Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Trettiotredje kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Gott, gör det!” svarade furstinnan. Hon blickade in i dotterns
förlägna ansikte och försökte gissa sig till anledningen till denna
förvirring.
Samma dag kom Varjenka till middagen och omtalade därvid,
att Anna Pavlovna uppgivit tanken på den till följsnde dag
beramade utflykten. Furstinnan märkte, att Katja åter rodnade.
”Katja, har du kanske blivit osams på något sätt med Petrovs?”
frågade furstinnan, då hon och dottern åter voro ensamma.
”Varför skickar hon inte längre hit sina barn eller kommer själv över
till oss?”
Katja svarade, att det icke förefallit någonting mellan dem och
att hon själv icke alls kunde förstå, varför Anna Pavlovna, såsom
det verkligen såg ut, skulle vara ond på henne. Katjas svar
stämde helt och hållet överens med sanningen. Hon kände icke till
anledningen till Anna Pavlovnas förändrade uppförande gentemot
henne, men hon anade den. Hon anade något, som hon icke kunde
omtala för modern, ja, som hon icke ville erkänna ens för sig
själv. Det var en av dessa saker, som man visserligen tror sig
veta, men som man icke vill tala om ens med sig själv, så
förskräckligt och genant vore det, om man hade misstagit sig.
Gång på gång gick hon i tankarna igenom hela sitt förhållande
till denna familj. Hon tänkte på den oförställda glädje, som
alltid avspeglat sig på Anna Pavlovnas runda, godmodiga ansikte, för
var gång de träffats; hon tänkte på deras hemliga rådplägningar om
den sjuka, avtalen om hur de skulle avhålla honom från det av
läkaren förbjudna arbetet och förmå honom till flitiga promenader;
hon tänkte på den yngsta gossens tillgivenhet, hur han kallade
henne ”min Katja” och inte ville gå till sängs, annat än när hon
klädde av honom. Så härligt allt detta hade varit! Sedan utmålade
hon för sig Petrovs förskräckligt avtärda gestalt, med den långa
halsen i den bruna överrocken, hans tunna, lockiga hår, hans frågande
blå ögon, som under den första tiden förefallit henne så
förskräckliga, och hans pinsamma ansträngningar att i hennes närvaro
förefalla frisk och glad. Hon erinrade sig, hur svårt det till en början
varit för henne att övervinna den motvilja, som hon kände för
honom såväl som för alla andra lungsiktiga, och hur hon hade
ansträngt sig att hitta på något ämne, om vilket hon kunde tala med
honom. Hon tänkte även på de blyga, rörda blickar, med vilka
han brukade se på henne, och på sin sällsamma, av medlidande och
obehag blandade känsla, och hur hon under denna verksamhet
alltid varit medveten om sin egen godhet. Så härligt allt detta hade
varit! Men endast under den första tiden. Sedan några dagar
tillbaka var det plötsligt slut därmed. Anna Pavlovna uppförde sig
gentemot henne med konstlad älskvärdhet och lämnade icke för ett
ögonblick henne och sin man ur sikte.
Kunde verkligen hans rörande glädje, så fort han fick se henne,
vara anledningen till Anna Pavlovnas kallsinniga uppträdande?
”Ja”, sade sig Katja. ”Anna Pavlovna hade något onaturligt i
sitt uppträdande, något som icke alls stämde överens med hennes
hjärtegodhet, då hon i förrgår sade i förargad ton: ’Nu har han
he-206
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
