Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - Andra kapitlet - Tredje kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hem till mig”, tänkte han, ”och det vore även det bästa. Det är
mig alltid oangenämt att beträda detta hus. Men det gör
detsamma; gömma mig kan jag inte”, sade han för sig själv. Och med
den lediga hållningen hos den, som icke har någonting att blygas
över, steg han ur släden och gick fram till porten. I samma
ögonblick öppnades denna och portiern, som bar en pläd på
armen, ropade fram vagnen. Ehuru det icke var Vronskis vana att
lägga märke till oviktiga detaljer, observerade han dock den
förvånade min, med vilken portiern såg på honom. I porten hade
Vronski så när stött ihop med Alexei Alexandrovitsj. Gaslågan
belyste på nära håll det bleka, magra ansiktet under den svarta
hatten och den vita halsduken, som skimrade fram ur pälsens
bäveruppslag. Karenins stela, sorgsna blick föll på Vronskis ansikte.
Denne bugade sig. Under tuggande rörelser med munnen förde
Alexei Alexandrovitsj handen till hatten och gick vidare. Vronski
såg, hur han, utan att vända sig om, steg upp i vagnen, tog emot
pläd och kikare genom fönstret och åkte bort. Vronski gick in
förrummet. Hans ögonbryn voro dystert rynkade, och hans ögon sköto
blixtar.
”En fördömt otrevlig belägenhet!” tänkte han. ”Om han ville
slåss, försvara sin ära, då kunde jag handla och ge fritt utlopp åt
mina känslor. Men denna svaghet eller gemenhet . . . Han tvingar
mig in i en bedragares belägenhet, något jag aldrig velat vara och
icke vill vara.”
Då han ännu befann sig i förrummet, hörde han steg, som
avlägsnade sig. Han drog därav den slutsatsen, att Anna väntat på
honom, lyssnat efter varje buller på gatan och nu återvände in i
salongen.
”Nej”, utbrast hon, då hon blev honom varse, och vid det
första ord, hon talade, fick hon tårar i ögonen, ”nej, om det fortsätter
så här, så sker det mycket, mycket tidigare!”
”Vad är det med dig, kära Anna?”
”Vad det är med mig? Jag väntar, jag pinas redan i en timme,
två timmar . . . Nej, jag vill icke göra dig några förebråelser. Jag
kan icke göra dig några förebråelser. Säkerligen var det dig icke
möjligt att komma förr. Nej, jag vill icke göra dig några
förebråelser!”
Hon lade båda händerna på hans axlar och såg länge på honom
med en djup, hänförd och samtidigt forskande blick. Hon
betraktade varje drag i hans ansikte för att hålla sig skadelös för den långa
tid, då hon icke hade sett honom. Liksom vid varje
sammanträffande jämförde hon den bild, som hon i tankarna gjort sig av
honom, med honom, sådan han verkligen var.
Tredje kapitlet.
”Mötte du honom?” frågade hon, då de sutto vid bordet, på
vilket lampan brann. ”Ser du, det är ditt straff för att du kom
för sent.”
”Ja, men hur gick det till? Han skulle ju på ett sammanträde?”
298
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
