Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - Fjärde kapitlet - Femte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Jag kan icke ändra något därvidlag”, viskade hon.
”Jag har kommit för att säga er, att jag i morgon reser till
Moskva och icke mer kommer tillbaka till detta hus och ni genom min
advokat skall bli underrättad om mitt beslut. Men min son skall
flytta över till min syster”, sade Alexei Alexandrovitsj. Endast
med ansträngning drog han sig till minnes, vad han ämnat säga
om sin son.
”Ni vill endast ha Sergei för att pina mig ännu mer”, svarade hon
med en mörk blick på honom. ”Ni älskar honom ej! ... Låt mig
behålla Sergei!”
”Ja, till och med min kärlek till min son har jag förlorat,
därför att hans åsyn alltid påminner mig om min avsky för er. Men
jag tar honom ändå med mig. Farväl!” Han ville lämna rummet,
men hon höll honom kvar.
”Alexei Alexandrovitsj, låt mig behålla Sergei!” viskade hon
ännu en gång. ”Något mer kan jag icke säga. Låt mig behålla
Sergei till min . . .Jag skall snart giva livet åt ett barn. Låt mig
behålla honom!”
Alexei Alexandrovitsjs ansikte betäcktes av en glödande rodnad.
Han drog häftigt undan handen och lämnade rummet under tystnad.
Femte kapitlet.
Den berömde advokatens väntrum var fullt, då Alexei
Alexandrovitsj trädde in i det. Tre kvinnliga klienter, en gammal dam,
en ung dam och en medelålders köpmansfru, ävensom tre manliga,
en tysk bankir med sigillring på fingret, en skäggig köpman och en
ämbetsman med bister uppsyn, i uniform och med en orden vid
halsen, hade uppenbarligen väntat länge. Två skrivare sutto vid ett
bord, upptagna av att skriva. Man hörde raspandet av deras
pennor. Skrivutensilierna voro mycket vackra, och Alexei
Alexandrovitsj, vars särskilda käpphäst detta var, kunde icke undgå att
lägga märke till det. Utan att resa sig upp, vände den ena
skrivaren sig med förargad min till Alexei Alexandrovitsj.
”Vad önskas?”
”Jag önskar tala med advokaten.”
”Advokaten är ännu mycket upptagen”, svarade skrivaren i
snäv ton, i det han pekade med pennan på de väntande och sedan
åter började skriva.
”Har han inte tid att skänka mig några minuter?”
”Han har inte ett enda ögonblick ledigt. Han är alltid
upptagen. Var god och vänta.”
”Kanske ni vill ha godheten att lämna honom mitt kort?” sade
Alexei Alexandrovitsj, då han insåg nödvändigheten att uppge sitt
inkognito.
Skrivaren tog kortet, gjorde en grimas, som om dess innehåll
föga tilltalat honom, och gick in till advokaten.
Han kom genast ut igen med ännu missnöjdare uppsyn.
”Advokaten kommer genast ut”, anmälde han, och två minuter
20. — Anna Karenina. 305
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
