Hon var förtjusande i sin enkla, svarta klänning. Förtjusande voro
hennes armar med armbanden, förtjusande den bara halsen med
pärlsnöret, förtjusande de små lockarna, förtjusande de små händernas
och fotternas behagfulla och lätta rörelser, förtjusande detta
vackra ansikte i dess livlighet, men det låg något fruktansvärt och grymt
i alla dessa älskliga behag.

Katja beundrade Anna mer än någonsin, och till följd därav led
hon ännu mer. Hon kände sig alldeles förintad, och det
avspeglade sig på hennes ansikte. Då Vronski en gång under mazurkan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0085.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free