Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - Andra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
glädje. Minnet av hennes mans olyckliga belägenhet grumlade icke
hennes lycka. Å ena sidan var detta minne så förskräckligt, att hon
icke hade velat dröja vid det med sina tankar, och å andra sidan
hade hennes mans olycka för henne blivit källan till en så stor lycka,
att hon icke hade kunnat känna ånger över, att hon hade gjort
honom olycklig. Minnet av allt det, som hänt henne efter hennes
sjukdom, försoningen med mannen, brytningen, underrättelsen om
Vronskis självmordsförsök, återseendet med honom,
förberedelserna till skilsmässan, avskedet från hennes son, övergivandet av
mannens hem — allt detta hade förefallit henne som en
feberdröm, ur vilken hon vaknat upp först, då hon befann sig ensam
med Vronski i utlandet. Minnet av det lidande, som hon
tillfogat sin man, framkallade hos henne en känsla av motvilja,
samma känsla som den måhända erfar, som är i fara att drunkna och
stött ifrån sig en annan människa, som klängt sig fast vid honom.
Denna människa hade drunknat. Det var naturligtvis omoraliskt
handlat, men det var den enda räddningen, och nu var det bäst, att
man icke längre tänkte på denna fruktansvärda episod.
Blott en enda lugnande tanke om det, som hon gjort, hade hon
kommit på i första ögonblicket efter brytningen, och för var gång,
hon numera tänkte på allt det förflutna, drog hon sig åter till
minnes denna enda reflexion. ”Jag kunde icke undvika att göra denna
människa olycklig”, tänkte hon, ”men jag skall icke draga någon
nytta av denna olycka; även jag lider och skall alltid lida; jag har
förlorat det, som var mitt dyrbaraste, mitt goda namn och rykte
och min son. Jag har handlat illa, och därför vill jag icke ha
någon lycka för egen räkning, jag vill icke ha någon skilsmässa;
skammen och skilsmässan från min son, det skall vara mitt lidande.”
Men hur uppriktig Annas önskan att lida än var, så led hon ej.
Av skam märktes ej ett spår. Med denna finkänslighet, som i så
hög grad kännetecknade dem båda, undveko de utomlands varje
sammanträffande med ryska damer, så att de icke försatte sig i en
falsk ställning, och umgingos uteslutande med människor, som
låtsade, att de hade full förståelse för deras ömsesidiga
förhållande, till och med bättre förståelse än de själva. Icke ens
skilsmässan från sonen, som hon älskade så högt, beredde henne den första
tiden alltför stor smärta. Den lilla flickan, hans barn, var så rar
och hade, sedan hon blivit det enda barnet, vunnit Annas
tillgivenhet i en sådan grad, att hon endast sällan tänkte på sin son.
Annas levnadslust, som stegrats genom känslan av tillfrisknande,
var så stor och hennes levnadsförhållanden för tillfället så nya
och så angenäma, att hon hon kände sig oförlåtligt lycklig, ju
mer hon lärde känna Vronski, desto mer älskade hon honom. Hon
älskade honom för hans egen skull och för hans kärlek till henne.
Medvetandet att han helt och hållet tillhörde henne, var henne en
beständig glädje, hans närhet henne ständigt angenäm. Alla de drag
i hans karaktär, som hon lärde känna mer och mer, uppfyllde
henne med outsäglig förtjusning. Hans utseende, som förändrats
för henne genom de civila kläderna, hade för henne ett lika stort
behag som för en förälskad ung flicka. I allt, som han sade,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
