Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - Tjuguåttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vilja gråta i ett sträck; det är ju mycket dumt, men det går över”,
sade Anna hastigt och böjde sitt rodnande ansikte ned över en
elegant resväska, i vilken hon packade ner en nattdräkt. Hennes
ögon hade en särskild glans och fylldes jämt och ständigt av tårar.
”Först ville jag inte alls lämna Pefersburg, och nu skulle jag helst
vilja stanna kvar här.”
”Du har kommit hit och utfört ett gott verk”, sade Darja och
betraktade henne uppmärksamt.
Anna såg på henne med tårfuktiga ögon. ”Säg inte det, Darja.
Jag har ingenting gjort och ingenting kunnat göra. Jag undrar ofta,
varför människor liksom enligt överenskommelse skämma bort
mig. Vad har jag gjort och vad har jag kunnat göra? Du har i
ditt hjärta funnit tillräcklig kärlek att kunna förlåta ...”
”Gud vet, hur det blivit utan dig! Vad du är lycklig, Anna!”
sade Darja. ”1 din själ är allt klart och gott.”
”Varje människa har i själen sina skeletons, såsom
engelsmännen säga.”
”Vad skulle du kunna ha för skeletons? Hos dig är allt klart
och rent.”
”Jag har skeletons!” svarade Anna plötsligt, och ett illmarigt,
glatt leende spelade kring hennes läppar.
”Nå, då äro de nog mycket muntra, dina skeletons, och icke
dystra och hotfulla”, sade Darja leende.
”Nej, de äro dystra och hotfulla. Vet du, varför jag avreser i
dag och icke först i morgon? Jag har på hjärtat något, som trycker
mig, och nu skall jag bikta mig för dig”, sade Anna. Hon lutade
sig med beslutsam min tillbaka i fåtöljen och såg sin svägerska rätt
i ögonen. Och till sin förvåning såg Darja, att Anna rodnade ända
upp till hårfästet. ”Ja”, fortsatte Anna, ”vet du också varför
Katja inte kommit hit till middagen? Hon är svartsjuk på mig.
Jag har förstört den där balen för henne; jag menar, att jag har
varit anledningen till att hon betraktar denna bal som en pina och
icke som en glädje. Men jag bär verkligen, verkligen ingen skuld
därtill eller åtminstone helt htet”, sade hon med hög röst.
”0, vad du var lik Stiva, när du sade det där!” utbrast Darja
skrattande. Anna tog illa upp det. ”Nej, o nej! Jag är inte som
Stiva”, svarade hon med rynkad panna. ”Jag säger dig det just
därför, att jag inte ens för ett ögonblick känner mig osäker.” Men
i samma ögonblick som hon uttalade dessa ord, kände hon sig
medveten om att de voro osanna; hon kände sig icke blott osäker,
utan hon kände även vid blotta tanken på Vronski en stark
sinnesrörelse och reste därför tidigare, än hon ursprungligen haft
för avsikt, endast för att icke mera sammanträffa med honom.
”Ja, Stiva har talat om för mig, att du dansade mazurkan med
honom och han hade ...”
”Du kan inte göra dig en föreställning om hur komisk hela
historien var. Jag tänkte inte på något annat än hur jag skulle
kunna hjälpa till att åvägabringa detta giftermål, och nu utföll
saken på en gång så helt annorlunda. Kanske jag mot min
vilja ...” Hon rodnade och tystnade.
7. — Anna Karenina.
97
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
