Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - Åttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
icke älskade henne, utan endast älskade sig själv, och under
förtvivlade åtbörder hade hon sedan brustit i tårar.
Detta första gräl hade uppstått därigenom att Ljevin hade ridit
ut till den nya utgården och stannat borta en halvtimme längre,
därför att han på hemvägen velat rida en genväg och kommit vilse.
På hemvägen tänkte han endast på henne, på hennes kärlek, på
sin egen lycka, och ju närmare han kom huset, desto mera tilltog
hans ömma längtan efter henne. Han rusade in till henne i
rummet med lika eldiga, ja, ännu eldigare känslor än den gången, då
han kommit till det Schtscherbatziska huset för att framföra sitt
frieri till henne. Och helt oväntat mötte han en sådan dyster
uppsyn, att han ännu aldrig sett något liknande hos henne. Han ville
kyssa henne, men hon stötte honom tillbaka.
”Vad är det fatt med dig?”
”Du är mycket belåten...” började hon, i det hon bemödade
sig om att tala i lugn, bitter ton.
Men hon hade knappast öppnat munnen, förrän orden forsade
fram som en uppdämmad ström: förebråelser, vanvettig
svartsjuka och alla de dåraktiga tankar, av vilka hon pinats under denna
halvtimme, då hon suttit orörlig vid fönstret. Nu förstod han för
första gången klart och tydligt det, som han ännu icke hade
förstått, då han efter vigseln förde henne ut ur kyrkan. Han förstod,
att hon icke blott stod honom nära, utan att han icke längre visste,
var hon upphörde och han började. Det förstod han av den
smärtsamma känsla, som han erfor i detta ögonblick, en känsla, som om
han bleve delad i två delar. I första ögonblicket kände han sig
sårad, men i samma sekund kände han även, att hon icke alls
kunde kränka honom, att hon och han voro samma person. I
första ögonblicket hade han samma känsla, som man erfar, då
man helt plötsligt bakifrån får en häftig stöt, i vredesmod och
hämndlystnad vänder sig om för att finna den skyldige och
övertygar sig om att man oförhappandes stött till sig själv, så att man
icke har anledning att vara vredgad på någon utan måste uthärda
smärtan och lindra den så mycket som möjligt.
Under kommande år kände han detta aldrig med samma styrka,
men denna första gång var smärtan så häftig, att Ljevin på en
lång stund icke kunde återvinna fattningen. En naturlig känsla
fordrade av honom, att han rättfärdigade sig och visade henne, att
hon hade orätt, men han sade sig, att om han gjorde det, så skulle
han göra henne ännu mer uppretad, så att rämnan mellan dem
skulle bli ännu större.
De blevo försonade. Katja, som insett sin skuld, även om hon
icke erkände den, blev ännu ömmare mot honom, och båda kände
sin kärlekslycka fördubblad. Men det hindrade icke, att dylika
sammanstötningar upprepades och därtill riktigt ofta och av de
mest oväntade och obetydliga anledningar. Dessa
sammanstötningar härledde sig ofta därav att ingendera av dem visste, vad som
var en hjärtesak för den andra, men även därav att båda under
den första tiden ofta voro vid dåligt humör. Om den ena av dem
var vid gott humör och den andra vid dåligt, så stördes icke friden,
372
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
